Arkeologi: Rolsta bytomt

Torsdag 16 juli 2026 deltog jag i visningen som arkeologen Göran Wertwein från Arkeologistik (Företagets hemsida finns här.) höll för Husby Ärlinghundra-Märsta hembygdsförening. De gör en liten exploateringsundersökning av Rolsta bytomt (RAÄ Husby Ärlinghundra 223/L2013:3142) vid Rolsta gård i norra utkanten av Märsta eftersom hus ska byggas och en väg ska omledas. En utredning och förundersökning av platsen gjordes redan 2003 av Sigtuna museum (En länk till rapporten finns här.). Sedan dess har byggplanerna ändrats, vilket lett till att det arkeologiska arbetet också har förändrats och försenats. 

Ortnamnet Rolsta innehåller mansnamnet Hrodhvaldr som är en äldre variant av Roald. Det betyder ungefär "ärad/berömd härskare". Efterledet -sta brukar dateras till järnåldern från omkring Kristi födelse till vikingatid. Bytomten ifråga är dock inte belagd i skrift förrän 1311 (Wikström 2003:7). 

Området kring Rolsta ligger mellan 10 och 25m över havet idag och om man tänker på landhöjningen, gick Mälaren ända upp till platsen för den arkeologiska undersökningen. Den omgivande fornlämningsmiljön utgörs främst av gravfält, men här finns även en grund till en väderkvarn och en "stensättningsliknande lämning" som Anders Wikström menar troligen är del av ett stensträngsystem (2003:7). Förutom att Märstas nuvarande bebyggelse når fram till Rolsta, präglas området av åkerbygd och underlaget är den vanligaste jordarten i Sverige: morän. Här finns flera gårdar belagda från medeltiden och framåt. 

Den arkeologiska undersökningen 2003 gjordes under ett större område än det som omfattades av slutundersökningen och man hittade såväl den historiska bytomten som lämningar från järnåldern (Wikström 2003). Detta var ungefär det samma som också framkommit vid den nuvarande så kallade slutundersökningen. 

Vid den nuvarande undersökningen har man hittat byggnader från 1700- och 1800-talet, men också ett hus med lergolv och ugnsanläggning som kan vara från medeltiden. Även en åkeryta från 1900-talet fanns inom undersökningsytan och där syntes också (vid visningstillhället) ännu oundersökta härdar, som kan häröra från järnåldern. Då många lämningar från olika tider samsades om ytan, var det svårt att avgöra vad som tillhörde vilken anläggning och tidsperiod. 1700-talshuset syntes dock tydligt genom en nedgrävd liten källare med välbevarad stentrappa. I botten av trappan, hade arkeologerna hittat keramikbitar och det är frestande att tänka att någon snubblat på trappan och tappat kärlet på golvet. 

Även lergolvet till det troliga medeltida huset och stenugnen var väldigt tydligt i moränen. I botten av stenugnen hade man hittat den äldsta varianten av så kallad svartgods-keramik som brukar kallas A-typ och som kan dateras till vikingatid och tidig medeltid.

Utöver keramik, hade man hittat bl.a. en bit av ett munspel och en bit av en kritpipa, olika sorters mindre föremål i metall och bitar av skiffer som använts som takläggning. Där fanns även delar av en glasflaska som flagade, vilket tyder på att den hade så kallad glaspest. En kemisk reaktion orsakad av smältugnar av sämre kvalitet som användes förr och som ledde till att glaset med tiden spricker och vittrar sönder.

Som ovan nämnts finns en grund från en väderkvarn registrerad i fornlämningsregistret i närheten av bytomten och här fanns flera fynd från malningsaktiviteter från olika tidsperioder. I stenugnen i det troligen medeltida huset, hade arkeologerna hittat en trasig del av en så kallad vridkvarn. Dessa började också användas under yngre järnålder och fortsatte att användas även under medeltiden. Bland de fynd som visades för oss besökare, fanns även en malstenslöpare, en från början rund sten som använts för att mala säd. En av de andra visningsbesökarna hade vuxit upp på Rolsta gård och berättade också att de när hon var barn hittat en stor kvarnsten som de tagit tillvara och använt som bordsskiva. 

Jag tror detta var den första undersökning som jag alls vistats på sedan 2016. Jag älskar  verkligen arkeologi, men av personliga orsaker har jag hållit mig borta från branschen i många år. Jag trodde därför att jag skulle kunna besöka en arkeologisk undersökning och förbli neutral. Men nu kliar det i grävfingrarna och jag längtar tillbaka, men efter så lång tid borta är det säkert för sent.

Referenser

• Wertwein, Göran, arkeologisk undersökning, Rolsta 16 juli 2026
• Wikström, Anders 2003. Rolsta gård Märsta 2003, Rapport Arkeologisk utredning, Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museum nr 11, Sigtuna museum, Sigtuna

Elefantupploppet i Skänninge

När jag lagar mat, brukar jag lyssna på Sveriges radios dokumentärer. En som jag nyligen lyssnade på är Elefantupploppet i Skänninge från 2025 som ni hittar här om ni själva vill lyssna.

I början av 1800-talet köpte menageriinnehavaren Jean Baptiste Gautier en elefant från Ceylon (dagens Sri Lanka). Efter att ha rest runt och visat upp den och andra djur i andra delar av Europa, kom menageriet till Sverige. Det var första gången en elefant kom hit och bl.a. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, såg den när den var i Stockholm under dess två första år i landet.

När intresset svalnade i huvudstaden, gav sig menageriet vidare till Skänninge dit den kom till den stora marknaden (Skänninge marken som fortfarande hålls och är Sveriges äldsta och största torg- och gatumarknad.) i augusti 1806. Där blev det emellertid problem redan när de skulle köra in i staden. Elefantvagnen var för bred för att komma igenom mellan ett par grindstolpar. Utan att fråga någon om lov, rev Gautier grinden. När menageriet tog sig vidare in i staden, var elefantvagnen också för bred för gatorna. Hjulen skrapade sönder kalkputsen på husen. 

Elefanten väckte stor uppståndelse även bland marknadsbesökarna i Skänninge. För att ingen skulle kunna få en skymt av elefanten utan att betala, tvingades det stackars djuret upp på andra våningen i rådhuset. Priset var också väldigt högt och det var heller inte klart när och hur många gånger man skulle få se elefanten efter att man hade betalat. 

Allt kombinerat skapade ilska hos marknadsbesökarna. Borgmästaren Michael Weidling försökte enligt en del senare vittnesmål att lugna den allt ilsknare folkmassan, medan andra vittnesmål menar att han och hans söner var de som först blev fysiskt aggressiva. (Det senare är vad de medverkande i dokumentären verkar tro är sant.) När han och övriga rådmän stängt in sig i rådhuset ska folkmassan ha krossat fönstren med stenar som bl.a. träffade Weidling. Han ska då ha beordrat upp stadens kanoner ur källaren för att skjuta järnskrot rakt in i folksamlingen. Detta för att göra maximal skada på det samlade folket. Tack och lov fick han inte sin vilja igenom. 

Folkmassan spikade igen dörren till rådhuset och började kasta stenar in genom fönstret. Efter ett tag kom komminister Hans Olof Sundelius fram genom folkmassan. Från rådhustrappan lyckades han lugna folket genom att hänvisa till kungen (Gustav IV Adolf, som inte nämns vid namn i dokumentären.) och den kungliga lagstiftningen. Han utropade också ett fyrfaldigt leve för kungen. 

Alla verkar därefter ha lugnat ner sig och alla fick den dagen komma in och se elefanten gratis så mycket de ville. På kvällen hotade vissa marknadsdeltagare med att bränna ner hela staden om de inte fick se elefanten dagen därpå också. Borgmästare Weidling svarade med att kalla in soldater till nästa dag. 

Efter marknaden påbörjades en utredning. Den kom att pågå i sju år och ta sig hela vägen upp till Högsta domstolen. Vittnesmålen gick isär och rådhusrätten var tydligt vad vi idag skulle kalla jävig eftersom rådmännen var i rådhuset tillsammans med Weidling under händelsen och tog hans parti. 1813 fastslogs domen: fem personer (bönder och drängar i närområdet) dömdes till böter och spöstraff.

Det här är en sammanfattning av uppgifterna i dokumentären och jag ska erkänna att jag inte har gjort några egna, djupare efterforskningar omkring händelsen i sig eller personerna som var involverade i den. Vad jag reagerar på är tolkningarna som framförs. Hänsyn verkar inte tagas alls till den specifika situationen. 

Gunnar Nirstedt, menar att svenskarna under det tidiga 1800-talet var rasister eftersom de inte ville att utlänningar kom till Sverige och tjänade pengar som sedan togs ut ur landet. Jag tänker lämna modern politik utanför, men idag finns ett starkt motstånd bland svenskar mot att svenska skattepengar, genom välfärdsbolag, hamnar hos allt ifrån norrmän till australiensare. Är detta motstånd också att betrakta som ett uttryck för rasism?

Enda historikern i programmet, Erik Petersson, överger helt detaljerna i det specifika fallet kring elefanten i Skänninge 1806 för generaliserande förklaringar kring olika former av social oro som väldigt mycket ter sig som klyschor. Marknadsbesökarna är, enligt honom, egentligen arga p.g.a. skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet. Det är tydligen att anse som både "naturligt" och "begripligt". Dessutom är hela Europa just då som en stor "tryckkokare" enligt Petersson, p.g.a. Napoleonkrigen. Han tillägger också att den allmänt stora alkoholkonsumtionen bland allmogen bidragit till situationen.

Är dessa tolkningar verkligen rimliga sett till de faktauppgifter om händelsen vi kan få fram från källmaterialet? Vad vet vi egentligen (utifrån dokumentären) om den specifika händelsen i Skänninge i augusti 1806? 

• En preusisk fransman, Gautier, kommer till stadens maknadsdagar med en massa djur varav elefanten särskilt drar till sig uppmärksamhet och nyfikenhet från marknadsbesökarna.
• Elefantvagnen är för bred för att ta sig igenom en grind på väg in i staden. Utan att fråga någon om lov, river Gautier grindstolparna. Stadens gator är också för smala för elefantvagnen och dess hjul förstör därför husens kalkfasader. Skadegörelsen leder till missnöje.
• Det är många som vill se elefanten och rådhuset är litet. Det skapas trängsel och missnöje p.g.a. det.
• Det uppstår missnöje med det höga biljettpriset. Man kan anta att Gautier inte har en aning om vad bönder och småstadsbor i Sverige tjänar. 
• Det uppstår missförstånd om vad man egentligen betalar så mycket pengar för. Hur många gånger får man se elefanten och gäller biljetten i fler än en dag?
• På grund av missförståndet, släpper inte Gautier in någon till elefanten andra marknadsdagen ens om de har köpt en biljett till den dagen. Detta leder till ännu mer missnöje.
• Borgmästare Weidling tar Gautiers parti. Detta leder till missnöje med honom och att missnöjet i allmänhet eskalerar.
• Av vittnesmålen att döma är Weidling troligen den som börjar slåss fysiskt. Det är också han som beordrar att man ska ta upp stadens kanoner ur rådhusets källare för att skjuta hagel och skrot in i folkmassan.
• Kyrkomannen, komminister Sundelius, kommer och lyckas lugna folkmassan genom att prata om kungen och kungens lagstiftning. Han utbringar också ett fyrfaldigt leve för kungen.

Kan man verkligen, utifrån dessa faktauppgifter, säga att elefantupploppet i Skänninge 1806 beror på missnöje mot skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet? Hur menar egentligen Erik Petersson att detta uttrycks av de missnöjda marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806? Som sagt är dokumentären min enda referenspunkt till händelsen, och det är möjligt att Petersson sitter på fler uppgifter. Han lägger däremot inte fram några sådana eller redogör för några egentliga argument för sin tolkning. Därför utgår jag här ifrån att han inte har fler uppgifter än jag.

Baserat enbart på de faktauppgifter vi får om händelsen, är det svårt att se hur skattetryck och adelsprivilegier kommer in i tolkningarna. Den enda referens till adeln i dokumentären är Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, som ser elefanten i Stockholm året innan. Adeln hade 1806 haft privilegier (och samhällsplikter!) i över 500 år utan att det vållat särskilt många uppror och protester i Sverige. Men Erik Petersson menar tydligen ändå att det är "naturligt" för alla svenskar att vara emot. Är inte det "naturliga" för marknadsbesökarna i Skänninge 1806 att adeln har privilegier eller menar Petersson att vi ska anamma ett evolutionistiskt (och eurocentriskt) perspektiv på historien där allt i det förflutna strävar efter modern demokrati?

Det finns i och för sig en ekonomisk aspekt i upploppet i Skänninge 1806 då marknadsbesökarna uttrycker starkt missnöje med biljettpriser och, uppenbarligen även prisvärdheten. Däremot verkar missnöje med skatter lysa med sin frånvaro i kritiken som riktas mot Gautier och stadens styrelse i Skänninge i augusti 1806.

Det kungliga enväldet har jag svårast att förstå att marknadsbesökarna i Skänninge skulle vara upprörda över baserat på de uppgifter dokumentären ger oss. Kyrkomannen, komminister Sundelius, verkar ju av källorna att döma ha lyckats lugna folkmassan genom att åberopa kungen och kungens lagstiftning. Sundelius utbringar dessutom ett fyrfaldigt leve för kungen. Är det någon maktelit marknadsbesökarna är upprörda över, är det den lokala borgmästaren Weidling och rådet som tar Gautiers parti. Denna lokala maktelit nämner dock inte Erik Petersson alls.

Alkohol konsumerades nog flitigt bland marknadsbesökarna i Skänninge. Fylla var ett utbrett problem i Sverige just då. Det är emellertid inte bönder och drängar som faktiskt verkar eskalera situationen utan borgmästare Weidling. Även om vittnesmålen som sagt går isär, menar Gunnar Nirstedt att det är Weidling som är den som först verkar börja slåss. Marknadsbesökarna slänger stenar, krossar fönsterrutorna på rådhuset och träffar Weidling själv. Han tycker tydligen ett rimligt svar på det är att ta fram kanoner och ladda med hagel och skrot för att göra så mycket skada som möjligt på så många människor som möjligt i folkmassan. Det finns alltså skäl för marknadsbesökarna att vara upprörda över sin borgmästares agerande. 

Många händelser, t.ex. ifråga om sociala oroligheter, ter sig väldigt lika om man bara skrapar på ytan. Social oro kan också absolut sprida sig. Det kan även ha funnits missnöje med skatterna, adeln och kungen hos marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806. Det vet vi emellertid inget om då detta missnöje inte framkommer i källmaterialet i samband med den aktuella händelsen (Åtminstone inte i de faktauppgifter som framläggs i dokumentären och Erik Petersson visar inga konkreta exempel från källmaterialet på detta i sina tolkningar.). Bara om man tar hänsyn till detaljfakta och kringgår fördomar, stereotyper och (många gånger) eget tyckande, når man det unika i varje given historisk händelse och sammanhang. Det är bara då som man kan förstå det förflutna ordentligt. Åtminstone trodde jag det var historievetenskapens uppgift.

Referenser

• Liljegren, Rikard Benny 2025. Elefantupploppet i Skänninge, P4 dokumentär, Sveriges radio https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2682627 (lyssnat 6 juli 2026)

Nioårsdag med Svante, Märta, Gustav och ett vedmodigt hjärta

Varje dag i nio år (sedan 4 juli 2017) har jag tänkt på tre personer: Märta Leijonhufvud, Svante Sture och Gustav Vasa. Många av deras familj och vänner får också ofta plats där, men de där tre är konstanta. Egentligen hade de nog kommit tassande in i mitt huvud redan under våren, men det var dagen då jag bestämde mig för att försöka skriva ett epos om Vasa-ättens tid på tronen. Det projektet har jag sedan länge givit upp eftersom jag faktiskt kommit att tycka om de historiska 1500-talspersonerna (en trevlig konsekvens av att försöka lära känna och förstå dem) Märta Leijonhufvud och Svante Sture kom att bli de som upptog mitt största intresse. Därför kom jag att fokusera på dem. Forskningsdelen av projektet har däremot vuxit långt bortom Vasar och Sturar och blivit lika mycket om historiografi som om 1500-talet som sådant. Frågan jag ställer mig framför allt är vad som har hänt med vetenskapligheten i framför allt den populära historieförmedlingen och varför igen verkar ha velat se dem som vanliga människor?

12 november 2017 startade jag min första blogg Vansinniga Vasa som ni hittar här. Jag hade vid det laget hittat en stor skillnad mellan vad de historiska källorna om tidsperioden sa och moderna historieförmedlares (såväl professionella historiker som andra) tolkningar om perioden och personerna. Jag hade försökt kontakta andra för att ställa frågor och kommentera snällt att vissa tolkningar var märkliga, men antingen fick jag avfärdande svar eller inga svar alls. Syftet med bloggen var därför att ha ett utrymme att diskutera dessa skillnader, men också mitt skrivande.

Så blev det inte riktigt, men 11 april 2018 fick jag en kommentar på den bloggen från den danska författaren Maria Helleberg som just då höll på att skriva en roman om Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) som heter Min Kristin (2020). Maria är inte alls känd i Sverige, men hennes böcker är väldigt populära i Danmark, vilket jag förstod först när hon tog med mig på danska bokmässan Bogforum första gången.

Då jag redan då hade blivit avfärdad och ignorerad ett tag, förhöll jag mig först skeptisk och avvaktande, men det visade sig att hon hade lagt märke till samma diskrepans mellan de historiska källorna och de moderna tolkningarna av dessa som jag. Jag värmde därför långsamt upp och diskussionerna vi har haft sedan dess, har betytt allt för mig!

Med undantag för perioder under pandemiåren, har hon och jag rest runt i, främst Danmark och Sverige, men även till t.ex. Lübeck sedan januari 2019. Vi firade 500 års-dagen av valet av Gustav Vasa till kung 6 juni 2023 med en resa till Kalø slottsruin på Jylland där Gustav Vasa satt fängslad och som han flydde från utklädd till oxdrivare. Vi åkte dit med en taxichaufför med somaliskt ursprung som frågade vad det var för ställe och som därför fick hela historien om Gustav. Han förstod den faktiskt innebörden av begrepp som "orättfärdig fängsling" och "flykt" på ett sätt som alldeles för många (allvarslösa) svenskar idag verkar ha svårt att förstå.

Maria och jag har också fnyst åt att Gripsholm har satt ljusspotar på sina porträtt av Sturarna (särskilt Svante Sture!), vilket gör dem omöjliga att fotografera ordentligt. De har även  placerat ett porträtt av Gustav Vasa (av alla historiska svenskar!) bakom en dörr, vilket blivit till ett av våra stående interna skämt. Pubkedjan Bishop's Arms i Västerås, Strängnäs och Linköping har blivit "Sunnanväders Arms" (Den ursprungligen , "Rogges Arms" respektive "Brasks Arms" och efter att min mobiltelefon vid ett restaurangbesök i Stockholm, tyckte att crème brûlée skulle heta "crême Brunkeberg", har vi även ätit bl.a. "crême Stångebro", "crême Belägringen av Köpenhamn" och "crême Freden i Roskilde".

Vi har även bl.a. upplevt ett genomdesignat hotellhelvete i Uppsala, sovit i en blöt säng på ett hotell i London och letat efter toaletter i mörka korridorer upplyst i neonlila i Köpenhamn men det har inte med ämnet att göra, så jag lämnar sådana minnen utanför.

Maria är lite kantig emellanåt och kan verka hård utåt, men hon är en av de mest generösa, stöttande och älskvärda människor jag vet. Hon var den första som verkligen trodde på min 1500-talsforskning och mitt försök till romanskriveri. Hon har alltid funnits där för att diskutera historia av alla möjliga slag ordentligt och utan henne, hade jag inte fått upptäcka så mycket av vare sig dansk eller svensk historia (Vi behöver verkligen bli mer nordiska/Nordeuropeiska i vår historiesyn! Hur ska vi förstå mångsidiga relationer oss emellan utan att förstå allas perspektiv?). Hon har också visat sig ivrig att försvara mig mot motstånd från såväl danska Kristian II-dyrkande gubbar som menar att Stockholms blodbad kan rättfärdigas med att svenskar är (!!!) ociviliserade (och som sa åt mig att jag var nationalistisk även när jag påpekade att inte bara dansk adel utan även jylländska bönder var emot Kristian!) och när svenska kulturarvsinstitutioner som vägrar erkänna att de har (fakta)fel och när de tvingas till det försvarar det med att "det är bara använt i den publika förmedlingen" när jag inte vågat/orkat. Hon har hela tiden sedan våren 2018 uppmuntrat och stöttat mig, gjort mig mindre rädd för andra människor och fått mig att tro på att jag har något att tillföra både skönlitterärt och forskningsmässigt trots att jag väldigt länge dragits med rejäl skrivkramp och en känsla av total hopplöshet inför bådadera. Hon är också orsaken till att jag kunnat fortsätta forska och skriva rent ekonomiskt. Sedan några månader är hon däremot väldigt sjuk och även om det inte är någon direkt fara för hennes liv, oroar jag mig väldigt för henne.

Jag känner mig väldigt obekväm med att skriva om något så personligt offentligt, men samtidigt vill jag väldigt gärna berätta om hur mycket Maria betyder för mig. 

Märta, Svante och Gustav kommer förmodligen alltid att finnas kvar i mitt huvud. Jag har haft så fantastiskt roligt med dem i nio år. Jag vill inte ge upp, men jag vet seriöst inte just nu om omständigheterna kommer tvinga mig till det.