Bea Uusma - Vitön.

"Jävla Vitön. Jag borde ha forskat om nåt på Birka istället. Hade kunnat resa dit över dan, på SL-kort."

~ Bea Uusma, Vitön., s 189

Vitön. (2025) är den fristående uppföljaren till Expeditionen: Min kärlekshistoria (2013) och blev liksom den belönad med Augustpriset för bästa fackbok . Det går absolut att läsa den utan att ha läst Expeditionen, Bea Uusma ger en noggrann och tydlig sammanfattning  av såväl Andréexpeditionen som av sina egna forskningsresultat som presenterades där. Det förekommer även ett fåtal upprepningar, bl.a. vad som hände med Anna Charliers hjärta efter hennes död. Vitön. framstår emellertid mer som en fördjupning av än en uppföljare till Expeditionen. Vi får följa med Uusma betydligt "längre in" (för att använda hennes beskrivning) i Andréexpeditionen denna gång.

Uusma har försökt att nå iland på Vitön i Arktis hela sex gånger. Bara en enda gång har hon lyckats besöka Andréexpeditionens läger. Försöken löper som en röd tråd genom Expeditionen och utgör en form av inramning även för Vitön. 

Boken inleds med det femte försöket då de måste vända när de precis kommit fram p.g.a. att hela ön är täckt av ett tjockt lager snö och de har fått syn på en isbjörn. Innan de vänder, hoppar dock Uusma ur zodiacen och sätter ner sina fötter på stranden några sekunder: "Jag fick med mig en sten, det var allt. Två års besparingar. Dyr Sten (Uusma 2025a:8)."

Liksom i Expeditionen, varvar Bea Uusma information om Andréexpeditionen med sina egna erfarenheter från sitt forskningsarbete. Tråkigt nog tycker jag mig förnimma lite mer uppgivenhet i flera av texterna om det senare än som fanns i Expeditionen. Det är däremot förståeligt med tanke på att mer tid att gått sedan hon började och att hon haft otur med att försöka nå Vitön. 

I trettio år har jag försökt lösa en gåta. Vad hände med Andrée-expeditionen på Vitön? Det är ett oändligt långsamt spel som kräver all min tankeverksamhet och alla mina pengar, den informationen stod inte på kartongen. Jag vet inte vart banan i spelet leder, jag går dit nästa ledtråd för mig. Och inte förrän jag vänder mig om kan jag se hur vägen hittills har gått, hur den ritats bakom mig med en skarp, isblå linje (Uusma 2025a:11).

Trots att Uusma stundtals framstår mer frustrerad och uppgiven över sin ekonomiska situation och över att all hennes tid går till att tänka på Andréexpeditionen i Vitön., vidhåller vid det jag skrev i inlägget Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria (16 mars 2026) att försvaret av "ytlig forskning" med att det saknas tid och pengar är ett svepskäl för att slippa skapa sig en djupare förståelse för sitt forskningsämne och att det kan ifrågasättas om man alls bör ge forskningspengar till forskning som inte görs ordentligt utan bara skrapar på ytan i några källor. Uusma är, fastän hon verkar mer trött på Andréexpeditionen nu, ändå ett fantastiskt forskarideal. Hennes passion, nyfikenhet och intresse gör att hon tar sig framåt även om det går långsamt och saknas pengar. Kunskapssökandet och de möjliga svaren på hennes frågor är viktigare. Hon låter även forskningen och de insikter den kommer med förändra henne. Att det dessutom verkar fullständigt självklart för henne att alla delar av hennes forskning ska förmedlas till allmänheten, gör henne också till ett föredöme då alldeles för många forskare inte verkar tycka det är självklart.

Särskilt inom humanioraämnen verkar det finnas en utbredd uppfattning att forskningsresultat, ifall de alls ska förmedlas publikt, måste förenklas och inte minst "göras mer spännande" för att allmänheten ska få intresse och förstå. Detta leder till att de som ägnar sig åt publik förmedling ofta är de som knappt ens skrapar på kunskapsytan i ämnena de förmedlar. Bea Uusma däremot förklarar sådant som inte kan anses vara allmänt vetande, t.ex. när hon använder medicinska termer och när det gäller metoderna hon använder. Hon förenklar dock inte på ett sådant sätt att hon dumförklarar sin publik. Istället bjuder hon in den i sin forskning och anser att det är självklart att allmänheten inte är dummare än att de kan förstå forskningen med metoder och termer lika bra som hon själv.

1930 togs 416 skelettdelar in från Vitön från de tre expeditionsmedlemmarna. Varje vuxen människas skelett består av 206 ben, vilket gör att 202 ben saknas. På sida 28 och 29 i Vitön. listar Uusma en massa ben. Nu när jag gick igenom boken igen för att skriva detta, insåg jag att jag misstolkat vad listan representerar. Jag har trott att det gällde ben som tagits in från Vitön, men det rör sig om ben som inte gjorde det. Tre av benen från Nils Strindbergs högra underben: sken- och vadben samt knäskål saknas. Även om jag tror som Uusma att ben måste ligga kvar på Vitön, undrar jag om just dessa finns kvar. 

I Expeditionen berättar Uusma om hur hon beställer fram Strindbergs långkalsonger som tills dess legat i en kartong i Grenna museums magasin. Det är tydligt för alla som ser dem att det högra benet har blivit bortrivet. Det troligaste är att en isbjörn har gjort det och Uusma verkar därför övertygad om att Strindberg blivit dödad i en isbjörnsattack. Därför är det nog inte konstigt att högra underbenets ben inte togs med från Vitön 1930. 

Bea Uusma berättar entusiastiskt om sitt fikamöte i Mörby centrum med Nils Strindbergs släkting: 

Nils Strindberg är hans farfars bror. Vi sitter där och fikar och pratar, men samtidigt sker något i en annan del av mitt huvud: jag räknar. Helsyskon delar i genomsnitt 50 procent DNA med varandra. I nästa generation har den delen minskat till hälften. Och i generationen efter har den halverats igen. Jag sitter och äter lussebulle med 12,5 procent Nils Strindberg (2025a:40).

För de flesta är nog Uusmas känslor i detta sammanhang svårbegripliga. I Expeditionen berättade hon också om hur hon känt sig tvungen att tygla sin entusiasm och hitta på ursäkter för att de inte ska förstå att hon reser över halva landet för att träffa dem eftersom de är släkt med personer som för nu flera generationer sedan, var kopplade till Andréexpeditionen. 

Jag förstår emellertid känslan precis. Jag har några gånger nu träffat en levande släkting till min historiska favorit Svante Sture. Det är en märklig och stundtals orolig och skamfylld känsla att en person man inte känner betyder något för en eftersom de råkar vara släkt med en person som levde för (flera) hundra år sedan som betyder ännu mer för en. 

Innan vårt första möte satt jag i publiken och rättfärdigade min närvaro för mig själv med att jag på riktigt tycker om den roman han just publicerat och som jag redan hunnit läsa. Trots detta, var min första tanke när han dök upp: "Oj vad han är lik Svante!" Senaste (eventuellt sista) gången vi sågs kramade han mig. Jag misstänker att jag fullständigt gjorde bort mig efter det den gången, men känslan av överväldigande, enorm hisnande storhet att ha blivit kramad av 0,0007629395% av Svante Sture glömmer jag aldrig. Det är också oerhört skönt att jag inte är så unik, utan att åtminstone en annan människa i världen vet och förstår.

Bea Uusma har blivit den första att lyckas läsa Andrées andra dagbok. Till skillnad från den första dagboken som hittades inslagen i ballongtyg och därför var välbevarad, har den andra legat i Andrées ficka och därför blivit utsatt för väder och vind. Sedan Uusma började forska, har metodutvecklingen i hur man kan få fram skadade texter utvecklats. En apparat för det ändamålet finns på Riksantikvarieämbetets laboratorium i Visby.

Bea Uusma går igenom både Andrées handstil och språkanvändning i den första dagboken för att både kunna förstå vad som står och kunna göra kvalificerade gissningar där det är omöjligt att uttyda något säkert. Andrée använde en något föråldrad stavning för 1897. Förutom hos Uusma, har jag bara sett en handstilsanalys från senare år i boken Ebba Stenbock: I maktspelets skugga (2022) av Anu Lahtinen. 

Andrées sista dagbok. Så liten på den rostfria bänken, men ändå fyller den hela rummet med sin kraft, som en liten fyrkantig portal till en annan tid. En utskuren ruta, rakt genom tid och rum (2025a:66).

Som arkeolog ler jag åt Uusmas beskrivning. Det är lätt att underskatta föremål kraft på oss människor. De har en förmåga att förankra oss i verkligheten, väcka känslor och ge oss insikter som texter inte kan. Jag hör ofta vuxna (även i musei- och kulturarvsbranschen) säga att barn och unga tycker det är tråkigt att bara titta på föremål i montrar på museerna och att det krävs att man "spökar ut" dem för att väcka intresse. Visst kan det vara lite småtråkigt emellanåt, särskilt om den tillhörande skylten är intetsägande. Jag har däremot många gånger upplevt barn som har blivit helt förtrollade av föremål i museimontrar. Jag minns t.ex. en liten pojke på ca 7-8 år i Skattkammaren i Uppsala domkyrka. Han rusade fram till en av montrarna och utbrast helt överförtjust: "Titta! Det är drottning Margaretas klänning." Något mer än föremålet, behövdes alltså inte. 

Vitön. är en väldigt arkeologisk bok. Någon ordentlig arkeologisk undersökning har aldrig gjorts av Andréexpeditionens läger och tyvärr går det inte så bra för Uusmas försök heller. Men arkeologi är ju så mycket mer än bara utgrävningar. De föremålsanalyser Uusma tar sig för i boken, är lika mycket att klassa som arkeologi. Genom analysen av Andrées sista dagbok, kan hon få veta vad de tre männen har för sig under tiden på Vitön. Vad som händer efter att Andrée slutar skriva och hur de dör är det bara föremålen som kan hjälpa till att ge svar på. 

Som sagt tyder mycket på att Nils Strindberg dött i en isbjörnsattack. I Vitön. analyserar Uusma hans dubbelpipiga gevär, det enda som kunde använda den typ av ammunition som bara användes för att skjuta isbjörn med, och kommer fram till att det har klickat. Det har varit fel på ammunitionen. Kulorna sitter fast i båda piporna. Det är oklart när geväret klickat och tre tomhylsor från "isbjörnsammunitionen" har hittats på Vitön, men den vanligaste orsaken till att isbjörnar dödat människor i modern tid är att gevär har klickat.

Knut Hjalmar Ferdinand Frænkel är den mest anonyme av Andréexpeditionens medlemmar. De andra lämnar efter sig långa, personliga texter, men från Frænkel finns bara meteorologiska observationer. Finns dagböcker och dylikt kvar på Vitön eller har han inte orkat skriva? Vi vet från Andrées första dagbok att han tidigt får olika typer av hälsoproblem under isvandringen.  Bea Uusma kommer i Vitön. närmar hans död genom studier av hans kavaj. I dess ena ärm hittar hon röda fläckar och en intorkad klump som vid analyser visar sig vara muskelvävnad. 

Läkemedlet atropin fanns i Andréexpeditionens medicinlåda och var uttaget på Vitön. 1897 användes det mot snöblindhet. Uusma berättar att hon hela tiden varit medveten om detta, men först efter att ha sett en snöblind patient komma in till sjukstugan på Svalbard och själv ha fått atropin droppat i ögat i samband med en ögonundersökning, förstår hon vad båda innebär. 

Att relatera till historiska personer och sammanhang är underskattat i såväl historisk forskning som förmedling idag. Istället verkar man mer ute efter det motsatta: att exotifiera, förakta och förvandla framför allt förmoderna historiska personer till "De Andra". I krönikan Historia med guldkant i Statens fastighetsverks tidskrift Kulturvärden (nr 2 2024) förklarar Cecilia Düringer att man får använda humor i historieförmedling, för varför skulle man inte "pika" Karl XII för att han inte kunde dansa? "[H]istoria måste berättas, inte redovisas för att en gnista av intresse ska väckas", förklarar hon. Frågan är ju om det verkligen är enda sättet att väcka intresse för historia att vidga avståndet mellan oss idag och de som levde då, om "pikningar" av kungar som dog 1718 för att de inte kan dansa skapar någon förståelse för dem som människor och kungar och om det ena verkligen måste utesluta det andra.

Bea Uusma redovisar i högsta grad såväl sin forskning som sina forskningsresultat utan att "trycka ner" någon med koppling till Andréexpeditionen. Detta trots att det skulle vara lätt att, från dagens förståelsehorisont, bara skratta åt att någon kunde tro att det skulle gå att flyga till Nordpolen i en vätgasballong. 

Genom att dels dyka ner så djupt i källmaterialen från Andréexpeditionen som möjligt för att verkligen förstå vad som hände och genom att bjuda in publiken till sin egen personliga resa (Uusma kommer på sig själv med att säga "vi" fastän det bara är hon själv, vilket visar att hon ser publiken som att de verkligen är med henne.), har hon gjort Andréexpeditionen mänsklig och relaterbar. Uppenbarligen väcker det intresse hos allmänheten. Uusmas historieförmedling är inte heller utan humor, vilket gör att man kan fundera på om det kanske inte finns andra sätt att inkludera det i sina historiska "berättelser" än att håna och "pika" historiska personer. Man kan trots allt skratta med andra och inte bara åt dem.

"Hej Nils Strindberg. Nu är det du och jag."

~ Bea Uusma, Vitön., s 47

I Nils Strindbergs almanacka står det i oktober 1897 "hem 7.15 fm". Detta förbryllar Uusma som letar i gamla tågtidtabeller från 1897. I flödesscheman illustrerar hon sedan frågor och möjliga (och omöjliga) svar. Flödesschema tror jag främst används inom medicinsk forskning, men att döma av att man kan få tydliga sammanfattningar illustrerade på lätthanterliga sätt, borde de kunna fungera vid humanistisk forskning också.

Jag har detaljstuderat Strindbergs almanacka många gånger förut, men då har jag bara läst texten från fotokopior. Jag har aldrig läst originalet. Dagböckerna från Andrée-expeditionen förvaras i ett slutet arkiv med 48 procents luftfuktighet på Vetenskapsakademien och tas nästan aldrig fram eftersom de riskerar att falla sönder mer och mer varje gång de hanteras. Men nu är det nödvändigt. Jag måste förstå hur Nils Strindberg tänker när han skriver hem kl 7.15 fm i sin almanacka. Jag måste få umgås med originaltexten, på mycket nära håll (2025a:47).

Jag avundas Bea Uusma som har en institution bakom sig (Karolinska institutet) även om hon är självgående. Det verkar öppna dörrar för henne och göra det lättare att få tillgång till material på ett annat sätt än vad jag som enskild (odisputerad) forskare verkar kunna få.

Tidigt i min 1500-talsforskning ville jag se de brev som drottning Margareta Leijonhufvud skrev till sin syster Märta. Dessa finns bevarade på Lunds universitetsbibliotek. När jag kontaktade dem, fick jag emellertid till svar att de inte plockade fram dem eftersom de fanns digitalt. Jag kan förstå om de är sköra efter ca 500 år och inte plockas fram av risk för att de ska gå sönder, men anledningen som gavs var bara att jag kunde läsa dem på deras hemsida. Det hade jag redan vid det tillfället gjort och vad biblioteket inte verkade förstå var ju att det för mig handlade om att få ut något mer från dokumenten än så. Jag vill t.ex. få studera pappret på nära håll, se hur de är vikta och förseglade. Få känna materialet och (försiktigt) hålla i dem eftersom Märta Leijonhufvud har hållit i dem. När jag bad om att få fram Kristina Gyllenstiernas andaktsbok på Kungliga biblioteket i Stockholm ungefär samtidigt, tyckte en bibliotekarie det fanns behov för att påpeka att jag inte fick sätta pappersflärpar på den som jag hade gjort i Jonas och Jan Carlqvists moderniserade utgåva av den från 1997 som jag hade med mig. Kanske ska jag tolka oviljan att ta fram breven i Lund som att de var oroliga för att jag skulle göra något sådant där? (Jag visste det redan då att man inte gör så!)

Jag vet inte om jag håller på med Andrée-expeditionen för att jag är ensam eller om jag är ensam för att jag håller på med Andrée-expeditionen. Jag försöker skapa mening med liv genom att hitta lösningen på en meningslös gåta. Egentligen skiter jag i vad de dog av. Men det är allt jag har. Tiotusentals dagR har jag befunnit mig inne i ett parallellt, solitärt universum. År efter år. Mitt liv. Så länge jag fortsätter hålla fast vid expeditionen kommer det inte att finnas plats för något annat (2025a:267)

Som jag skrev i början verkar det finnas en större uppgivenhet hos Bea Uusma när hon reflekterar över sin egen forskning i Vitön. än i Expeditionen. Jag förstår det då resorna till Vitön tär på hennes ekonomi och det måste vara oerhört frustrerande att komma så nära och ändå känna sig så långt borta. Vid sitt föredrag på Sollentuna bibliotek (15 april 2026) verkade det som att hon fått ny energi. Hon berättade då att hon planerade en till resa till Vitön och en tredje bok. Jag hoppas verkligen att bådadera kommer att gå vägen.

Det är märkligt med Andréexpeditionen för även jag som inte brukar vara så intresserad av 1800- och 1900-talshistoria, har kommit på mig själv med att fundera över och engagera mig i den på sistone. Flera andra personer än Uusma har pratat och skrivit om den på senare år. Jag tror däremot att jag nu lägger den lite åt sidan så länge. 

Referenser

• Düringer, Cecilia 2024. Historia med guldkant, Kulturvärden, nr 2 2024 https://cms.sfv.se/media/k00e122b/kulturvarden_2_2024_a.pdf (läst 23 maj 2026)
• Lahtinen, Anu 2022. Ebba Stenbock: i maktspelets skugga, översättning: Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland, Appel förlag, Estland
• Uusma, Bea 2025a. Vitön., Norstedts, Lettland
• Uusma, Bea 2025b. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
• Uusma, Bea 2026. Föredrag: Vitön, Sollentuna bibliotek 15 april 2026

• Bild på Nils Strindbergs långkalsonger idag placerade på Grenna museum - Andréexpeditionen polarcenter är hämtade från Digitalt museum 24 maj 2026: https://digitaltmuseum.se/021027384708/kalsonger

Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria

1897 lyfte en vätgasballong vid namn Örnen från Danskön på Spetsbergen (nuvarande Svalbard). I den fanns tre män: Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg. Deras mål med ballongfärden var att komma först till Nordpolen. Allt går fel i starten och den så kallade Andréexpeditionen försvinner spårlöst.

1930 är några fångstmän och forskare ute på en gemensam fångst- och forskningsexpedition i Arktis. De passerar Vitön som för en gångs skull inte är omgärdat av packis. De bestämmer sig därför för att gå iland för att fylla på färskvattenförrådet. På ön vandrar de rakt in i resterna efter Andréexpeditionens läger. Upptäckten väcker stor uppståndelse i både Sverige och Norge (som var i union 1897) samt internationellt och expeditionsmedlemmarnas kvarlever välkomnades som hjältar när de kom hem till Stockholm.

Hundra år senare har Bea Uusma tråkigt på en fest. Hon tar ut en bok om Andréexpeditionen ur en bokhylla och har sedan dess varit besatt av den. Expeditionen: Min kärlekshistoria (2013) är en lite annorlunda historiebok således att den är så väldigt personlig. Uusma är mer intresserad av vad expeditionen gör med henne än av expeditionsmedlemmarna som personer enligt vad hon själv sagt i intervjuer. I boken verkar hon emellertid mer intresserad av dem än vad hon ger sken av. T.ex. framstår hon väldigt engagerad i den tragiska kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och Anna Charlier. Den är det emellertid inte svårt att bli berörd av, så jag förstår det. Främsta intresset handlar dock om att försöka ta reda på orsaken till de tre expeditionsmedlemmarnas död.

Bea Uusma varvar information om Andréexpeditionen med berättelser om sin egen resa i deras fotspår (bokstavligt och bildligt) och inte minst hennes svårigheter att ta sig till Vitön. Inte för intet kallas den ”otillgänglighetens ö”. 

Uusma verkar reflektera över sitt eget beteende som något konstigt samtidigt som det i stunden också förefaller väldigt naturligt för henne att t.ex. smaka på lera från Nordpolen eller stanna en båt och gå av mitt på packisen för att stå på den breddgrad där ballongen tvingades nödlanda. 

För att försöka förstå vad som hände Andréexpeditionen och både hitta och avskriva eventuella dödsorsaker, har Uusma skapat en tabell utifrån faktauppgifter i medlemmarnas dagböcker och andra anteckningar t.ex. om väder, hälsotillstånd kosthållning, hur mycket de rör på sig m.m. Denna tabell upptar hela 26 sidor i den senaste, stora inbundna utgåvan av boken från 2025 och 38 sidor i pocketutgåvan från 2014. Trots att det bara rör sig om uppstaplad fakta, blir det aldrig tråkig läsning. Det blir trots allt på ett sätt en sammanfattning av det skriftliga källmaterial som Andréexpeditionen lämnade efter sig. Andrées dagbok utgör huvudkällan. Där finns information om vad expeditionen tar sig för från det att de lyfter från Danskön 11 juli 1897 tills de kliver iland på Vitön cirka tre månader senare. Den hittades inlindad i ballongtyg, vilket räddat den från väder och vind när man påträffade lägret 1930.

Bea Uusmas tabell är alltså en uppställning av faktauppgifter om expeditionsmedlemmarna och deras upplevelser på isen så som de själva har dokumenterat det. Detta för att få veta om expeditionsmedlemmarna var sjuka när de gick iland på Vitön. Uusma jämför sitt arbete med en brottsplatsundersökning på sida 212 i pocketutgåvan av Expeditionen: Min kärlekshistoria från 2014: ”Vissa frågor kommer aldrig att kunna besvaras vid en brottsplatsanalys. Vissa fakta kommer alltid att saknas. Det är viktigt att man inte ersätter faktaluckorna med spekulationer, eftersom det gör att hållbarheten och trovärdigheten i hela analysen brister.” 

Att sammanfatta och ställa upp kända fakta och bortse från alla ens egna och andras tolkningar har jag själv märkt är en väldigt bra metod om man verkligen vill förstå något. Det skapar också möjlighet till nya perspektiv och således också nya insikter och förståelse. Uusma sammanfattar det bäst själv på sida 19 i Expeditionen: Min kärlekshistoria: ”Efter att ha läst alla böcker och sett samma gamla fakta upprepas, tänker jag att jag måste börja om från början. Om jag lägger pusslet igen, från alla håll, så kommer formen på den saknade pusselbiten till slut att framträda även om den fattas.” Att ställa upp faktauppgifterna i en tabell och exkludera allt som sagts, blev alltså ett sätt för Uusma att ”ta sig längre in i expeditonen”.

Att då och då samla faktauppgifterna och ställa dem bortom alla antaganden och tolkningar, verkar dock vara något av en underskattad forskningsmetod. Jag har märkt att många ofta (o)medvetet väljer att tolka det historiska källmaterialet och dra slutsatser mer efter andra personers slutsatser och antaganden även om dessa inte förankrats i källmaterialet. På sida 16 i pocketutgåvan av Expeditionen: Min kärlekshistoria skriver Uusma att ”[a]ntaganden som upprepas tillräckligt många gånger, förvandlas till slut till sanningar.” 

Jag förstår givetvis hur hon menar, egentligen, men uttryckssättet får mig ändå att reflektera kring hur vi i det postmoderna samhället har förvrängt betydelsen av begreppet sanning till att betyda något som helt och hållet är subjektivt och handlar om ens eget personliga perspektiv. Jag har länge reagerat på detta då detta perspektiv på sanning i teorin gör att man t.ex. måste acceptera även förintelseförnekaranas perspektiv. Tack och lov är det inte något man gör i praktiken, men att det i teorin borde vara så utifrån den definitionen av sanning, tycker jag borde skapa ett behov av eftertanke kring definitionen som sådan.

1952 kom den danske läkaren Ernst Adam Tyde fram till att expeditionsmedlemmarna fått i sig trikiner när de ätit isbjörnskött, vilket han hävdade var vad alla tre dött av. Han baserade detta på fem prover från ett litet isbjörnsköttstycke från expeditionens läger på Vitön. I två av dessa hittade han spår av kapslar från trikinlarver. Denna teori har sedan dess upprepats i det oändliga i olika sammanhang. 

Trikinos kan leda till döden och expeditionsmedlemmarna kan ha varit infekterade av trikiner, men dödligheten i sjukdomen är bara 0,2%. Bea Uusma har därför helt avskrivit det som dödsorsak. Trots att Expeditionen: Min kärlekshistoria publicerades med dessa resultat redan 2013 och fick jättemycket uppmärksamhet och till och med Augustpriset för bästa fackbok då, fick Uusma ännu vid sitt besök på Sollentuna bibliotek 15 april 2026 kommentarer från en publikdeltagare som hade hört att de dog av trikiner.

Tolkningar, antaganden och påståenden som blivit ”sanningar” genom upprepningar även om källorna inte riktigt styrker dessa, går att jämföra med alldeles för mycket av påståendena om det svenska 1500-talet. Inte minst synen på Stockholms blodbad präglas av sådana. Händelsen har på senare år beskrivits av många i såväl Sverige som Danmark som något som nog inte egentligen hände på riktigt. Istället ska det mer vara en propagandakampanj som Gustav Vasa bedriver för att få makt. De som dödades (av moderna historiker kallade ”Sturepartiet”) ska heller inte egentligen ha dött "på riktigt" utan springa runt och vara avundsjuka på Gustav. På många sätt liknar alltså beskrivningen den argumentation som förintelseförnekare tenderar att lägga fram med att Förintelsen bara är en propagandakampanj från förintelseförnekarnas politiska motståndare och inte något som faktiskt hände i verkligheten.

Upprepningar gör emellertid inte automatiskt att något blir sant. Bea Uusmas forskning har visat att expeditionsmedlemmarna inte dog av trikinos även om det har påstått oändligt många gånger. Kristian II är också ytterst ansvarig för det, ännu över 500 år senare, värsta politiska massmordet i Nordens historia (Ärkebiskop Gustav Trolle kan diskuteras som delansvarig.) som i verkligheten faktiskt dödade i princip hela ”Sturepartiet” (En av få överlevare från den grupperingen är faktiskt Gustav Vasa!). Ett mer precist sätt att uttrycka vad Uusma menar är kanske därför att säga att falska påståenden som upprepas skymmer sikten för sanningen.

För snart nio år sedan insåg jag, liksom Uusma gjorde om Andréexpeditionen, att det finns ett enormt behov av att börja om från början när det gäller kunskap om och förståelse för det svenska 1500-talet och ”lägga pusslet från alla håll” för att komma till nya insikter. 

Bea Uusma varvar, som sagt, historien om Andréexpeditionen med berättelsen om sin egen forskning och resa i deras fotspår (som hon själv uttrycker det, upplever hon det hela tiden som att hon kommer försent). Hon drar också en del paralleller mellan expeditionsmedlemmarnas och sitt eget arbete: På sida 68 i pocketutgåvan från 2014, skriver hon: ”Alger från isblock och smältvattensjöar lindas in i gasbinda och paketeras. De samlar lera och pinnar. Lerkornens storlek mäts och diarieförs. De plockar ut ögonen från en skjuten måsunge och surrar in i paket så att någon annan så småningom, någon annan med kunskap, ska kunna undersöka vad det är som gör att den inte blir snöblind. De mäter och skissar. Omsorgsfullt skrivs mängder av siffror ner i långa raka rader i anteckningsböcker. De räknar och räknar om. De håller sig fast i detaljer, till synes meningslösa. Oerhört noggrann forskning. På riktigt, och ändå på låtsas.”

Att forskning känns som att vara både på riktigt och på låtsas om vartannat kan jag skriva under på. Stannar man upp och funderar över vad man egentligen gör och varför, verkar det ofta märkligt och meningslöst samtidigt som det, för en själv ändå framstår som extremt viktigt. Man kan undra om det expeditionsmedlemmarna samlade in var kopplat till vad de själva undrade eller om någon forskare hemma i Sverige bett dem att samla in saker som djurögon för studier av snöblindhet. Knut Frӕnkel ska, enligt Bea Uusmas ovan nämnda tabell med fakta från deras isvandring, ha visat tecken på att börja drabbas av det under vandringen på isen.

På nästa sida (69) i pocketutgåvan från 2014 beskriver Uusma hur hon själv, under en av sina egna polarexpeditioner till Arktis studerar färgen på isen utanför båten. Hon väljer den färg hon tycker matchar bäst med isens på en färgskala och skriver ut: ”Jag håller min skrivare i famnen när A3-arken rasslar ut på golvet och tapetserar väggarna, dag för dag, med alla mina färgprover. Jag ändrar och förbättrar. Jag håller mig fast i detaljer, till synes meningslösa. Oerhört noggrann forskning. På riktigt, och ändå på låtsas.”

Fokuset på isens färg i Arktis hundra år efter Andréexpeditionen är nog inte jätteviktigt för att besvara frågan om varför och hur expeditionsmedlemmarna dog. Däremot var det tydligen en väsentlig kunskap för Bea Uusma att få just där, just då. Jag tror inte att någon kan veta allt, men känner också att man inte heller kan veta för mycket. I isfärgsjämförelserna kommer säkert också konstnären Bea Uusma till uttryck.

Idag är Uusma inte bara konstnär. Hon utbildade sig till läkare för att förstå expeditionsmedlemmarnas möjliga dödsorsakerna ur ett medicinskt perspektiv. Hon ville komma in i cellkärnorna och DNA-spiralerna på dem som hon själv uttrycker det.

Fram till dess att Bea Uusma började undersöka Andréexpeditionen närmare, verkar alla ha utgått ifrån att alla tre expeditionsmedlemmar dog av samma orsak. Som Uusma berättade vid ovan nämnda besök på Sollentuna bibliotek, är det oftast också en orsak som ligger ens egen forskning och expertis om hjärtat så att expeditionen blir deras egen: en läkare lade, som sagt, fram den medicinska diagnosen trikinos som dödsorsak och en giftspecialist har presenterat både blyförgiftning och botulism. Uusma har genom sin forskning emellertid visat att det kan finnas fler orsaker till att de tre olika individerna dog. Att hon, som sagt, påstår att hon är intresserad av vad Andréexpeditionen gör med henne, tror jag leder till en acceptans för att hon själv förändras med de nya insikterna.

Nils Strindberg har blivit begravd under stenar i en klippskreva. Han kan inte ha dött sist och den/de som har begravt honom, måste ju rimligen ha varit så pass frisk(a) att han/de orkat placera honom där och lagt stenar ovanpå honom. Någon har också tagit av honom hans kavaj, rullat ihop den och satt ett skärp om den.

Kavajen restaurerades dessvärre vid konserveringen av expeditionens föremål 1978 och man ”lagade” den med nytt tyg där det äldre fattades. (Man kan ha åsikter om detta var bra eller dåligt, men det var så man gjorde 1978 och faktiskt länge innan dess.) I rapporten från när den plockades in från Vitön 1930 läser Bea Uusma att den var väldigt söndertrasad. Det var de flesta klädesplagg som hittades. Andrées och Frӕnkels kläder har dock varit utspridda i lägret, lättillgängliga för väder, vind och djur. Strindbergs kavaj har legat hoprullad vid hans släde. Under obduktionen 1930, hittade man det hängsmycke vi vet att Nils Strindberg bar om halsen, i hans underkläder. Baserat på vad som kan anses vara normalt mänskligt beteende, konstaterar Uusma att han måste ha dött stående.

Vid en senare genomgång av Grenna museums katalog, inser Uusma att Nils Strindbergs två par långkalsonger finns bevarade i museets magasin. När hon öppnar kartongen luktar det ”död” som hon uttrycker det och hon ser att det högra benet på båda paren långkalsonger är borta. De har blivit avrivna av vad som liknar klor. Tyget som finns kvar, har också mörka fläckar, som Uusma misstänker är blod. Detta får henne att misstänka att Strindberg blivit dödad av en isbjörn.

I dagboken beskriver Andrée hur isbjörnar flera gånger kommer till deras läger och Bea Uusma tycker att de verkar nonchalera dem. Jag skulle tro att den nonchalanta hållningen kan förklaras med att isbjörnar blir en vana för dem. Isbjörnarna de träffar på isen verkar de också kunna skrämma bort om de inte skjuter dem för att få mat. 

Under ovan nämnda föredrag på Sollentuna bibliotek, nämnde dock Uusma att isbjörnarna på Vitön är annorlunda. De har ofta inte haft någon tidigare kontakt med människor och är vana vid att vara ”högst upp i näringskedjan” utan någon naturlig fiende. Detta leder till att de inte förstår att människan kan göra dem illa.

Att Strindbergs långkalsonger legat orörda i en kartong i ett museimagasin är ytterligare ett bevis för en obekväm tanke som länge gnagt i mig om att forskare (särskilt inom humaniora) alldeles för ofta inte går ordentligt till botten med att förstå sina forskningsämnen eller ens leta upp alla tillgängliga källmaterial. 

En förklaring man ofta får när man ifrågasätter varför de inte tagit hänsyn till vissa källmaterial eller inte verkar ha sökt djupare förståelse i det källmaterial som varit tillgängligt för henom, är att det inte funnits tid eller pengar. Även om detta till viss del stämmer, känns det också som ett svepskäl, särskilt om man beaktar Uusmas forskningsinsats där kunskap och förståelse av allt att döma väger tyngre än pengar och tidsplaner, för att man antingen saknat nyfikenhet på sitt forskningsämne eller helt enkelt varit för lat för att göra ett ordentligt arbete. Frågan blir ju då varför vi alls ska ge pengar till forskning om den ändå bara skrapar på ytan och hur forskningen ska kunna ge oss ny kunskap och förståelse om den inte vill gå djupare. 

Faktum är ju att medan ”alla” i 60-70 år påstått att alla tre expeditionsmedlemmar dött av trikinos baserat på vad en läkare antog utifrån två prover med trikinlarvskapslar, har två par långkalsonger legat tyst i museimagasinet i Gränna och berättat något helt annat som, tack vare Bea Uusmas nyfikenhet och drivkraft att lära sig mer om och verkligen förstå Andréexpeditionen, verkar mer sant än vad som länge ansågs vara det.

Referenser

• Uusma, Bea 2014. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Falun (pocketutgåva)
• Uusma, Bea 2025. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
• Uusma, Bea, Vitön, föredrag, Sollentuna bibliotek, 15 april 2026

Bea Uusma, Sollentuna bibliotek 15 april 2026

Allt sedan hon hade tråkigt på en fest 1999, har Bea Uusma varit intresserad av den så kallade Andréexpeditionen. Med åren har intresset vuxit till en besatthet som resulterat i två böcker: Expeditionen. Min kärlekshistoria (2013) och Vitön. (2025), båda belönades med Augustpriset det år de kom ut. 15 april 2026 kom Uusma till Sollentuna bibliotek för att prata om sina böcker och sin forskning och jag bestämde mig för att åka dit för att lyssna.

Då jag har läst båda hennes böcker, sa hon egentligen ingenting som jag inte redan visste. Filmen hon visade från den enorma sjögången när de skulle ombord igen på båten efter en tur till (fel plats) på Vitön gav mig emellertid förståelse för hennes berättelse i boken om hur expeditionsmedlemmarna hon fått med sig fick vinkla tallrikarna i motsatt riktning som sjögången när de åt.

Jag finner Bea Uusmas forskning så otroligt inspirerande. När jag började studera på universitet, trodde jag det var självklart att alla forskare drevs av samma passion, nyfikenhet och kunskapstörst. Det är trots allt det som fortfarande driver mig själv mer än tjugo år senare. Jag förstår verkligen hennes kärlek och passion för sitt forskningsämne även om mitt är det svenska 1500-talet. Uusmas passion är också otroligt smittsam. Hon får till och med mig som tycker att 1800-talet är det tråkigaste århundradet att riktigt engagera mig i något från det seklet även om det handlar om 1896-1897, så extremt sent. (Jag är dock nästan lika ointresserad av 1900-talet, så det spelar ingen roll.) Det blir så när någon som kan riktigt mycket om, och drivs av en oerhörd passionerad nördighet för ett ämne berättar om det. Man dras med i intresset och engagemanget även om man inte var intresserad innan.

Jag vet att jag är vag i detta inlägget om Andréexpeditionen i sig, men det beror på att jag har planer på att skriva inlägg om Bea Uusmas båda böcker och det känns bättre att mer gå in på den där. Uusma uppskattade dock den fråga jag ställde om Nils Strindbergs gevär, vilket gjorde mig stolt. Hon verkade också glad och entusiastisk över att jag förstod känslan av besatthet för ett ämne som egentligen är helt irrationell och som är oerhört svår att såväl förklara som motivera och rättfärdiga. Ändå är den så fullkomligt självklar för en inombords.