I början av 1800-talet köpte menageriinnehavaren Jean Baptiste Gautier en elefant från Ceylon (dagens Sri Lanka). Efter att ha rest runt och visat upp den och andra djur i andra delar av Europa, kom menageriet till Sverige. Det var första gången en elefant kom hit och bl.a. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, såg den när den var i Stockholm under dess två första år i landet.
När intresset svalnade i huvudstaden, gav sig menageriet vidare till Skänninge dit den kom till den stora marknaden (Skänninge marken som fortfarande hålls och är Sveriges äldsta och största torg- och gatumarknad.) i augusti 1806. Där blev det emellertid problem redan när de skulle köra in i staden. Elefantvagnen var för bred för att komma igenom mellan ett par grindstolpar. Utan att fråga någon om lov, rev Gautier grinden. När menageriet tog sig vidare in i staden, var elefantvagnen också för bred för gatorna. Hjulen skrapade sönder kalkputsen på husen.
Elefanten väckte stor uppståndelse även bland marknadsbesökarna i Skänninge. För att ingen skulle kunna få en skymt av elefanten utan att betala, tvingades det stackars djuret upp på andra våningen i rådhuset. Priset var också väldigt högt och det var heller inte klart när och hur många gånger man skulle få se elefanten efter att man hade betalat.
Allt kombinerat skapade ilska hos marknadsbesökarna. Borgmästaren Michael Weidling försökte enligt en del senare vittnesmål att lugna den allt ilsknare folkmassan, medan andra vittnesmål menar att han och hans söner var de som först blev fysiskt aggressiva. (Det senare är vad de medverkande i dokumentären verkar tro är sant.) När han och övriga rådmän stängt in sig i rådhuset ska folkmassan ha krossat fönstren med stenar som bl.a. träffade Weidling. Han ska då ha beordrat upp stadens kanoner ur källaren för att skjuta järnskrot rakt in i folksamlingen. Detta för att göra maximal skada på det samlade folket. Tack och lov fick han inte sin vilja igenom.
Folkmassan spikade igen dörren till rådhuset och började kasta stenar in genom fönstret. Efter ett tag kom komminister Hans Olof Sundelius fram genom folkmassan. Från rådhustrappan lyckades han lugna folket genom att hänvisa till kungen (Gustav IV Adolf, som inte nämns vid namn i dokumentären.) och den kungliga lagstiftningen. Han utropade också ett fyrfaldigt leve för kungen.
Alla verkar därefter ha lugnat ner sig och alla fick den dagen komma in och se elefanten gratis så mycket de ville. På kvällen hotade vissa marknadsdeltagare med att bränna ner hela staden om de inte fick se elefanten dagen därpå också. Borgmästare Weidling svarade med att kalla in soldater till nästa dag.
Efter marknaden påbörjades en utredning. Den kom att pågå i sju år och ta sig hela vägen upp till Högsta domstolen. Vittnesmålen gick isär och rådhusrätten var tydligt vad vi idag skulle kalla jävig eftersom rådmännen var i rådhuset tillsammans med Weidling under händelsen och tog hans parti. 1813 fastslogs domen: fem personer (bönder och drängar i närområdet) dömdes till böter och spöstraff.
Det här är en sammanfattning av uppgifterna i dokumentären och jag ska erkänna att jag inte har gjort några egna, djupare efterforskningar omkring händelsen i sig eller personerna som var involverade i den. Vad jag reagerar på är tolkningarna som framförs. Hänsyn verkar inte tagas alls till den specifika situationen.
Gunnar Nirstedt, menar att svenskarna under det tidiga 1800-talet var rasister eftersom de inte ville att utlänningar kom till Sverige och tjänade pengar som sedan togs ut ur landet. Jag tänker lämna modern politik utanför, men idag finns ett starkt motstånd bland svenskar mot att svenska skattepengar, genom välfärdsbolag, hamnar hos allt ifrån norrmän till australiensare. Är detta motstånd också att betrakta som ett uttryck för rasism?
Enda historikern i programmet, Erik Petersson, överger helt detaljerna i det specifika fallet kring elefanten i Skänninge 1806 för generaliserande förklaringar kring olika former av social oro som väldigt mycket ter sig som klyschor. Marknadsbesökarna är, enligt honom, egentligen arga p.g.a. skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet. Det är tydligen att anse som både "naturligt" och "begripligt". Dessutom är hela Europa just då som en stor "tryckkokare" enligt Petersson, p.g.a. Napoleonkrigen. Han tillägger också att den allmänt stora alkoholkonsumtionen bland allmogen bidragit till situationen.
Är dessa tolkningar verkligen rimliga sett till de faktauppgifter om händelsen vi kan få fram från källmaterialet? Vad vet vi egentligen (utifrån dokumentären) om den specifika händelsen i Skänninge i augusti 1806?
- En preusisk fransman, Gautier, kommer till stadens maknadsdagar med en massa djur varav elefanten särskilt drar till sig uppmärksamhet och nyfikenhet från marknadsbesökarna.
- Elefantvagnen är för bred för att ta sig igenom en grind på väg in i staden. Utan att fråga någon om lov, river Gautier grindstolparna. Stadens gator är också för smala för elefantvagnen och dess hjul förstör därför husens kalkfasader. Skadegörelsen leder till missnöje.
- Det är många som vill se elefanten och rådhuset är litet. Det skapas trängsel och missnöje p.g.a. det.
- Det uppstår missnöje med det höga biljettpriset. Man kan anta att Gautier inte har en aning om vad bönder och småstadsbor i Sverige tjänar.
- Det uppstår missförstånd om vad man egentligen betalar så mycket pengar för. Hur många gånger får man se elefanten och gäller biljetten i fler än en dag?
- På grund av missförståndet, släpper inte Gautier in någon till elefanten andra marknadsdagen ens om de har köpt en biljett till den dagen. Detta leder till ännu mer missnöje.
- Borgmästare Weidling tar Gautiers parti. Detta leder till missnöje med honom och att missnöjet i allmänhet eskalerar.
- Av vittnesmålen att döma är Weidling troligen den som börjar slåss fysiskt. Det är också han som beordrar att man ska ta upp stadens kanoner ur rådhusets källare för att skjuta hagel och skrot in i folkmassan.
- Kyrkomannen, komminister Sundelius, kommer och lyckas lugna folkmassan genom att prata om kungen och kungens lagstiftning. Han utbringar också ett fyrfaldigt leve för kungen.
Kan man verkligen, utifrån dessa faktauppgifter, säga att elefantupploppet i Skänninge 1806 beror på missnöje mot skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet? Hur menar egentligen Erik Petersson att detta uttrycks av de missnöjda marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806? Som sagt är dokumentären min enda referenspunkt till händelsen, och det är möjligt att Petersson sitter på fler uppgifter. Han lägger däremot inte fram några sådana eller redogör för några egentliga argument för sin tolkning. Därför utgår jag här ifrån att han inte har fler uppgifter än jag.
Baserat enbart på de faktauppgifter vi får om händelsen, är det svårt att se hur skattetryck och adelsprivilegier kommer in i tolkningarna. Den enda referens till adeln i dokumentären är Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, som ser elefanten i Stockholm året innan. Adeln hade 1806 haft privilegier (och samhällsplikter!) i över 500 år utan att det vållat särskilt många uppror och protester i Sverige. Men Erik Petersson menar tydligen ändå att det är "naturligt" för alla svenskar att vara emot. Är inte det "naturliga" för marknadsbesökarna i Skänninge 1806 att adeln har privilegier eller menar Petersson att vi ska anamma ett evolutionistiskt (och eurocentriskt) perspektiv på historien där allt i det förflutna strävar efter modern demokrati?
Det finns i och för sig en ekonomisk aspekt i upploppet i Skänninge 1806 då marknadsbesökarna uttrycker starkt missnöje med biljettpriser och, uppenbarligen även prisvärdheten. Däremot verkar missnöje med skatter lysa med sin frånvaro i kritiken som riktas mot Gautier och stadens styrelse i Skänninge i augusti 1806.
Det kungliga enväldet har jag svårast att förstå att marknadsbesökarna i Skänninge skulle vara upprörda över baserat på de uppgifter dokumentären ger oss. Kyrkomannen, komminister Sundelius, verkar ju av källorna att döma ha lyckats lugna folkmassan genom att åberopa kungen och kungens lagstiftning. Sundelius utbringar dessutom ett fyrfaldigt leve för kungen. Är det någon maktelit marknadsbesökarna är upprörda över, är det den lokala borgmästaren Weidling och rådet som tar Gautiers parti. Denna lokala maktelit nämner dock inte Erik Petersson alls.
Alkohol konsumerades nog flitigt bland marknadsbesökarna i Skänninge. Fylla var ett utbrett problem i Sverige just då. Det är emellertid inte bönder och drängar som faktiskt verkar eskalera situationen utan borgmästare Weidling. Även om vittnesmålen som sagt går isär, menar Gunnar Nirstedt att det är Weidling som är den som först verkar börja slåss. Marknadsbesökarna slänger stenar, krossar fönsterrutorna på rådhuset och träffar Weidling själv. Han tycker tydligen ett rimligt svar på det är att ta fram kanoner och ladda med hagel och skrot för att göra så mycket skada som möjligt på så många människor som möjligt i folkmassan. Det finns alltså skäl för marknadsbesökarna att vara upprörda över sin borgmästares agerande.
Många händelser, t.ex. ifråga om sociala oroligheter, ter sig väldigt lika om man bara skrapar på ytan. Social oro kan också absolut sprida sig. Det kan även ha funnits missnöje med skatterna, adeln och kungen hos marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806. Det vet vi emellertid inget om då detta missnöje inte framkommer i källmaterialet i samband med den aktuella händelsen (Åtminstone inte i de faktauppgifter som framläggs i dokumentären och Erik Petersson visar inga konkreta exempel från källmaterialet på detta i sina tolkningar.). Bara om man tar hänsyn till detaljfakta och kringgår fördomar, stereotyper och (många gånger) eget tyckande, når man det unika i varje given historisk händelse och sammanhang. Det är bara då som man kan förstå det förflutna ordentligt. Åtminstone trodde jag det var historievetenskapens uppgift.
Referenser
- Liljegren, Rikard Benny 2025. Elefantupploppet i Skänninge, P4 dokumentär, Sveriges radio https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2682627 (lyssnat 6 juli 2026)
