"Jävla Vitön. Jag borde ha forskat om nåt på Birka istället. Hade kunnat resa dit över dan, på SL-kort."
~ Bea Uusma, Vitön., s 189
Vitön. (2025) är den fristående uppföljaren till
Expeditionen: Min kärlekshistoria (2013) och blev liksom den belönad med
Augustpriset för bästa fackbok . Det går absolut att läsa den utan att ha läst
Expeditionen,
Bea Uusma ger en noggrann och tydlig sammanfattning av såväl
Andréexpeditionen som av sina egna forskningsresultat som presenterades där. Det förekommer även ett fåtal upprepningar, bl.a. vad som hände med
Anna Charliers hjärta efter hennes död.
Vitön. framstår emellertid mer som en fördjupning av än en uppföljare till
Expeditionen. Vi får följa med
Uusma betydligt "
längre in" (för att använda hennes beskrivning) i
Andréexpeditionen denna gång.
Uusma har försökt att nå iland på
Vitön i
Arktis hela sex gånger. Bara en enda gång har hon lyckats besöka
Andréexpeditionens läger. Försöken löper som en röd tråd genom
Expeditionen och utgör en form av inramning även för
Vitön. Boken inleds med det femte försöket då de måste vända när de precis kommit fram p.g.a. att hela ön är täckt av ett tjockt lager snö och de har fått syn på en isbjörn. Innan de vänder, hoppar dock Uusma ur zodiacen och sätter ner sina fötter på stranden några sekunder: "Jag fick med mig en sten, det var allt. Två års besparingar. Dyr Sten (Uusma 2025a:8)."
Liksom i Expeditionen, varvar Bea Uusma information om Andréexpeditionen med sina egna erfarenheter från sitt forskningsarbete. Tråkigt nog tycker jag mig förnimma lite mer uppgivenhet i flera av texterna om det senare än som fanns i Expeditionen. Det är däremot förståeligt med tanke på att mer tid att gått sedan hon började och att hon haft otur med att försöka nå Vitön.
I trettio år har jag försökt lösa en gåta. Vad hände med Andrée-expeditionen på Vitön? Det är ett oändligt långsamt spel som kräver all min tankeverksamhet och alla mina pengar, den informationen stod inte på kartongen. Jag vet inte vart banan i spelet leder, jag går dit nästa ledtråd för mig. Och inte förrän jag vänder mig om kan jag se hur vägen hittills har gått, hur den ritats bakom mig med en skarp, isblå linje (Uusma 2025a:11).
Trots att Uusma stundtals framstår mer frustrerad och uppgiven över sin ekonomiska situation och över att all hennes tid går till att tänka på
Andréexpeditionen i
Vitön., vidhåller vid det jag skrev i inlägget
Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria (16 mars 2026)
att försvaret av "ytlig forskning" med att det saknas
tid och pengar är ett svepskäl för att slippa skapa sig en djupare förståelse för sitt forskningsämne och att det kan ifrågasättas om man alls bör ge forskningspengar till forskning som inte görs ordentligt utan bara skrapar på ytan i några källor.
Uusma är, fastän hon verkar mer trött på
Andréexpeditionen nu, ändå ett fantastiskt forskarideal. Hennes passion, nyfikenhet och intresse gör att hon tar sig framåt även om det går långsamt och saknas pengar. Kunskapssökandet och de möjliga svaren på hennes frågor är viktigare. Hon låter även forskningen och de insikter den kommer med förändra henne. Att det dessutom verkar fullständigt självklart för henne att alla delar av hennes forskning ska förmedlas till allmänheten, gör henne också till ett föredöme då alldeles för många forskare inte verkar tycka det är självklart.
Särskilt inom humanioraämnen verkar det finnas en utbredd uppfattning att forskningsresultat, ifall de alls ska förmedlas publikt, måste förenklas och inte minst "göras mer spännande" för att allmänheten ska få intresse och förstå. Detta leder till att de som ägnar sig åt publik förmedling ofta är de som knappt ens skrapar på kunskapsytan i ämnena de förmedlar. Bea Uusma däremot förklarar sådant som inte kan anses vara allmänt vetande, t.ex. när hon använder medicinska termer och när det gäller metoderna hon använder. Hon förenklar dock inte på ett sådant sätt att hon dumförklarar sin publik. Istället bjuder hon in den i sin forskning och anser att det är självklart att allmänheten inte är dummare än att de kan förstå forskningen med metoder och termer lika bra som hon själv.
1930 togs 416 skelettdelar in från Vitön från de tre expeditionsmedlemmarna. Varje vuxen människas skelett består av 206 ben, vilket gör att 202 ben saknas. På sida 28 och 29 i Vitön. listar Uusma en massa ben. Nu när jag gick igenom boken igen för att skriva detta, insåg jag att jag misstolkat vad listan representerar. Jag har trott att det gällde ben som tagits in från Vitön, men det rör sig om ben som inte gjorde det. Tre av benen från Nils Strindbergs högra underben: sken- och vadben samt knäskål saknas. Även om jag tror som Uusma att ben måste ligga kvar på Vitön, undrar jag om just dessa finns kvar.
I
Expeditionen berättar
Uusma om hur hon beställer fram
Strindbergs långkalsonger som tills dess legat i en kartong i
Grenna museums magasin. Det är tydligt för alla som ser dem att det högra benet har blivit bortrivet. Det troligaste är att en isbjörn har gjort det och
Uusma verkar därför övertygad om att
Strindberg blivit dödad i en isbjörnsattack. Därför är det nog inte konstigt att högra underbenets ben inte togs med från
Vitön 1930.
Bea Uusma berättar entusiastiskt om sitt fikamöte i Mörby centrum med Nils Strindbergs släkting:
Nils Strindberg är hans farfars bror. Vi sitter där och fikar och pratar, men samtidigt sker något i en annan del av mitt huvud: jag räknar. Helsyskon delar i genomsnitt 50 procent DNA med varandra. I nästa generation har den delen minskat till hälften. Och i generationen efter har den halverats igen. Jag sitter och äter lussebulle med 12,5 procent Nils Strindberg (2025a:40).
För de flesta är nog Uusmas känslor i detta sammanhang svårbegripliga. I Expeditionen berättade hon också om hur hon känt sig tvungen att tygla sin entusiasm och hitta på ursäkter för att de inte ska förstå att hon reser över halva landet för att träffa dem eftersom de är släkt med personer som för nu flera generationer sedan, var kopplade till Andréexpeditionen.
Jag förstår emellertid känslan precis. Jag har några gånger nu träffat en levande släkting till min historiska favorit Svante Sture. Det är en märklig och stundtals orolig och skamfylld känsla att en person man inte känner betyder något för en eftersom de råkar vara släkt med en person som levde för (flera) hundra år sedan som betyder ännu mer för en.
Innan vårt första möte satt jag i publiken och rättfärdigade min närvaro för mig själv med att jag på riktigt tycker om den roman han just publicerat och som jag redan hunnit läsa. Trots detta, var min första tanke när han dök upp: "
Oj vad han är lik Svante!" Senaste (eventuellt sista) gången vi sågs kramade
han mig. Jag misstänker att jag fullständigt gjorde bort mig efter det den gången, men känslan av överväldigande, enorm hisnande storhet att ha blivit kramad av 0,0007629395% av
Svante Sture glömmer jag aldrig. Det är också oerhört skönt att jag inte är så unik, utan att åtminstone en annan människa i världen vet och förstår.
Bea Uusma har blivit den första att lyckas läsa Andrées andra dagbok. Till skillnad från den första dagboken som hittades inslagen i ballongtyg och därför var välbevarad, har den andra legat i Andrées ficka och därför blivit utsatt för väder och vind. Sedan Uusma började forska, har metodutvecklingen i hur man kan få fram skadade texter utvecklats. En apparat för det ändamålet finns på Riksantikvarieämbetets laboratorium i Visby.
Bea Uusma går igenom både Andrées handstil och språkanvändning i den första dagboken för att både kunna förstå vad som står och kunna göra kvalificerade gissningar där det är omöjligt att uttyda något säkert. Andrée använde en något föråldrad stavning för 1897. Förutom hos Uusma, har jag bara sett en handstilsanalys från senare år i boken Ebba Stenbock: I maktspelets skugga (2022) av Anu Lahtinen.
Andrées sista dagbok. Så liten på den rostfria bänken, men ändå fyller den hela rummet med sin kraft, som en liten fyrkantig portal till en annan tid. En utskuren ruta, rakt genom tid och rum (2025a:66).
Som arkeolog ler jag åt Uusmas beskrivning. Det är lätt att underskatta föremål kraft på oss människor. De har en förmåga att förankra oss i verkligheten, väcka känslor och ge oss insikter som texter inte kan. Jag hör ofta vuxna (även i musei- och kulturarvsbranschen) säga att barn och unga tycker det är tråkigt att bara titta på föremål i montrar på museerna och att det krävs att man "spökar ut" dem för att väcka intresse. Visst kan det vara lite småtråkigt emellanåt, särskilt om den tillhörande skylten är intetsägande. Jag har däremot många gånger upplevt barn som har blivit helt förtrollade av föremål i museimontrar. Jag minns t.ex. en liten pojke på ca 7-8 år i Skattkammaren i Uppsala domkyrka. Han rusade fram till en av montrarna och utbrast helt överförtjust: "Titta! Det är drottning Margaretas klänning." Något mer än föremålet, behövdes alltså inte.
Vitön. är en väldigt arkeologisk bok. Någon ordentlig arkeologisk undersökning har aldrig gjorts av
Andréexpeditionens läger och tyvärr går det inte så bra för
Uusmas försök heller. Men arkeologi är ju så mycket mer än bara utgrävningar. De föremålsanalyser
Uusma tar sig för i boken, är lika mycket att klassa som arkeologi. Genom analysen av
Andrées sista dagbok, kan hon få veta vad de tre männen har för sig under tiden på
Vitön. Vad som händer efter att
Andrée slutar skriva och hur de dör är det bara föremålen som kan hjälpa till att ge svar på.
Som sagt tyder mycket på att Nils Strindberg dött i en isbjörnsattack. I Vitön. analyserar Uusma hans dubbelpipiga gevär, det enda som kunde använda den typ av ammunition som bara användes för att skjuta isbjörn med, och kommer fram till att det har klickat. Det har varit fel på ammunitionen. Kulorna sitter fast i båda piporna. Det är oklart när geväret klickat och tre tomhylsor från "isbjörnsammunitionen" har hittats på Vitön, men den vanligaste orsaken till att isbjörnar dödat människor i modern tid är att gevär har klickat.
Knut Hjalmar Ferdinand Frænkel är den mest anonyme av Andréexpeditionens medlemmar. De andra lämnar efter sig långa, personliga texter, men från Frænkel finns bara meteorologiska observationer. Finns dagböcker och dylikt kvar på Vitön eller har han inte orkat skriva? Vi vet från Andrées första dagbok att han tidigt får olika typer av hälsoproblem under isvandringen. Bea Uusma kommer i Vitön. närmar hans död genom studier av hans kavaj. I dess ena ärm hittar hon röda fläckar och en intorkad klump som vid analyser visar sig vara muskelvävnad.
Läkemedlet atropin fanns i Andréexpeditionens medicinlåda och var uttaget på Vitön. 1897 användes det mot snöblindhet. Uusma berättar att hon hela tiden varit medveten om detta, men först efter att ha sett en snöblind patient komma in till sjukstugan på Svalbard och själv ha fått atropin droppat i ögat i samband med en ögonundersökning, förstår hon vad båda innebär.
Att relatera till historiska personer och sammanhang är underskattat i såväl historisk forskning som förmedling idag. Istället verkar man mer ute efter det motsatta: att exotifiera, förakta och förvandla framför allt förmoderna historiska personer till "De Andra". I krönikan Historia med guldkant i Statens fastighetsverks tidskrift Kulturvärden (nr 2 2024) förklarar Cecilia Düringer att man får använda humor i historieförmedling, för varför skulle man inte "pika" Karl XII för att han inte kunde dansa? "[H]istoria måste berättas, inte redovisas för att en gnista av intresse ska väckas", förklarar hon. Frågan är ju om det verkligen är enda sättet att väcka intresse för historia att vidga avståndet mellan oss idag och de som levde då, om "pikningar" av kungar som dog 1718 för att de inte kan dansa skapar någon förståelse för dem som människor och kungar och om det ena verkligen måste utesluta det andra.
Bea Uusma redovisar i högsta grad såväl sin forskning som sina forskningsresultat utan att "trycka ner" någon med koppling till Andréexpeditionen. Detta trots att det skulle vara lätt att, från dagens förståelsehorisont, bara skratta åt att någon kunde tro att det skulle gå att flyga till Nordpolen i en vätgasballong.
Genom att dels dyka ner så djupt i källmaterialen från Andréexpeditionen som möjligt för att verkligen förstå vad som hände och genom att bjuda in publiken till sin egen personliga resa (Uusma kommer på sig själv med att säga "vi" fastän det bara är hon själv, vilket visar att hon ser publiken som att de verkligen är med henne.), har hon gjort Andréexpeditionen mänsklig och relaterbar. Uppenbarligen väcker det intresse hos allmänheten. Uusmas historieförmedling är inte heller utan humor, vilket gör att man kan fundera på om det kanske inte finns andra sätt att inkludera det i sina historiska "berättelser" än att håna och "pika" historiska personer. Man kan trots allt skratta med andra och inte bara åt dem.
"Hej Nils Strindberg. Nu är det du och jag."
~ Bea Uusma, Vitön., s 47
I Nils Strindbergs almanacka står det i oktober 1897 "hem 7.15 fm". Detta förbryllar Uusma som letar i gamla tågtidtabeller från 1897. I flödesscheman illustrerar hon sedan frågor och möjliga (och omöjliga) svar. Flödesschema tror jag främst används inom medicinsk forskning, men att döma av att man kan få tydliga sammanfattningar illustrerade på lätthanterliga sätt, borde de kunna fungera vid humanistisk forskning också.
Jag har detaljstuderat Strindbergs almanacka många gånger förut, men då har jag bara läst texten från fotokopior. Jag har aldrig läst originalet. Dagböckerna från Andrée-expeditionen förvaras i ett slutet arkiv med 48 procents luftfuktighet på Vetenskapsakademien och tas nästan aldrig fram eftersom de riskerar att falla sönder mer och mer varje gång de hanteras. Men nu är det nödvändigt. Jag måste förstå hur Nils Strindberg tänker när han skriver hem kl 7.15 fm i sin almanacka. Jag måste få umgås med originaltexten, på mycket nära håll (2025a:47).
Jag avundas Bea Uusma som har en institution bakom sig (Karolinska institutet) även om hon är självgående. Det verkar öppna dörrar för henne och göra det lättare att få tillgång till material på ett annat sätt än vad jag som enskild (odisputerad) forskare verkar kunna få.
Tidigt i min 1500-talsforskning ville jag se de brev som drottning Margareta Leijonhufvud skrev till sin syster Märta. Dessa finns bevarade på Lunds universitetsbibliotek. När jag kontaktade dem, fick jag emellertid till svar att de inte plockade fram dem eftersom de fanns digitalt. Jag kan förstå om de är sköra efter ca 500 år och inte plockas fram av risk för att de ska gå sönder, men anledningen som gavs var bara att jag kunde läsa dem på deras hemsida. Det hade jag redan vid det tillfället gjort och vad biblioteket inte verkade förstå var ju att det för mig handlade om att få ut något mer från dokumenten än så. Jag vill t.ex. få studera pappret på nära håll, se hur de är vikta och förseglade. Få känna materialet och (försiktigt) hålla i dem eftersom Märta Leijonhufvud har hållit i dem. När jag bad om att få fram Kristina Gyllenstiernas andaktsbok på Kungliga biblioteket i Stockholm ungefär samtidigt, tyckte en bibliotekarie det fanns behov för att påpeka att jag inte fick sätta pappersflärpar på den som jag hade gjort i Jonas och Jan Carlqvists moderniserade utgåva av den från 1997 som jag hade med mig. Kanske ska jag tolka oviljan att ta fram breven i Lund som att de var oroliga för att jag skulle göra något sådant där? (Jag visste det redan då att man inte gör så!)
Jag vet inte om jag håller på med Andrée-expeditionen för att jag är ensam eller om jag är ensam för att jag håller på med Andrée-expeditionen. Jag försöker skapa mening med liv genom att hitta lösningen på en meningslös gåta. Egentligen skiter jag i vad de dog av. Men det är allt jag har. Tiotusentals dagR har jag befunnit mig inne i ett parallellt, solitärt universum. År efter år. Mitt liv. Så länge jag fortsätter hålla fast vid expeditionen kommer det inte att finnas plats för något annat (2025a:267)
Som jag skrev i början verkar det finnas en större uppgivenhet hos Bea Uusma när hon reflekterar över sin egen forskning i Vitön. än i Expeditionen. Jag förstår det då resorna till Vitön tär på hennes ekonomi och det måste vara oerhört frustrerande att komma så nära och ändå känna sig så långt borta. Vid sitt föredrag på Sollentuna bibliotek (15 april 2026) verkade det som att hon fått ny energi. Hon berättade då att hon planerade en till resa till Vitön och en tredje bok. Jag hoppas verkligen att bådadera kommer att gå vägen.
Det är märkligt med Andréexpeditionen för även jag som inte brukar vara så intresserad av 1800- och 1900-talshistoria, har kommit på mig själv med att fundera över och engagera mig i den på sistone. Flera andra personer än Uusma har pratat och skrivit om den på senare år. Jag tror däremot att jag nu lägger den lite åt sidan så länge.
Referenser- Düringer, Cecilia 2024. Historia med guldkant, Kulturvärden, nr 2 2024 https://cms.sfv.se/media/k00e122b/kulturvarden_2_2024_a.pdf (läst 23 maj 2026)
- Lahtinen, Anu 2022. Ebba Stenbock: i maktspelets skugga, översättning: Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland, Appel förlag, Estland
- Uusma, Bea 2025a. Vitön., Norstedts, Lettland
- Uusma, Bea 2025b. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
- Uusma, Bea 2026. Föredrag: Vitön, Sollentuna bibliotek 15 april 2026
.jpg){kind=link}