Nioårsdag med Svante, Märta, Gustav och ett vedmodigt hjärta

Varje dag i nio år (sedan 4 juli 2017) har jag tänkt på tre personer: Märta Leijonhufvud, Svante Sture och Gustav Vasa. Många av deras familj och vänner får också ofta plats där, men de där tre är konstanta. Egentligen hade de nog kommit tassande in i mitt huvud redan under våren, men det var dagen då jag bestämde mig för att försöka skriva ett epos om Vasa-ättens tid på tronen. Det projektet har jag sedan länge givit upp eftersom jag faktiskt kommit att tycka om de historiska 1500-talspersonerna (en trevlig konsekvens av att försöka lära känna och förstå dem) Märta Leijonhufvud och Svante Sture kom att bli de som upptog mitt största intresse. Därför kom jag att fokusera på dem. Forskningsdelen av projektet har däremot vuxit långt bortom Vasar och Sturar och blivit lika mycket om historiografi som om 1500-talet som sådant. Frågan jag ställer mig framför allt är vad som har hänt med vetenskapligheten i framför allt den populära historieförmedlingen och varför igen verkar ha velat se dem som vanliga människor?

12 november 2017 startade jag min första blogg Vansinniga Vasa som ni hittar här. Jag hade vid det laget hittat en stor skillnad mellan vad de historiska källorna om tidsperioden sa och moderna historieförmedlares (såväl professionella historiker som andra) tolkningar om perioden och personerna. Jag hade försökt kontakta andra för att ställa frågor och kommentera snällt att vissa tolkningar var märkliga, men antingen fick jag avfärdande svar eller inga svar alls. Syftet med bloggen var därför att ha ett utrymme att diskutera dessa skillnader, men också mitt skrivande.

Så blev det inte riktigt, men 11 april 2018 fick jag en kommentar på den bloggen från den danska författaren Maria Helleberg som just då höll på att skriva en roman om Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) som heter Min Kristin (2020). Maria är inte alls känd i Sverige, men hennes böcker är väldigt populära i Danmark, vilket jag förstod först när hon tog med mig på danska bokmässan Bogforum första gången.

Då jag redan då hade blivit avfärdad och ignorerad ett tag, förhöll jag mig först skeptisk och avvaktande, men det visade sig att hon hade lagt märke till samma diskrepans mellan de historiska källorna och de moderna tolkningarna av dessa som jag. Jag värmde därför långsamt upp och diskussionerna vi har haft sedan dess, har betytt allt för mig!

Med undantag för perioder under pandemiåren, har hon och jag rest runt i, främst Danmark och Sverige, men även till t.ex. Lübeck sedan januari 2019. Vi firade 500 års-dagen av valet av Gustav Vasa till kung 6 juni 2023 med en resa till Kalø slottsruin på Jylland där Gustav Vasa satt fängslad och som han flydde från utklädd till oxdrivare. Vi åkte dit med en taxichaufför med somaliskt ursprung som frågade vad det var för ställe och som därför fick hela historien om Gustav. Han förstod den faktiskt innebörden av begrepp som "orättfärdig fängsling" och "flykt" på ett sätt som alldeles för många (allvarslösa) svenskar idag verkar ha svårt att förstå.

Maria och jag har också fnyst åt att Gripsholm har satt ljusspotar på sina porträtt av Sturarna (särskilt Svante Sture!), vilket gör dem omöjliga att fotografera ordentligt. De har även  placerat ett porträtt av Gustav Vasa (av alla historiska svenskar!) bakom en dörr, vilket blivit till ett av våra stående interna skämt. Pubkedjan Bishop's Arms i Västerås, Strängnäs och Linköping har blivit "Sunnanväders Arms" (Den ursprungligen , "Rogges Arms" respektive "Brasks Arms" och efter att min mobiltelefon vid ett restaurangbesök i Stockholm, tyckte att crème brûlée skulle heta "crême Brunkeberg", har vi även ätit bl.a. "crême Stångebro", "crême Belägringen av Köpenhamn" och "crême Freden i Roskilde".

Vi har även bl.a. upplevt ett genomdesignat hotellhelvete i Uppsala, sovit i en blöt säng på ett hotell i London och letat efter toaletter i mörka korridorer upplyst i neonlila i Köpenhamn men det har inte med ämnet att göra, så jag lämnar sådana minnen utanför.

Maria är lite kantig emellanåt och kan verka hård utåt, men hon är en av de mest generösa, stöttande och älskvärda människor jag vet. Hon var den första som verkligen trodde på min 1500-talsforskning och mitt försök till romanskriveri. Hon har alltid funnits där för att diskutera historia av alla möjliga slag ordentligt och utan henne, hade jag inte fått upptäcka så mycket av vare sig dansk eller svensk historia (Vi behöver verkligen bli mer nordiska/Nordeuropeiska i vår historiesyn! Hur ska vi förstå mångsidiga relationer oss emellan utan att förstå allas perspektiv?). Hon har också visat sig ivrig att försvara mig mot motstånd från såväl danska Kristian II-dyrkande gubbar som menar att Stockholms blodbad kan rättfärdigas med att svenskar är (!!!) ociviliserade (och som sa åt mig att jag var nationalistisk även när jag påpekade att inte bara dansk adel utan även jylländska bönder var emot Kristian!) och när svenska kulturarvsinstitutioner som vägrar erkänna att de har (fakta)fel och när de tvingas till det försvarar det med att "det är bara använt i den publika förmedlingen" när jag inte vågat/orkat. Hon har hela tiden sedan våren 2018 uppmuntrat och stöttat mig, gjort mig mindre rädd för andra människor och fått mig att tro på att jag har något att tillföra både skönlitterärt och forskningsmässigt trots att jag väldigt länge dragits med rejäl skrivkramp och en känsla av total hopplöshet inför bådadera. Hon är också orsaken till att jag kunnat fortsätta forska och skriva rent ekonomiskt. Sedan några månader är hon däremot väldigt sjuk och även om det inte är någon direkt fara för hennes liv, oroar jag mig väldigt för henne.

Jag känner mig väldigt obekväm med att skriva om något så personligt offentligt, men samtidigt vill jag väldigt gärna berätta om hur mycket Maria betyder för mig. 

Märta, Svante och Gustav kommer förmodligen alltid att finnas kvar i mitt huvud. Jag har haft så fantastiskt roligt med dem i nio år. Jag vill inte ge upp, men jag vet seriöst inte just nu om omständigheterna kommer tvinga mig till det.