tisdag 22 september 2026

11 september och arkeologin

Nyligen var det 25 år sedan 11 september-attackerna då USA utsattes för terrorattacker av islamistiska al-Qaida. Fyra flygplan kapades. Två flög in i varsitt av de två tvillingtornen vid World Trade Center i New York City, ett flög in i Pentagon i utkanten av huvudstaden Washington DC och ett kraschade på ett fält i delstaten Pennsylvania efter att passagerarna lyckades övermanna kaparna. De båda tvillingtornen rasade ihop och då de flesta av de 2977 dödsoffren (exklusive de 19 terroristerna) dog där, har de blivit den främsta symbolen för attackerna. Det var en sådan händelse som man visste var historisk redan när den hände, men jag har aldrig riktigt varit intresserad av att söka närmare information om den. Modern historia är inte min favorit. Jag brukar normalt "vända" vid början av 1800-talet. Som denna bloggs inlägg nog visat, har jag genom Bea Uusma blivit intresserad av Andréexpeditionen och jag har börjat intressera mig för 1920-talet tack vare TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Detta och att en släkting nyligen sa att jag inte ska säga att jag inte är intresserad av andra världskriget när jag samtidigt berättar massor om det, gör att man kanske kan säga att jag har en dörr öppen mot modern tid. Vad som händer med det får framtiden utvisa.

Inför 25-årsdagen av 11 september-attackerna dök det upp ett stort antal filmer från händelsen och intervjuer med överlevare och anhöriga på internet som jag inte kunde undvika. På Youtube fanns bl.a. en dokumentär från History Channel från 2002 som heter Relics from the Rubble. Den handlade om upprensningen av rasmassorna från platsen där tvillingtornen stod som kommit att kallas Ground Zero och hur man tog tillvara föremål och byggnadsmaterial för att bevara för framtiden. Då slog det mig hur otroligt arkeologisk händelsen är utöver att vara ett nationellt trauma för USA. Där fanns en större mängd byggnadsmaterial från tvillingtornen rejält deformerat av eld, värme, kraschen när flygplanen träffade byggnaden, trycket och raset. Man hittade även ett fragment av minnesmonumentet från al-Qaidas första terrorattack mot byggnaderna 1993, bilar och räddningstjänstfordon, men det som berörde alla mest var personliga ägodelar från såväl offer som överlevare. En del av dessa finns idag utställt på 9/11 Memorial Museum som har byggts på platsen sedan dess. 

Att använda arkeologiska metoder för att få kunskaper om det nära förflutna kallas samtidsarkeologi. En pionjär på området var amerikanska arkeologiprofessorn William Rathje vid University of Arizona som började studera vanliga sopor med hjälp av arkeologiska metoder i projektet The Tucson Garbage Project 1973. Syftet var att studera konsumtionsmönster hos lokalbefolkningen. Resultatet blev att han fann en stor skillnad mellan vad folk påstod att de konsumerade och vad soporna visade. Projektet visade således att materiella lämningar kan säga något om det förflutna som vittnesmål inte kan och genom undersökningarna av soptippar, fick man mer kunskap om nedbrytningsprocessen hos flera olika material, vilket ligger till grund för bättre, mer miljövänliga förpackningar (se t.ex. Burström 2007:25-28). Arkeologin i USA är i hög grad kopplad till antropologin, vilket jag kan tänka mig gjorde det lättare för Rathje att ta steget till att arkeologiskt studera samtiden än det skulle ha varit för en europeisk arkeolog skolad i en arkeologisk tradition mer knuten till historieskrivningen. När jag, inför arbetet med detta blogginlägg, kollade upp Rathjes projekt i Colin Renfrews och Paul Bahns bok Archaeology. Theories, Methods and Practices upptäckte jag att de nämner insamlingen av föremål från Ground Zero som del av det korta stycket de har om samtidsarkeologi och som jag vid tidigare genomläsningar aldrig riktigt reflekterat över (2012:17).

En kvinna som intervjuas i dokumentären säger: "Artifacts are the way we touch the past. It's why we keep photo albums. It's how we hold our memories" och så är det verkligen. Föremål och andra materiella lämningar har alltid förankrat oss människor i verkligheten och tvingat oss att minnas och reflektera över vad som hände. Det är därför jag som arkeolog inte kan låta bli att undra över vad som händer med den förankringen i ett samhälle som blir mer och mer digitalt och imateriellt. Vi tar fler foton än någonsin, men hur många av oss gör fotoalbum som kvinnan i dokumentären tog som exempel idag? Flera av personerna i dokumentären berättar också om hur tagna de var av de personliga föremål de hittade. Det blev påtagligt att det var fragment av människoliv.

Det var emellertid inte bara människors ägodelar som hittades i rasmassorna efter tvillingtornen vid World Trade Center. Man hittade även kvarlevor av de människor som mördades den där dagen 2001. För det är som mordoffer de har betraktats, vilket jag finner rimligt sett till omständigheterna. Efter ett år av intensivt sökande, trodde man att man hittat alla kvarlevor enligt amerikanska nyhetspersoner 60 minutes program om identifieringsarbetet från 2024. 2006 hittade man emellertid benfragment på taket av Deutsche banks byggnad på andra sidan gatan. Detta ledde till nya undersökningar i området och man fann bl.a. ytterligare ca 1700 benfragment från människor. Kvarlevorna har utsatts för mycket som förstör DNA som eld, flygbränsle, diesel, bakterier, solljus, extrem hetta, kemikalier, insekter m.m. Därför är identifieringsarbetet svårt och går långsamt, men ingen verkar vilja ge upp. Man testar prover på benen med allt mer förfinad teknik och ännu när 60 minutes-avsnittet visades 2024 kunde man identifiera nya personer. Ännu har man inte kunnat knyta 40% av dödsoffren till någon av de fysiska kvarlevorna. Det är över 1000 personer.

Det är emellertid inte bara föremål och människoben som fungerar som minnesmarkörer för 11 september-attackerna. Platsen kring Ground Zero vittnar på flera sätt om händelsen. På Newsweeks Youtube-konto finns videon The Ground Zero Scars Hidden in Plain Sight After 25 Years. Där går deras director of Politics and Culture Carlo Versano runt i området med Glenn Guzi från Port Authority of New York och New Jersey som äger och sköter om området. Guzi berättar hur man, vid återuppbyggnaden och restaureringen av området tänkt kring bevarande och minnesförmedling. De är fullt medvetna om behoven att förmedla vad som hände samtidigt som det är omöjligt att hindra utvecklingen framåt.

En av de mer uttjatade klyschorna inom arkeologin är att man liknar alla lämningar man gräver fram med Pompeji. Då det är väldigt svårt att hitta något som är välbevarat för att det har begravts i ett vulkanutbrott i Sverige, brukar jag mest sucka åt liknelsen. Att se filmer från när tvillingtornen rasade och både höra filmskaparen Benjamin Mathews berätta om sina upplevelser från den dagen när han var med sin pappa i New York och se hans bilder på Instagram gör dock att jag känner att liknelsen för en gångs skull är passande. Ett gigantiskt, gråsvart moln kom plötsligt farande mot människorna på gatorna. Det måste ju likna vad som hände när Vesuvius fick utbrott år 79 e.Kr.

Rutger Bregman berättar i sin bok Humankind. A Hopeful History (2021) att fransmannen Gustave Le Bon i boken Psychologie des foules från 1895 berättade om hur människor tacklar kriser. Han menade att vi direkt tappar känslan för civilisation och att samhället förfaller i kaos, panik och våld (Bregman 2021:XIII-XIV, XVI, fotnot 3). Bregman ger dock flera exempel från historien på att människor agerat rakt motsatt mot vad Le Bon hävdade. Jag tycker att även människors reaktioner och beteendet i samband med 11 september-attackerna verkar illustrera det. Alla amerikaner som var med pratar om hur fantastiskt det kändes att hela landet var enat och vilken underbar sammanhållning det var. Det finns även berättelser om hur människor, ofta med risk för sina egna liv, gick man ur huse för att hjälpa, stötta och ta hand om varandra. Trots all denna erfarenhet som motbevisar Le Bons påstående, har man i det moderna samhället ändå valt att ta hans idéer på större allvar än verkligheten. Jag kan inte låta bli att undra varför och tänka att det kanske vore bra om vi gick tillbaka till att studera världen och människor genom den empiriska verkligheten och mänskligt beteende och inte via vad särskilt utvalda personer har påstått om verkligheten och mänskligt beteende under de senaste cirka 200 åren.


Referenser

Fotografi på frihetsgudinnan och de brinnande tvillingtornen vid World Trade Center 11 september 2001 lånade jag på Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#/media/Fil:National_Park_Service_9-11_Statue_of_Liberty_and_WTC_fire.jpg (20 september 2026)

kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , , , ,

fredag 18 september 2026

Tankar om det svenska frälset och Norbert Elias civilisationsteori

Jag lånade del 1 av Norbert Elias civilisationsteori, Sedernas historia (1989), i svensk översättning av Berit Skogsberg på biblioteket. Jag önskar att jag haft mer tid med den då jag fann boken väldigt intressant (Jag köar på del 2.) och jag kommer nog att låna den igen för en mer noggrann genomgång vid ett senare tillfälle.

Norbert Elias menar att man i statsbildningsprocessen i Europa/Västvärlden kan se tydliga tendenser på hur mänskliga beteenden allt mer kommer till att kontrolleras. Inte av statsmakten, utan av människorna själva, framför allt när man umgicks i grupp. Man lärde sig självbehärskning, inte minst vid matbordet och i sovrummet. 

Något jag särskilt fäste mig vid var Norbert Elias genomgång av etikettböcker som gavs ut från medeltiden och framåt. De har sitt ursprung i de etikettregler som kyrkans män började skriva ner från ca 1100-talet. Under 1200-talet skrev sedan aristokratin etikettböcker på folkspråken. Dessa var ofta skrivna på vers för att de skulle kunna förmedlas muntligt till icke-läskunniga. Ledordet för medeltidens etikettregler är höviskhet. Detta hamnar under renässansen i skymundan för begreppet civilité som på 1700-talet ersätts av civilisation.

Av renässansens etikettböcker, ägnar sig Norbert Elias mest åt Erasmus av Rotterdams De civilitate morum puerilium som utgavs första gången 1530. Den översattes 1620 till svenska av Jonas Hambraeus. Titeln översattes då till En gyldenne Book om unga personers Sedhers Höffveligheet.

Om man betraktar människors beteende och beteendekoder på 1500-talet kastas man ständigt mellan intrycken 'det där är fortfarande helt medeltida' och 'det där är ju precis som vi tycker idag.' Och just denna skenbara motsägelse motsvarar uppenbarligen verkligheten. Människorna på den här tiden har ett dubbelt ansikte. De står på en bro. Beteendet och beteendekoden har kommit i rörelse, men rörelsen är långsam (Elias 1989:175).

Renässansens etikettböcker blir alltså en brygga mellan medeltiden och modern tid. En förändring är att Erasmus och hans samtida under renässansen började studera mänskligt beteende inför skrivandet av etikettböckerna. Detta illustrerar det intresse för människor som kommer med renässanshumanismen. Trots detta finns, ännu mycket kvar av medeltiden på 1500-talet, särskilt i Norden/Sverige. Även om mycket nytt kommer med Gustav Vasa, är hans sätt att styra Sverige på många sätt medeltida. Detta uppmärksammar t.ex. Dag Retsö i kapitlet Med hand och mun, med bud och brev. Närvaro och auktoritet i Sverige 1300-1560 i antologin Politiska rum. Kontroll, konflikt och rörelse i det förmoderna Sverige 1300-1850 (2014:113).

Förändringarna kommer ur en uppluckring av de medeltida samhällsklasserna och etikettböckerna under 1500-talet skrivs därför till en ny hovgemenskap med ursprung i flera delar av samhället.

"Människor som tvingas leva tillsammans med varandra på ett nytt sätt blir känsligare för andras impulser. Inte plötsligt, men så småningom, blir beteendekoden strängare och man väntar sig mer hänsyn till varandra", skriver Norbert Elias (1989:172) och det är definitivt något som passar lika mycket in på dagens samhälle som på renässansen. Medeltiden hade inte lika strikt social kontroll som senare tider. Reglerna spreds via kyrkan i samhället och upptogs främst av det övre borgarskiktet. Där både härmade man beteendet och anpassade det efter sin egen sociala kontext. Från och med 1700-talet, börjar också adeln att förborgerligas när borgarnas seder sprids uppåt. 

Norbert Elias intresserar sig för Kontinentaleuropa (främst Frankrike och Tyskland) och det finns säkert olikheter med Sverige/Norden, men jag finner ändå hans civilisationsteori intressant. Det passar väldigt väl in med mina egna tankar om varför frälset uppstår i Sverige i slutet av 1200-talet. Jag har kommit att se Alsnö stadga som ett försök att tygla ett gäng extremt våldsamma stormäns gränslöshet genom att ge dem plikter och kräva samhällsansvar av dem. Perioden innan har varit präglad av maktkamper mellan dem och detta har skapat kaos (se t.ex. Lindkvist 2019:39-47). Att göra dem ansvariga för rikets försvar och ge dem privilegier som t.ex. skattefrihet som lön för mödan är att låta dem använda aggressiviteten till något samhällsnyttigt. Vad jag kommit att finna intressant med 1500-talets frälse/adel är att det kommer ett vetenskaps- och bildningsideal till dem i och med renässansen. Det tar ett tag innan det riktigt slår igenom och frälset/adeln kan därför sägas vara uppdelad i två grupper: en som fortfarande är krigsfokuserad och en som är mer vetenskaplig och som mer satsar på bildning. Det stämmer även tidsmässigt med att staten blir mer och mer byråkratisk och att frälset/adeln därför får delvis andra plikter. Det här är något jag gärna skulle vilja studera vidare, men det får vänta just nu.


Referenser

  • Elias, Norbert 1989 (1939). Civilisationsteori del 1. Sedernas historia, svensk översättning: Berit Skogsberg, Atlantis, Stockholm
  • Lindkvist, Thomas 2019. Del I. Klerkernas tid 800-1520, i: Det svenska samhället. Klerkernas och adelns tid. 800-1720, (Thomas Lindkvist & Maria Sjöberg), Studentlitteratur, Lund, s 27-228
  • Retsö, Dag 2014. Med hand och mun, med bud och brev. Närvaro och auktoritet i Sverige 1300-1560, i: Politiska rum. Kontroll, konflikt och rörelse i det förmoderna Sverige 1300-1850, red: Mats Hallenberg & Magnus Linnarsson, Nordic Academic Press, Falun, s101-113

kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)