Då jag har läst båda hennes böcker, sa hon egentligen ingenting som jag inte redan visste. Filmen hon visade från den enorma sjögången när de skulle ombord igen på båten efter en tur till (fel plats) på Vitön gav mig emellertid förståelse för hennes berättelse i boken om hur expeditionsmedlemmarna hon fått med sig fick vinkla tallrikarna i motsatt riktning som sjögången när de åt.
Jag finner Bea Uusmas forskning så otroligt inspirerande. När jag började studera på universitet, trodde jag det var självklart att alla forskare drevs av samma passion, nyfikenhet och kunskapstörst. Det är trots allt det som fortfarande driver mig själv mer än tjugo år senare. Jag förstår verkligen hennes kärlek och passion för sitt forskningsämne även om mitt är det svenska 1500-talet. Uusmas passion är också otroligt smittsam. Hon får till och med mig som tycker att 1800-talet är det tråkigaste århundradet att riktigt engagera mig i något från det seklet även om det handlar om 1896-1897, så extremt sent. (Jag är dock nästan lika ointresserad av 1900-talet, så det spelar ingen roll.) Det blir så när någon som kan riktigt mycket om, och drivs av en oerhörd passionerad nördighet för ett ämne berättar om det. Man dras med i intresset och engagemanget även om man inte var intresserad innan.
Jag vet att jag är vag i detta inlägget om Andréexpeditionen i sig, men det beror på att jag har planer på att skriva inlägg om Bea Uusmas båda böcker och det känns bättre att mer gå in på den där. Uusma uppskattade dock den fråga jag ställde om Nils Strindbergs gevär, vilket gjorde mig stolt. Hon verkade också glad och entusiastisk över att jag förstod känslan av besatthet för ett ämne som egentligen är helt irrationell och som är oerhört svår att såväl förklara som motivera och rättfärdiga. Ändå är den så fullkomligt självklar för en inombords.
