Under de senaste nio åren har jag märkt att många svenska historikers uppfattning om bl.a. vetenskaplighet, vetenskapsteorier, källvärdering, källkritik och även hur man bör/kan/ska nalkas det förflutna ofta skiljer sig markant från min egen. Jag själv definierar historia som det som har hänt i det förflutna. Då det hände i det förflutna, handlar ämnet oftast om andra människor än oss själva. Dessa människor är oftast väldigt lika oss i grunden, men de kan bete sig annorlunda från oss. Att studera det förflutna, är därför som att studera en annan kultur. Historiska personer ställer ofta ungefär samma existentiella frågor som vi, men har ofta andra lösningar på problem de möter i verkligheten. Historiska personer och tidsperioder bör därför förstås på sina egna premisser även om man som forskare inte delar deras åsikter och/eller försvarar allt de gjorde.
Liksom många andra forskare (inte bara historiker utan även t.ex. arkeologer), verkar Klas Åmark däremot tycka att historia i första hand handlar om vi som lever nu. Kanske är det detta som leder fram till att Åmark hävdar att vad han kallar "den kritiska uppgiften" är historikerna främsta eller till och med enda uppgift. Likt ett riksrevisionsverk, menar Åmark att historikern kritiskt måste granska "maktens handhavanden och utövanden" och "ställa obekväma frågor till den". Historiker måste enligt honom "vara beredda på att vägra förstå aktörerna på deras egna villkor" och efter hur historiska händelser och personer framställts i det "tendentiösa källmaterialet." Detta eftersom makt missbrukas idag, enligt Åmark (2020:17).
Inställningen som Klas Åmark ger uttryck för, förklarar det stundtals obegripliga förakt som forsar över läsaren från merparten av de publikationer som på senare år givits ut om såväl svenska regenter som svensk adel. Jag ska dock erkänna att jag har väldigt svårt stt förstå syftet med att "granska" historisk makt kritiskt. Historia är, som sagt, något som har hänt i det förflutna och politiska beslut som fattades i det förflutna är därför oftast överstökade sedan länge också. De har rivits upp, gjorts om och blivit obsoleta med tiden. Endast ett fåtal av dem har överlevt in i våra dagar. Om man använder politiska beslut som togs under Gustav Vasas regeringstid är det framför allt den ärftliga tronföljden och reformationen som överlevt de 500 åren som skiljer oss åt. Frågan är ju om dessa beslut verkligen behöver granskas av historiker? Är det inte en forskares uppgift snarare att undersöka varför dessa två beslut inte rivits upp, gjorts om eller blivit obsoleta till skillnad från så många andra som fattades under samma tidsperiod?
Kanske hänger fokuseringen på kritisk granskning av historisk makt ihop med att så många menar att huvudpersonerna för historieskrivningen är vi som lever idag? Ärftlig tronföljd är en modernpolitisk fråga och föraktet som senaste årtiondena har riktats mot Gustav Vasa från ett visst modernpolitiskt läger verkar delvis bero på detta. Man ignorerar med detta emellertid både att Kristian II krävde att få bli krönt till arvkonung av Sverige 1520 (se t.ex. Petersson 2017) och att Sverige efter Gustav Vasa hade vissa problem att hålla sig till att tronen skulle gå i arv från far till äldste son. Vare sig före eller efter arvsföreningen, verkar alltså svenskarna i samtiden inte ha några problem med att "kritiskt granska" makthavare och avsätta dem vid eventuella maktmissbruk.
Jag har länge undrat varför svenska historiker bara verkar tro att makt, pengar och (på senare år) även status var historiska personers enda drivkrafter. Enligt Klas Åmark kom tanken först från bröderna Curt och Lauritz Weibull. De utvecklade också den historievetenskapliga metoden Källkritik som innebar att historiska, berättande källor, började ifrågasättas då de var tendentiösa. I takt med att brödernas idéer vann mark, väcktes även en skepsis bland historiker till att historieskrivningen skulle vara nyttig för makthavare i nutid (Åmark 2020:28f). Detta skulle kunna förklara Åmarks väldigt skeptiska hållning till den populärhistoriska satsningen Den svenska historien som Nordiska museet och Historiska museet i Stockholm anordnade på 1990-talet. Tydligen kom satsningen till efter att norska historiker kritiserat svensk historieförmedling för att vara torr och tråkig. Det slutade med att journalisten Herman Lindqvist gavs en enorm plattform och jag kan förstå varför om Åmarks inställning till populärhistorisk förmedling var den allmänna bland svenska historiker när det begav sig (Åmark 2020:15-17).
Klas Åmark beskriver populär historieförmedling som väldigt besvärligt. Det skär sig alltid i mötet mellan historiker och allmänheten menar han. Världen utanför universiteten kallar han "ytlig". Historikerna blir därför lätt frustrerade över att allmänheten/media inte är intresserade av samma saker som de (2020:8,15-17). Det är ett märkligt uttalande som jag som arkeolog inte alls känner igen mig i. De personer, även från media, som t.ex. brukar besöka arkeologiska undersökningar, är nyfikna och visar stort intresse både för allt som framkommit vid själva undersökningen, men även om t.ex. allmän (för)historia, orsaken till att undersökningen görs etc. Detta såg jag prov på senast i samband med visningen av undersökningen av Rolsta bytomt som jag besökte i juli (2026) och som jag skrev om i inlägget Arkeologi: Rolsta bytomt (24 juli 2026). En arkeologisk undersökning är dessutom en form av grundforskning. Det förflutna avtäcks bokstavligen just där, just då. Åmark ifrågasätter emellertid att man kan/bör presentera grundforskning för allmänheten då han menar att den är svårtillgänglig (2020:16). Jag har inte märkt någon från allmänheten som inte klarat av att förstå vad som händer under de undersökningar och andra publika förmedlingssammanhang jag deltagit i. Tvärtom!
Med bröderna Weibull menar Klas Åmark att "[p]olitikens och historiens vägar kom att skiljas för en lång tid (2020:29)." Jag vet inte om jag håller med. Det finns flera drag i brödernas historieskrivning som framstår som väldigt politiskt medvetna. Då begreppet "politik" kommit att omfatta så mycket mer idag, än det gjorde på 1910-talet, vet jag emellertid inte om de själva ansåg det politiskt.
Jag kan inte låta bli att undra över Klas Åmarks inställning till (modern) politik i vetenskapliga sammanhang. Han verkar åtminstone inte vara emot det i och med att han bl.a. verkar tycka att man inte ska förstå historisk makt på dess egna premisser. Även här går därför våra åsikter om forskning och vetenskaplighet isär. Personligen tycker jag nämligen att (modern) politik ska hållas utanför all form av vetenskap. Forskningens syfte är att få ny/mer kunskap och i förlängningen bättre förståelse av ett ämne. Denna kunskap bör också ifrågasätta lika mycket som bekräfta ens tidigare kunskaper, uppfattningar och åsikter. Annars känns forskningen onödig. Källmaterialen bör vara ledstjärnan för tolkningarna och vetenskapliga begränsningar för tolkningarna, talar även Åmark om.
Politik i vetenskap (främst inom humaniora) har debatterats flitigt på senare år, inte bara i Sverige. Min personliga åsikt är att det absolut finns fog för granskning, men de som skriker högst om att avpolitisera vetenskaperna/humanioran tenderar att egentligen mer vilja introducera sin egen politik i vetenskaperna än göra dem opolitiska. Till skillnad från Klas Åmark tycker jag också att historievetenskapen bör ha ett samhällsuppdrag att förmedla svensk historia till allmänheten. Åmark menar att det är omöjligt att avgränsa en "svensk" historia, men kan detta bero på att han har för snäva tankar om en sådan? Sverige är ett ofattbart stort och varierat land med en enorm regional/lokal kulturell mångfald, men det innebär ju att svenskheten är lika varierad den. Vem säger att historiker inte skulle kunna berätta om mångfalden i den historia som man anser vara svensk? Då universiteten är skattefinansierade bör det också vara en själklarhet att resultatet av forskningen som bedrivs där både redovisas och granskas av allmänheten.
Den ton Klas Åmark använder när han beskriver allmänheten kan jag tycka är lite lätt nedlåtande och samma elitism hittar man även i hans syn på historiska personer. Han menar att de inte alltid "vet sitt eget bästa" eller har "klara uppfattningar om vilka intressen de har eller hur de prioriterar mellan olika målsättningar" (Åmark 2020:20). Jag kan inte låta bli att undra vem han menar vet det bäst istället: Han själv eller dagens historiker i allmänhet? Det hela framstår som om Åmark, trots varningen till läsaren om att inte läsa historia baklänges, gärna gör det själv. Att han dessutom menar att man i historien kan hitta "ofattbar ondska" (2020:8) utan att precisera närmare vad han menar gör att jag undrar över vem som egentligen är "ytlig". Det som man vid första anblick uppfattar som "ofattbar ondska", förblir sällan ofattbart om man gräver djupare i det för att försöka förstå det. Med det sagt är inte förståelse det samma som försvar av något, men Åmark menar ju att historikerna måste "vara beredda på att vägra förstå aktörerna på deras egna villkor" (2020:17). Därför vet jag inte hur han tänker sig att historikerna ska kunna gå djupare in i ett ämne än allmänheten.
Andra orsaken till att jag valde att läsa Varför historia? är att Klas Åmark använder händelsen år 1600 som senare har kallats Linköpings blodbad för att illustrera hur olika perspektiv (t.ex. politik, ekonomi och religion) präglar historikernas tolkningar. Här är Åmark som allra tydligast och det resulterar i den bästa delen av boken. Det är en del små faktafel om tidsperioden och Vasaätten, men genomgången är konkret och tydlig. Därför överser jag med dessa.
Genomgången handlar om att man som historiker väljer ett perspektiv ur vilket man försöker förstå Linköpings blodbad. Jag kan däremot inte låta bli att fundera över om man verkligen förstår en sådan händelse bara genom att se till antingen t.ex. politik eller ekonomi. Det verkar ju inte direkt som att någon av de historiker som Klas Åmark tar upp har direkt fel i sina analyser. Varför ska inte historiker förstå händelser ur så många perspektiv som möjligt? Det är väl bara så man kan få en helhetssyn på händelsen? T.ex. Bea Uusma verkar ju forska brett och öppet om Andréexpeditionen utan begränsningar för att, som hon säger "tränga in på djupet i expeditionen" (Uusma 2025a; 2025b). Hon får ny kunskap genom att hela tiden öppet ställa frågor till källmaterialen och varje svar leder vidare till nya frågor och nya analyser som leder till ny kunskap etc. Det är en evighetsmaskin att forska, men långsamt lägger man fler bitar i pusslet. Gör man det ordentligt, kommer man även till nya insikter om sig själv. Det är ju det som är underbart!
Referenser
- Petersson, Erik 2017. Furste av Norden. Kristian Tyrann, Natur och kultur, Tyskland
- Uusma, Bea 2025a. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
- Uusma, Bea 2025b. Vitön., Norstedts, Lettland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar