11 september och arkeologin

Nyligen var det 25 år sedan 11 september-attackerna då USA utsattes för terrorattacker av islamistiska al-Qaida. Fyra flygplan kapades. Två flög in i varsitt av de två tvillingtornen vid World Trade Center i New York City, ett flög in i Pentagon i utkanten av huvudstaden Washington DC och ett kraschade på ett fält i delstaten Pennsylvania efter att passagerarna lyckades övermanna kaparna. De båda tvillingtornen rasade ihop och då de flesta av de 2977 dödsoffren (exklusive de 19 terroristerna) dog där, har de blivit den främsta symbolen för attackerna. Det var en sådan händelse som man visste var historisk redan när den hände, men jag har aldrig riktigt varit intresserad av att söka närmare information om den. Modern historia är inte min favorit. Jag brukar normalt "vända" vid början av 1800-talet. Som denna bloggs inlägg nog visat, har jag genom Bea Uusma blivit intresserad av Andréexpeditionen och jag har börjat intressera mig för 1920-talet tack vare TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Detta och att en släkting nyligen sa att jag inte ska säga att jag inte är intresserad av andra världskriget när jag samtidigt berättar massor om det, gör att man kanske kan säga att jag har en dörr öppen mot modern tid. Vad som händer med det får framtiden utvisa.

Inför 25-årsdagen av 11 september-attackerna dök det upp ett stort antal filmer från händelsen och intervjuer med överlevare och anhöriga på internet som jag inte kunde undvika. På Youtube fanns bl.a. en dokumentär från History Channel från 2002 som heter Relics from the Rubble. Den handlade om upprensningen av rasmassorna från platsen där tvillingtornen stod som kommit att kallas Ground Zero och hur man tog tillvara föremål och byggnadsmaterial för att bevara för framtiden. Då slog det mig hur otroligt arkeologisk händelsen är utöver att vara ett nationellt trauma för USA. Där fanns en större mängd byggnadsmaterial från tvillingtornen rejält deformerat av eld, värme, kraschen när flygplanen träffade byggnaden, trycket och raset. Man hittade även ett fragment av minnesmonumentet från al-Qaidas första terrorattack mot byggnaderna 1993, bilar och räddningstjänstfordon, men det som berörde alla mest var personliga ägodelar från såväl offer som överlevare. En del av dessa finns idag utställt på 9/11 Memorial Museum som har byggts på platsen sedan dess. 

Att använda arkeologiska metoder för att få kunskaper om det nära förflutna kallas samtidsarkeologi. En pionjär på området var amerikanska arkeologiprofessorn William Rathje vid University of Arizona som började studera vanliga sopor med hjälp av arkeologiska metoder i projektet The Tucson Garbage Project 1973. Syftet var att studera konsumtionsmönster hos lokalbefolkningen. Resultatet blev att han fann en stor skillnad mellan vad folk påstod att de konsumerade och vad soporna visade. Projektet visade således att materiella lämningar kan säga något om det förflutna som vittnesmål inte kan och genom undersökningarna av soptippar, fick man mer kunskap om nedbrytningsprocessen hos flera olika material, vilket ligger till grund för bättre, mer miljövänliga förpackningar (se t.ex. Burström 2007:25-28). Arkeologin i USA är i hög grad kopplad till antropologin, vilket jag kan tänka mig gjorde det lättare för Rathje att ta steget till att arkeologiskt studera samtiden än det skulle ha varit för en europeisk arkeolog skolad i en arkeologisk tradition mer knuten till historieskrivningen. När jag, inför arbetet med detta blogginlägg, kollade upp Rathjes projekt i Colin Renfrews och Paul Bahns bok Archaeology. Theories, Methods and Practices upptäckte jag att de nämner insamlingen av föremål från Ground Zero som del av det korta stycket de har om samtidsarkeologi och som jag vid tidigare genomläsningar aldrig riktigt reflekterat över (2012:17).

En kvinna som intervjuas i dokumentären säger: "Artifacts are the way we touch the past. It's why we keep photo albums. It's how we hold our memories" och så är det verkligen. Föremål och andra materiella lämningar har alltid förankrat oss människor i verkligheten och tvingat oss att minnas och reflektera över vad som hände. Det är därför jag som arkeolog inte kan låta bli att undra över vad som händer med den förankringen i ett samhälle som blir mer och mer digitalt och imateriellt. Vi tar fler foton än någonsin, men hur många av oss gör fotoalbum som kvinnan i dokumentären tog som exempel idag? Flera av personerna i dokumentären berättar också om hur tagna de var av de personliga föremål de hittade. Det blev påtagligt att det var fragment av människoliv.

Det var emellertid inte bara människors ägodelar som hittades i rasmassorna efter tvillingtornen vid World Trade Center. Man hittade även kvarlevor av de människor som mördades den där dagen 2001. För det är som mordoffer de har betraktats, vilket jag finner rimligt sett till omständigheterna. Efter ett år av intensivt sökande, trodde man att man hittat alla kvarlevor enligt amerikanska nyhetspersoner 60 minutes program om identifieringsarbetet från 2024. 2006 hittade man emellertid benfragment på taket av Deutsche banks byggnad på andra sidan gatan. Detta ledde till nya undersökningar i området och man fann bl.a. ytterligare ca 1700 benfragment från människor. Kvarlevorna har utsatts för mycket som förstör DNA som eld, flygbränsle, diesel, bakterier, solljus, extrem hetta, kemikalier, insekter m.m. Därför är identifieringsarbetet svårt och går långsamt, men ingen verkar vilja ge upp. Man testar prover på benen med allt mer förfinad teknik och ännu när 60 minutes-avsnittet visades 2024 kunde man identifiera nya personer. Ännu har man inte kunnat knyta 40% av dödsoffren till någon av de fysiska kvarlevorna. Det är över 1000 personer.

Det är emellertid inte bara föremål och människoben som fungerar som minnesmarkörer för 11 september-attackerna. Platsen kring Ground Zero vittnar på flera sätt om händelsen. På Newsweeks Youtube-konto finns videon The Ground Zero Scars Hidden in Plain Sight After 25 Years. Där går deras director of Politics and Culture Carlo Versano runt i området med Glenn Guzi från Port Authority of New York och New Jersey som äger och sköter om området. Guzi berättar hur man, vid återuppbyggnaden och restaureringen av området tänkt kring bevarande och minnesförmedling. De är fullt medvetna om behoven att förmedla vad som hände samtidigt som det är omöjligt att hindra utvecklingen framåt.

En av de mer uttjatade klyschorna inom arkeologin är att man liknar alla lämningar man gräver fram med Pompeji. Då det är väldigt svårt att hitta något som är välbevarat för att det har begravts i ett vulkanutbrott i Sverige, brukar jag mest sucka åt liknelsen. Att se filmer från när tvillingtornen rasade och både höra filmskaparen Benjamin Mathews berätta om sina upplevelser från den dagen när han var med sin pappa i New York och se hans bilder på Instagram gör dock att jag känner att liknelsen för en gångs skull är passande. Ett gigantiskt, gråsvart moln kom plötsligt farande mot människorna på gatorna. Det måste ju likna vad som hände när Vesuvius fick utbrott år 79 e.Kr.

Rutger Bregman berättar i sin bok Humankind. A Hopeful History (2021) att fransmannen Gustave Le Bon i boken Psychologie des foules från 1895 berättade om hur människor tacklar kriser. Han menade att vi direkt tappar känslan för civilisation och att samhället förfaller i kaos, panik och våld (Bregman 2021:XIII-XIV, XVI, fotnot 3). Bregman ger dock flera exempel från historien på att människor agerat rakt motsatt mot vad Le Bon hävdade. Jag tycker att även människors reaktioner och beteendet i samband med 11 september-attackerna verkar illustrera det. Alla amerikaner som var med pratar om hur fantastiskt det kändes att hela landet var enat och vilken underbar sammanhållning det var. Det finns även berättelser om hur människor, ofta med risk för sina egna liv, gick man ur huse för att hjälpa, stötta och ta hand om varandra. Trots all denna erfarenhet som motbevisar Le Bons påstående, har man i det moderna samhället ändå valt att ta hans idéer på större allvar än verkligheten. Jag kan inte låta bli att undra varför och tänka att det kanske vore bra om vi gick tillbaka till att studera världen och människor genom den empiriska verkligheten och mänskligt beteende och inte via vad särskilt utvalda personer har påstått om verkligheten och mänskligt beteende under de senaste cirka 200 åren.

Referenser

• 60 Minutes 2024. https://youtu.be/kZlCP3HLIlw?is=NnMyviX7mQ7zRLQo (sett 17 september 2026)
• Bregman, Rutger 2021. Humankind. A Hopeful History, engelsk översättning: Elizabeth Manton & Erica Moore, Bloomsbury, Great Britain
• Burström, Mats 2007. Samtidsarkeologi.  Introduktion till ett forskningsfält, Studentlitteratur, Lund
• History Channel 2002. Relics from the Rubble, https://youtu.be/bObrsLtlmrY?is=JZVyDZIc5-arDcpk (sett 17 september 2026)
• Mathews, Benjamin 2026. Instagram https://www.instagram.com/reel/DdMoeu5iGNJ/?stkn=MW1mNWhnaG5rMzB5Ng== (sett 17 september 2026)
• Newsweek 2026. The Ground Zero Scars Hidden in Plain Sight After 25 years, https://youtu.be/G3am1St-N_w?is=z4XyPytzoVLQnMRD (sett 17 september 2026)
• Renfrew, Colin & Bahn, Paul 2012 (1991). Archaeology. Theories, Methods and Practices, Thames & Hudson, London

Fotografi på frihetsgudinnan och de brinnande tvillingtornen vid World Trade Center 11 september 2001 lånade jag på Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#/media/Fil:National_Park_Service_9-11_Statue_of_Liberty_and_WTC_fire.jpg (20 september 2026)

Tankar om det svenska frälset och Norbert Elias civilisationsteori

Jag lånade del 1 av Norbert Elias civilisationsteori, Sedernas historia (1989), i svensk översättning av Berit Skogsberg på biblioteket. Jag önskar att jag haft mer tid med den då jag fann boken väldigt intressant (Jag köar på del 2.) och jag kommer nog att låna den igen för en mer noggrann genomgång vid ett senare tillfälle.

Norbert Elias menar att man i statsbildningsprocessen i Europa/Västvärlden kan se tydliga tendenser på hur mänskliga beteenden allt mer kommer till att kontrolleras. Inte av statsmakten, utan av människorna själva, framför allt när man umgicks i grupp. Man lärde sig självbehärskning, inte minst vid matbordet och i sovrummet. 

Något jag särskilt fäste mig vid var Norbert Elias genomgång av etikettböcker som gavs ut från medeltiden och framåt. De har sitt ursprung i de etikettregler som kyrkans män började skriva ner från ca 1100-talet. Under 1200-talet skrev sedan aristokratin etikettböcker på folkspråken. Dessa var ofta skrivna på vers för att de skulle kunna förmedlas muntligt till icke-läskunniga. Ledordet för medeltidens etikettregler är höviskhet. Detta hamnar under renässansen i skymundan för begreppet civilité som på 1700-talet ersätts av civilisation.

Av renässansens etikettböcker, ägnar sig Norbert Elias mest åt Erasmus av Rotterdams De civilitate morum puerilium som utgavs första gången 1530. Den översattes 1620 till svenska av Jonas Hambraeus. Titeln översattes då till En gyldenne Book om unga personers Sedhers Höffveligheet.

Om man betraktar människors beteende och beteendekoder på 1500-talet kastas man ständigt mellan intrycken 'det där är fortfarande helt medeltida' och 'det där är ju precis som vi tycker idag.' Och just denna skenbara motsägelse motsvarar uppenbarligen verkligheten. Människorna på den här tiden har ett dubbelt ansikte. De står på en bro. Beteendet och beteendekoden har kommit i rörelse, men rörelsen är långsam (Elias 1989:175).

Renässansens etikettböcker blir alltså en brygga mellan medeltiden och modern tid. En förändring är att Erasmus och hans samtida under renässansen började studera mänskligt beteende inför skrivandet av etikettböckerna. Detta illustrerar det intresse för människor som kommer med renässanshumanismen. Trots detta finns, ännu mycket kvar av medeltiden på 1500-talet, särskilt i Norden/Sverige. Även om mycket nytt kommer med Gustav Vasa, är hans sätt att styra Sverige på många sätt medeltida. Detta uppmärksammar t.ex. Dag Retsö i kapitlet Med hand och mun, med bud och brev. Närvaro och auktoritet i Sverige 1300-1560 i antologin Politiska rum. Kontroll, konflikt och rörelse i det förmoderna Sverige 1300-1850 (2014:113).

Förändringarna kommer ur en uppluckring av de medeltida samhällsklasserna och etikettböckerna under 1500-talet skrivs därför till en ny hovgemenskap med ursprung i flera delar av samhället.

"Människor som tvingas leva tillsammans med varandra på ett nytt sätt blir känsligare för andras impulser. Inte plötsligt, men så småningom, blir beteendekoden strängare och man väntar sig mer hänsyn till varandra", skriver Norbert Elias (1989:172) och det är definitivt något som passar lika mycket in på dagens samhälle som på renässansen. Medeltiden hade inte lika strikt social kontroll som senare tider. Reglerna spreds via kyrkan i samhället och upptogs främst av det övre borgarskiktet. Där både härmade man beteendet och anpassade det efter sin egen sociala kontext. Från och med 1700-talet, börjar också adeln att förborgerligas när borgarnas seder sprids uppåt. 

Norbert Elias intresserar sig för Kontinentaleuropa (främst Frankrike och Tyskland) och det finns säkert olikheter med Sverige/Norden, men jag finner ändå hans civilisationsteori intressant. Det passar väldigt väl in med mina egna tankar om varför frälset uppstår i Sverige i slutet av 1200-talet. Jag har kommit att se Alsnö stadga som ett försök att tygla ett gäng extremt våldsamma stormäns gränslöshet genom att ge dem plikter och kräva samhällsansvar av dem. Perioden innan har varit präglad av maktkamper mellan dem och detta har skapat kaos (se t.ex. Lindkvist 2019:39-47). Att göra dem ansvariga för rikets försvar och ge dem privilegier som t.ex. skattefrihet som lön för mödan är att låta dem använda aggressiviteten till något samhällsnyttigt. Vad jag kommit att finna intressant med 1500-talets frälse/adel är att det kommer ett vetenskaps- och bildningsideal till dem i och med renässansen. Det tar ett tag innan det riktigt slår igenom och frälset/adeln kan därför sägas vara uppdelad i två grupper: en som fortfarande är krigsfokuserad och en som är mer vetenskaplig och som mer satsar på bildning. Det stämmer även tidsmässigt med att staten blir mer och mer byråkratisk och att frälset/adeln därför får delvis andra plikter. Det här är något jag gärna skulle vilja studera vidare, men det får vänta just nu.

Referenser

• Elias, Norbert 1989 (1939). Civilisationsteori del 1. Sedernas historia, svensk översättning: Berit Skogsberg, Atlantis, Stockholm
• Lindkvist, Thomas 2019. Del I. Klerkernas tid 800-1520, i: Det svenska samhället. Klerkernas och adelns tid. 800-1720, (Thomas Lindkvist & Maria Sjöberg), Studentlitteratur, Lund, s 27-228
• Retsö, Dag 2014. Med hand och mun, med bud och brev. Närvaro och auktoritet i Sverige 1300-1560, i: Politiska rum. Kontroll, konflikt och rörelse i det förmoderna Sverige 1300-1850, red: Mats Hallenberg & Magnus Linnarsson, Nordic Academic Press, Falun, s101-113

Varför historia? En ämnesintroduktion för nya studenter

Jag är arkeolog, men har de senaste nio åren ägnat mig åt historisk forskning. Därför har jag försökt att förstå historieämnet i Sverige. Ett bra sätt att förstå en vetenskap är genom att läsa teori-, metod- och läroböcker i ämnet. En sådan bok är Klas Åmarks Varför historia? En ämnesintroduktion för studenter (2020). Den är tänkt att förklara historieämnet för nybörjare och jag har hittat den på kurslitteraturlistor på flera universitet. Åmark går igenom historieämnets historia och ger argument för varför historiker kan tänkas välja att läsa historia. Dessvärre säger han nästan hela tiden emot sig själv. Detta skulle kunna förklaras med att boken reviderats till senare upplagor än den första som kom 2011. Det står ingenting om detta, men användningen av begreppet fake news som blev vanligt p.g.a. Donald Trump ca 2016 tyder ändå på att revisioner skett.

Under de senaste nio åren har jag märkt att många svenska historikers uppfattning om bl.a. vetenskaplighet, vetenskapsteorier, källvärdering, källkritik och även hur man bör/kan/ska nalkas det förflutna ofta skiljer sig markant från min egen. Jag själv definierar historia som det som har hänt i det förflutna. Då det hände i det förflutna, handlar ämnet oftast om andra människor än oss själva. Dessa människor är oftast väldigt lika oss i grunden, men de kan bete sig annorlunda från oss. Att studera det förflutna, är därför som att studera en annan kultur. Historiska personer ställer ofta ungefär samma existentiella frågor som vi, men har ofta andra lösningar på problem de möter i verkligheten. Historiska personer och tidsperioder bör därför förstås på sina egna premisser även om man som forskare inte delar deras åsikter och/eller försvarar allt de gjorde.

Liksom många andra forskare (inte bara historiker utan även t.ex. arkeologer), verkar Klas Åmark däremot tycka att historia i första hand handlar om vi som lever nu. Kanske är det detta som leder fram till att Åmark hävdar att vad han kallar "den kritiska uppgiften" är historikerna främsta eller till och med enda uppgift. Likt ett riksrevisionsverk, menar Åmark att historikern kritiskt måste granska "maktens handhavanden och utövanden" och "ställa obekväma frågor till den". Historiker måste enligt honom "vara beredda på att vägra förstå aktörerna på deras egna villkor" och efter hur historiska händelser och personer framställts i det "tendentiösa källmaterialet." Detta eftersom makt missbrukas idag, enligt Åmark (2020:17).

Inställningen som Klas Åmark ger uttryck för, förklarar det stundtals obegripliga förakt som forsar över läsaren från merparten av de publikationer som på senare år givits ut om såväl svenska regenter som svensk adel. Jag ska dock erkänna att jag har väldigt svårt stt förstå syftet med att "granska" historisk makt kritiskt. Historia är, som sagt, något som har hänt i det förflutna och politiska beslut som fattades i det förflutna är därför oftast överstökade sedan länge också. De har rivits upp, gjorts om och blivit obsoleta med tiden. Endast ett fåtal av dem har överlevt in i våra dagar. Om man använder politiska beslut som togs under Gustav Vasas regeringstid är det framför allt den ärftliga tronföljden och reformationen som överlevt de 500 åren som skiljer oss åt. Frågan är ju om dessa beslut verkligen behöver granskas av historiker? Är det inte en forskares uppgift snarare att undersöka varför dessa två beslut inte rivits upp, gjorts om eller blivit obsoleta till skillnad från så många andra som fattades under samma tidsperiod?

Kanske hänger fokuseringen på kritisk granskning av historisk makt ihop med att så många menar att huvudpersonerna för historieskrivningen är vi som lever idag? Ärftlig tronföljd är en modernpolitisk fråga och föraktet som senaste årtiondena har riktats mot Gustav Vasa från ett visst modernpolitiskt läger verkar delvis bero på detta. Man ignorerar med detta emellertid både att Kristian II krävde att få bli krönt till arvkonung av Sverige 1520 (se t.ex. Petersson 2017) och att Sverige efter Gustav Vasa hade vissa problem att hålla sig till att tronen skulle gå i arv från far till äldste son. Vare sig före eller efter arvsföreningen, verkar alltså svenskarna i samtiden inte ha några problem med att "kritiskt granska" makthavare och avsätta dem vid eventuella maktmissbruk.

Jag har länge undrat varför svenska historiker bara verkar tro att makt, pengar och (på senare år) även status var historiska personers enda drivkrafter. Enligt Klas Åmark kom tanken först från bröderna Curt och Lauritz Weibull. De utvecklade också den historievetenskapliga metoden Källkritik som innebar att historiska, berättande källor, började ifrågasättas då de var tendentiösa. I takt med att brödernas idéer vann mark, väcktes även en skepsis bland historiker till att historieskrivningen skulle vara nyttig för makthavare i nutid (Åmark 2020:28f). Detta skulle kunna förklara Åmarks väldigt skeptiska hållning till den populärhistoriska satsningen Den svenska historien som Nordiska museet och Historiska museet i Stockholm anordnade på 1990-talet. Tydligen kom satsningen till efter att norska historiker kritiserat svensk historieförmedling för att vara torr och tråkig. Det slutade med att journalisten Herman Lindqvist gavs en enorm plattform och jag kan förstå varför om Åmarks inställning till populärhistorisk förmedling var den allmänna bland svenska historiker när det begav sig (Åmark 2020:15-17).

Klas Åmark beskriver populär historieförmedling som väldigt besvärligt. Det skär sig alltid i mötet mellan historiker och allmänheten menar han. Världen utanför universiteten kallar han "ytlig". Historikerna blir därför lätt frustrerade över att allmänheten/media inte är intresserade av samma saker som de (2020:8,15-17). Det är ett märkligt uttalande som jag som arkeolog inte alls känner igen mig i. De personer, även från media, som t.ex. brukar besöka arkeologiska undersökningar, är nyfikna och visar stort intresse både för allt som framkommit vid själva undersökningen, men även om t.ex. allmän (för)historia, orsaken till att undersökningen görs etc. Detta såg jag prov på senast i samband med visningen av undersökningen av Rolsta bytomt som jag besökte i juli (2026) och som jag skrev om i inlägget Arkeologi: Rolsta bytomt (24 juli 2026). En arkeologisk undersökning är dessutom en form av grundforskning. Det förflutna avtäcks bokstavligen just där, just då. Åmark ifrågasätter emellertid att man kan/bör presentera grundforskning för allmänheten då han menar att den är svårtillgänglig (2020:16). Jag har inte märkt någon från allmänheten som inte klarat av att förstå vad som händer under de undersökningar och andra publika förmedlingssammanhang jag deltagit i. Tvärtom!

Med bröderna Weibull menar Klas Åmark att "[p]olitikens och historiens vägar kom att skiljas för en lång tid (2020:29)." Jag vet inte om jag håller med. Det finns flera drag i brödernas historieskrivning som framstår som väldigt politiskt medvetna. Då begreppet "politik" kommit att omfatta så mycket mer idag, än det gjorde på 1910-talet, vet jag emellertid inte om de själva ansåg det politiskt. 

Jag kan inte låta bli att undra över Klas Åmarks inställning till (modern) politik i vetenskapliga sammanhang. Han verkar åtminstone inte vara emot det i och med att han bl.a. verkar tycka att man inte ska förstå historisk makt på dess egna premisser. Även här går därför våra åsikter om forskning och vetenskaplighet isär. Personligen tycker jag nämligen att (modern) politik ska hållas utanför all form av vetenskap. Forskningens syfte är att få ny/mer kunskap och i förlängningen bättre förståelse av ett ämne. Denna kunskap bör också ifrågasätta lika mycket som bekräfta ens tidigare kunskaper, uppfattningar och åsikter. Annars känns forskningen onödig. Källmaterialen bör vara ledstjärnan för tolkningarna och vetenskapliga begränsningar för tolkningarna, talar även Åmark om.

Politik i vetenskap (främst inom humaniora) har debatterats flitigt på senare år, inte bara i Sverige. Min personliga åsikt är att det absolut finns fog för granskning, men de som skriker högst om att avpolitisera vetenskaperna/humanioran tenderar att egentligen mer vilja introducera sin egen politik i vetenskaperna än göra dem opolitiska. Till skillnad från Klas Åmark tycker jag också att historievetenskapen bör ha ett samhällsuppdrag att förmedla svensk historia till allmänheten. Åmark menar att det är omöjligt att avgränsa en "svensk" historia, men kan detta bero på att han har för snäva tankar om en sådan? Sverige är ett ofattbart stort och varierat land med en enorm regional/lokal kulturell mångfald, men det innebär ju att svenskheten är lika varierad den. Vem säger att historiker inte skulle kunna berätta om mångfalden i den historia som man anser vara svensk? Då universiteten är skattefinansierade bör det också vara en själklarhet att resultatet av forskningen som bedrivs där både redovisas och granskas av allmänheten. 

Den ton Klas Åmark använder när han beskriver allmänheten kan jag tycka är lite lätt nedlåtande och samma elitism hittar man även i hans syn på historiska personer. Han menar att de inte alltid "vet sitt eget bästa" eller har "klara uppfattningar om vilka intressen de har eller hur de prioriterar mellan olika målsättningar" (Åmark 2020:20). Jag kan inte låta bli att undra vem han menar vet det bäst istället: Han själv eller dagens historiker i allmänhet? Det hela framstår som om Åmark, trots varningen till läsaren om att inte läsa historia baklänges, gärna gör det själv. Att han dessutom menar att man i historien kan hitta "ofattbar ondska" (2020:8) utan att precisera närmare vad han menar gör att jag undrar över vem som egentligen är "ytlig". Det som man vid första anblick uppfattar som "ofattbar ondska", förblir sällan ofattbart om man gräver djupare i det för att försöka förstå det. Med det sagt är inte förståelse det samma som försvar av något, men Åmark menar ju att historikerna måste "vara beredda på att vägra förstå aktörerna på deras egna villkor" (2020:17). Därför vet jag inte hur han tänker sig att historikerna ska kunna gå djupare in i ett ämne än allmänheten.

Andra orsaken till att jag valde att läsa Varför historia? är att Klas Åmark använder händelsen år 1600 som senare har kallats Linköpings blodbad för att illustrera hur olika perspektiv (t.ex. politik, ekonomi och religion) präglar historikernas tolkningar. Här är Åmark som allra tydligast och det resulterar i den bästa delen av boken. Det är en del små faktafel om tidsperioden och Vasaätten, men genomgången är konkret och tydlig. Därför överser jag med dessa.

Genomgången handlar om att man som historiker väljer ett perspektiv ur vilket man försöker förstå Linköpings blodbad. Jag kan däremot inte låta bli att fundera över om man verkligen förstår en sådan händelse bara genom att se till antingen t.ex. politik eller ekonomi. Det verkar ju inte direkt som att någon av de historiker som Klas Åmark tar upp har direkt fel i sina analyser. Varför ska inte historiker förstå händelser ur så många perspektiv som möjligt? Det är väl bara så man kan få en helhetssyn på händelsen? T.ex. Bea Uusma verkar ju forska brett och öppet om Andréexpeditionen utan begränsningar för att, som hon säger "tränga in på djupet i expeditionen" (Uusma 2025a; 2025b). Hon får ny kunskap genom att hela tiden öppet ställa frågor till källmaterialen och varje svar leder vidare till nya frågor och nya analyser som leder till ny kunskap etc. Det är en evighetsmaskin att forska, men långsamt lägger man fler bitar i pusslet. Gör man det ordentligt, kommer man även till nya insikter om sig själv. Det är ju det som är underbart!

Referenser

• Petersson, Erik 2017. Furste av Norden. Kristian Tyrann, Natur och kultur, Tyskland
• Uusma, Bea 2025a. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
• Uusma, Bea 2025b. Vitön., Norstedts, Lettland

Arkeologi: Rolsta bytomt

Torsdag 16 juli 2026 deltog jag i visningen som arkeologen Göran Wertwein från Arkeologistik (Företagets hemsida finns här.) höll för Husby Ärlinghundra-Märsta hembygdsförening. De gör en liten exploateringsundersökning av Rolsta bytomt (RAÄ Husby Ärlinghundra 223/L2013:3142) vid Rolsta gård i norra utkanten av Märsta eftersom hus ska byggas och en väg ska omledas. En utredning och förundersökning av platsen gjordes redan 2003 av Sigtuna museum (En länk till rapporten finns här.). Sedan dess har byggplanerna ändrats, vilket lett till att det arkeologiska arbetet också har förändrats och försenats. 

Ortnamnet Rolsta innehåller mansnamnet Hrodhvaldr som är en äldre variant av Roald. Det betyder ungefär "ärad/berömd härskare". Efterledet -sta brukar dateras till järnåldern från omkring Kristi födelse till vikingatid. Bytomten ifråga är dock inte belagd i skrift förrän 1311 (Wikström 2003:7). 

Området kring Rolsta ligger mellan 10 och 25m över havet idag och om man tänker på landhöjningen, gick Mälaren ända upp till platsen för den arkeologiska undersökningen. Den omgivande fornlämningsmiljön utgörs främst av gravfält, men här finns även en grund till en väderkvarn och en "stensättningsliknande lämning" som Anders Wikström menar troligen är del av ett stensträngsystem (2003:7). Förutom att Märstas nuvarande bebyggelse når fram till Rolsta, präglas området av åkerbygd och underlaget är den vanligaste jordarten i Sverige: morän. Här finns flera gårdar belagda från medeltiden och framåt. 

Den arkeologiska undersökningen 2003 gjordes under ett större område än det som omfattades av slutundersökningen och man hittade såväl den historiska bytomten som lämningar från järnåldern (Wikström 2003). Detta var ungefär det samma som också framkommit vid den nuvarande så kallade slutundersökningen. 

Vid den nuvarande undersökningen har man hittat byggnader från 1700- och 1800-talet, men också ett hus med lergolv och ugnsanläggning som kan vara från medeltiden. Även en åkeryta från 1900-talet fanns inom undersökningsytan och där syntes också (vid visningstillhället) ännu oundersökta härdar, som kan häröra från järnåldern. Då många lämningar från olika tider samsades om ytan, var det svårt att avgöra vad som tillhörde vilken anläggning och tidsperiod. 1700-talshuset syntes dock tydligt genom en nedgrävd liten källare med välbevarad stentrappa. I botten av trappan, hade arkeologerna hittat keramikbitar och det är frestande att tänka att någon snubblat på trappan och tappat kärlet på golvet. 

Även lergolvet till det troliga medeltida huset och stenugnen var väldigt tydligt i moränen. I botten av stenugnen hade man hittat den äldsta varianten av så kallad svartgods-keramik som brukar kallas A-typ och som kan dateras till vikingatid och tidig medeltid.

Utöver keramik, hade man hittat bl.a. en bit av ett munspel och en bit av en kritpipa, olika sorters mindre föremål i metall och bitar av skiffer som använts som takläggning. Där fanns även delar av en glasflaska som flagade, vilket tyder på att den hade så kallad glaspest. En kemisk reaktion orsakad av smältugnar av sämre kvalitet som användes förr och som ledde till att glaset med tiden spricker och vittrar sönder.

Som ovan nämnts finns en grund från en väderkvarn registrerad i fornlämningsregistret i närheten av bytomten och här fanns flera fynd från malningsaktiviteter från olika tidsperioder. I stenugnen i det troligen medeltida huset, hade arkeologerna hittat en trasig del av en så kallad vridkvarn. Dessa började också användas under yngre järnålder och fortsatte att användas även under medeltiden. Bland de fynd som visades för oss besökare, fanns även en malstenslöpare, en från början rund sten som använts för att mala säd. En av de andra visningsbesökarna hade vuxit upp på Rolsta gård och berättade också att de när hon var barn hittat en stor kvarnsten som de tagit tillvara och använt som bordsskiva. 

Jag tror detta var den första undersökning som jag alls vistats på sedan 2016. Jag älskar  verkligen arkeologi, men av personliga orsaker har jag hållit mig borta från branschen i många år. Jag trodde därför att jag skulle kunna besöka en arkeologisk undersökning och förbli neutral. Men nu kliar det i grävfingrarna och jag längtar tillbaka, men efter så lång tid borta är det säkert för sent.

Referenser

• Wertwein, Göran, arkeologisk undersökning, Rolsta 16 juli 2026
• Wikström, Anders 2003. Rolsta gård Märsta 2003, Rapport Arkeologisk utredning, Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museum nr 11, Sigtuna museum, Sigtuna

Elefantupploppet i Skänninge

När jag lagar mat, brukar jag lyssna på Sveriges radios dokumentärer. En som jag nyligen lyssnade på är Elefantupploppet i Skänninge från 2025 som ni hittar här om ni själva vill lyssna.

I början av 1800-talet köpte menageriinnehavaren Jean Baptiste Gautier en elefant från Ceylon (dagens Sri Lanka). Efter att ha rest runt och visat upp den och andra djur i andra delar av Europa, kom menageriet till Sverige. Det var första gången en elefant kom hit och bl.a. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, såg den när den var i Stockholm under dess två första år i landet.

När intresset svalnade i huvudstaden, gav sig menageriet vidare till Skänninge dit den kom till den stora marknaden (Skänninge marken som fortfarande hålls och är Sveriges äldsta och största torg- och gatumarknad.) i augusti 1806. Där blev det emellertid problem redan när de skulle köra in i staden. Elefantvagnen var för bred för att komma igenom mellan ett par grindstolpar. Utan att fråga någon om lov, rev Gautier grinden. När menageriet tog sig vidare in i staden, var elefantvagnen också för bred för gatorna. Hjulen skrapade sönder kalkputsen på husen. 

Elefanten väckte stor uppståndelse även bland marknadsbesökarna i Skänninge. För att ingen skulle kunna få en skymt av elefanten utan att betala, tvingades det stackars djuret upp på andra våningen i rådhuset. Priset var också väldigt högt och det var heller inte klart när och hur många gånger man skulle få se elefanten efter att man hade betalat. 

Allt kombinerat skapade ilska hos marknadsbesökarna. Borgmästaren Michael Weidling försökte enligt en del senare vittnesmål att lugna den allt ilsknare folkmassan, medan andra vittnesmål menar att han och hans söner var de som först blev fysiskt aggressiva. (Det senare är vad de medverkande i dokumentären verkar tro är sant.) När han och övriga rådmän stängt in sig i rådhuset ska folkmassan ha krossat fönstren med stenar som bl.a. träffade Weidling. Han ska då ha beordrat upp stadens kanoner ur källaren för att skjuta järnskrot rakt in i folksamlingen. Detta för att göra maximal skada på det samlade folket. Tack och lov fick han inte sin vilja igenom. 

Folkmassan spikade igen dörren till rådhuset och började kasta stenar in genom fönstret. Efter ett tag kom komminister Hans Olof Sundelius fram genom folkmassan. Från rådhustrappan lyckades han lugna folket genom att hänvisa till kungen (Gustav IV Adolf, som inte nämns vid namn i dokumentären.) och den kungliga lagstiftningen. Han utropade också ett fyrfaldigt leve för kungen. 

Alla verkar därefter ha lugnat ner sig och alla fick den dagen komma in och se elefanten gratis så mycket de ville. På kvällen hotade vissa marknadsdeltagare med att bränna ner hela staden om de inte fick se elefanten dagen därpå också. Borgmästare Weidling svarade med att kalla in soldater till nästa dag. 

Efter marknaden påbörjades en utredning. Den kom att pågå i sju år och ta sig hela vägen upp till Högsta domstolen. Vittnesmålen gick isär och rådhusrätten var tydligt vad vi idag skulle kalla jävig eftersom rådmännen var i rådhuset tillsammans med Weidling under händelsen och tog hans parti. 1813 fastslogs domen: fem personer (bönder och drängar i närområdet) dömdes till böter och spöstraff.

Det här är en sammanfattning av uppgifterna i dokumentären och jag ska erkänna att jag inte har gjort några egna, djupare efterforskningar omkring händelsen i sig eller personerna som var involverade i den. Vad jag reagerar på är tolkningarna som framförs. Hänsyn verkar inte tagas alls till den specifika situationen. 

Gunnar Nirstedt, menar att svenskarna under det tidiga 1800-talet var rasister eftersom de inte ville att utlänningar kom till Sverige och tjänade pengar som sedan togs ut ur landet. Jag tänker lämna modern politik utanför, men idag finns ett starkt motstånd bland svenskar mot att svenska skattepengar, genom välfärdsbolag, hamnar hos allt ifrån norrmän till australiensare. Är detta motstånd också att betrakta som ett uttryck för rasism?

Enda historikern i programmet, Erik Petersson, överger helt detaljerna i det specifika fallet kring elefanten i Skänninge 1806 för generaliserande förklaringar kring olika former av social oro som väldigt mycket ter sig som klyschor. Marknadsbesökarna är, enligt honom, egentligen arga p.g.a. skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet. Det är tydligen att anse som både "naturligt" och "begripligt". Dessutom är hela Europa just då som en stor "tryckkokare" enligt Petersson, p.g.a. Napoleonkrigen. Han tillägger också att den allmänt stora alkoholkonsumtionen bland allmogen bidragit till situationen.

Är dessa tolkningar verkligen rimliga sett till de faktauppgifter om händelsen vi kan få fram från källmaterialet? Vad vet vi egentligen (utifrån dokumentären) om den specifika händelsen i Skänninge i augusti 1806? 

• En preusisk fransman, Gautier, kommer till stadens maknadsdagar med en massa djur varav elefanten särskilt drar till sig uppmärksamhet och nyfikenhet från marknadsbesökarna.
• Elefantvagnen är för bred för att ta sig igenom en grind på väg in i staden. Utan att fråga någon om lov, river Gautier grindstolparna. Stadens gator är också för smala för elefantvagnen och dess hjul förstör därför husens kalkfasader. Skadegörelsen leder till missnöje.
• Det är många som vill se elefanten och rådhuset är litet. Det skapas trängsel och missnöje p.g.a. det.
• Det uppstår missnöje med det höga biljettpriset. Man kan anta att Gautier inte har en aning om vad bönder och småstadsbor i Sverige tjänar. 
• Det uppstår missförstånd om vad man egentligen betalar så mycket pengar för. Hur många gånger får man se elefanten och gäller biljetten i fler än en dag?
• På grund av missförståndet, släpper inte Gautier in någon till elefanten andra marknadsdagen ens om de har köpt en biljett till den dagen. Detta leder till ännu mer missnöje.
• Borgmästare Weidling tar Gautiers parti. Detta leder till missnöje med honom och att missnöjet i allmänhet eskalerar.
• Av vittnesmålen att döma är Weidling troligen den som börjar slåss fysiskt. Det är också han som beordrar att man ska ta upp stadens kanoner ur rådhusets källare för att skjuta hagel och skrot in i folkmassan.
• Kyrkomannen, komminister Sundelius, kommer och lyckas lugna folkmassan genom att prata om kungen och kungens lagstiftning. Han utbringar också ett fyrfaldigt leve för kungen.

Kan man verkligen, utifrån dessa faktauppgifter, säga att elefantupploppet i Skänninge 1806 beror på missnöje mot skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet? Hur menar egentligen Erik Petersson att detta uttrycks av de missnöjda marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806? Som sagt är dokumentären min enda referenspunkt till händelsen, och det är möjligt att Petersson sitter på fler uppgifter. Han lägger däremot inte fram några sådana eller redogör för några egentliga argument för sin tolkning. Därför utgår jag här ifrån att han inte har fler uppgifter än jag.

Baserat enbart på de faktauppgifter vi får om händelsen, är det svårt att se hur skattetryck och adelsprivilegier kommer in i tolkningarna. Den enda referens till adeln i dokumentären är Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, som ser elefanten i Stockholm året innan. Adeln hade 1806 haft privilegier (och samhällsplikter!) i över 500 år utan att det vållat särskilt många uppror och protester i Sverige. Men Erik Petersson menar tydligen ändå att det är "naturligt" för alla svenskar att vara emot. Är inte det "naturliga" för marknadsbesökarna i Skänninge 1806 att adeln har privilegier eller menar Petersson att vi ska anamma ett evolutionistiskt (och eurocentriskt) perspektiv på historien där allt i det förflutna strävar efter modern demokrati?

Det finns i och för sig en ekonomisk aspekt i upploppet i Skänninge 1806 då marknadsbesökarna uttrycker starkt missnöje med biljettpriser och, uppenbarligen även prisvärdheten. Däremot verkar missnöje med skatter lysa med sin frånvaro i kritiken som riktas mot Gautier och stadens styrelse i Skänninge i augusti 1806.

Det kungliga enväldet har jag svårast att förstå att marknadsbesökarna i Skänninge skulle vara upprörda över baserat på de uppgifter dokumentären ger oss. Kyrkomannen, komminister Sundelius, verkar ju av källorna att döma ha lyckats lugna folkmassan genom att åberopa kungen och kungens lagstiftning. Sundelius utbringar dessutom ett fyrfaldigt leve för kungen. Är det någon maktelit marknadsbesökarna är upprörda över, är det den lokala borgmästaren Weidling och rådet som tar Gautiers parti. Denna lokala maktelit nämner dock inte Erik Petersson alls.

Alkohol konsumerades nog flitigt bland marknadsbesökarna i Skänninge. Fylla var ett utbrett problem i Sverige just då. Det är emellertid inte bönder och drängar som faktiskt verkar eskalera situationen utan borgmästare Weidling. Även om vittnesmålen som sagt går isär, menar Gunnar Nirstedt att det är Weidling som är den som först verkar börja slåss. Marknadsbesökarna slänger stenar, krossar fönsterrutorna på rådhuset och träffar Weidling själv. Han tycker tydligen ett rimligt svar på det är att ta fram kanoner och ladda med hagel och skrot för att göra så mycket skada som möjligt på så många människor som möjligt i folkmassan. Det finns alltså skäl för marknadsbesökarna att vara upprörda över sin borgmästares agerande. 

Många händelser, t.ex. ifråga om sociala oroligheter, ter sig väldigt lika om man bara skrapar på ytan. Social oro kan också absolut sprida sig. Det kan även ha funnits missnöje med skatterna, adeln och kungen hos marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806. Det vet vi emellertid inget om då detta missnöje inte framkommer i källmaterialet i samband med den aktuella händelsen (Åtminstone inte i de faktauppgifter som framläggs i dokumentären och Erik Petersson visar inga konkreta exempel från källmaterialet på detta i sina tolkningar.). Bara om man tar hänsyn till detaljfakta och kringgår fördomar, stereotyper och (många gånger) eget tyckande, når man det unika i varje given historisk händelse och sammanhang. Det är bara då som man kan förstå det förflutna ordentligt. Åtminstone trodde jag det var historievetenskapens uppgift.

Referenser

• Liljegren, Rikard Benny 2025. Elefantupploppet i Skänninge, P4 dokumentär, Sveriges radio https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2682627 (lyssnat 6 juli 2026)

Nioårsdag med Svante, Märta, Gustav och ett vedmodigt hjärta

Varje dag i nio år (sedan 4 juli 2017) har jag tänkt på tre personer: Märta Leijonhufvud, Svante Sture och Gustav Vasa. Många av deras familj och vänner får också ofta plats där, men de där tre är konstanta. Egentligen hade de nog kommit tassande in i mitt huvud redan under våren, men det var dagen då jag bestämde mig för att försöka skriva ett epos om Vasa-ättens tid på tronen. Det projektet har jag sedan länge givit upp eftersom jag faktiskt kommit att tycka om de historiska 1500-talspersonerna (en trevlig konsekvens av att försöka lära känna och förstå dem) Märta Leijonhufvud och Svante Sture kom att bli de som upptog mitt största intresse. Därför kom jag att fokusera på dem. Forskningsdelen av projektet har däremot vuxit långt bortom Vasar och Sturar och blivit lika mycket om historiografi som om 1500-talet som sådant. Frågan jag ställer mig framför allt är vad som har hänt med vetenskapligheten i framför allt den populära historieförmedlingen och varför igen verkar ha velat se dem som vanliga människor?

12 november 2017 startade jag min första blogg Vansinniga Vasa som ni hittar här. Jag hade vid det laget hittat en stor skillnad mellan vad de historiska källorna om tidsperioden sa och moderna historieförmedlares (såväl professionella historiker som andra) tolkningar om perioden och personerna. Jag hade försökt kontakta andra för att ställa frågor och kommentera snällt att vissa tolkningar var märkliga, men antingen fick jag avfärdande svar eller inga svar alls. Syftet med bloggen var därför att ha ett utrymme att diskutera dessa skillnader, men också mitt skrivande.

Så blev det inte riktigt, men 11 april 2018 fick jag en kommentar på den bloggen från den danska författaren Maria Helleberg som just då höll på att skriva en roman om Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) som heter Min Kristin (2020). Maria är inte alls känd i Sverige, men hennes böcker är väldigt populära i Danmark, vilket jag förstod först när hon tog med mig på danska bokmässan Bogforum första gången.

Då jag redan då hade blivit avfärdad och ignorerad ett tag, förhöll jag mig först skeptisk och avvaktande, men det visade sig att hon hade lagt märke till samma diskrepans mellan de historiska källorna och de moderna tolkningarna av dessa som jag. Jag värmde därför långsamt upp och diskussionerna vi har haft sedan dess, har betytt allt för mig!

Med undantag för perioder under pandemiåren, har hon och jag rest runt i, främst Danmark och Sverige, men även till t.ex. Lübeck sedan januari 2019. Vi firade 500 års-dagen av valet av Gustav Vasa till kung 6 juni 2023 med en resa till Kalø slottsruin på Jylland där Gustav Vasa satt fängslad och som han flydde från utklädd till oxdrivare. Vi åkte dit med en taxichaufför med somaliskt ursprung som frågade vad det var för ställe och som därför fick hela historien om Gustav. Han förstod den faktiskt innebörden av begrepp som "orättfärdig fängsling" och "flykt" på ett sätt som alldeles för många (allvarslösa) svenskar idag verkar ha svårt att förstå.

Maria och jag har också fnyst åt att Gripsholm har satt ljusspotar på sina porträtt av Sturarna (särskilt Svante Sture!), vilket gör dem omöjliga att fotografera ordentligt. De har även  placerat ett porträtt av Gustav Vasa (av alla historiska svenskar!) bakom en dörr, vilket blivit till ett av våra stående interna skämt. Pubkedjan Bishop's Arms i Västerås, Strängnäs och Linköping har blivit "Sunnanväders Arms" (Den ursprungligen , "Rogges Arms" respektive "Brasks Arms" och efter att min mobiltelefon vid ett restaurangbesök i Stockholm, tyckte att crème brûlée skulle heta "crême Brunkeberg", har vi även ätit bl.a. "crême Stångebro", "crême Belägringen av Köpenhamn" och "crême Freden i Roskilde".

Vi har även bl.a. upplevt ett genomdesignat hotellhelvete i Uppsala, sovit i en blöt säng på ett hotell i London och letat efter toaletter i mörka korridorer upplyst i neonlila i Köpenhamn men det har inte med ämnet att göra, så jag lämnar sådana minnen utanför.

Maria är lite kantig emellanåt och kan verka hård utåt, men hon är en av de mest generösa, stöttande och älskvärda människor jag vet. Hon var den första som verkligen trodde på min 1500-talsforskning och mitt försök till romanskriveri. Hon har alltid funnits där för att diskutera historia av alla möjliga slag ordentligt och utan henne, hade jag inte fått upptäcka så mycket av vare sig dansk eller svensk historia (Vi behöver verkligen bli mer nordiska/Nordeuropeiska i vår historiesyn! Hur ska vi förstå mångsidiga relationer oss emellan utan att förstå allas perspektiv?). Hon har också visat sig ivrig att försvara mig mot motstånd från såväl danska Kristian II-dyrkande gubbar som menar att Stockholms blodbad kan rättfärdigas med att svenskar är (!!!) ociviliserade (och som sa åt mig att jag var nationalistisk även när jag påpekade att inte bara dansk adel utan även jylländska bönder var emot Kristian!) och när svenska kulturarvsinstitutioner som vägrar erkänna att de har (fakta)fel och när de tvingas till det försvarar det med att "det är bara använt i den publika förmedlingen" när jag inte vågat/orkat. Hon har hela tiden sedan våren 2018 uppmuntrat och stöttat mig, gjort mig mindre rädd för andra människor och fått mig att tro på att jag har något att tillföra både skönlitterärt och forskningsmässigt trots att jag väldigt länge dragits med rejäl skrivkramp och en känsla av total hopplöshet inför bådadera. Hon är också orsaken till att jag kunnat fortsätta forska och skriva rent ekonomiskt. Sedan några månader är hon däremot väldigt sjuk och även om det inte är någon direkt fara för hennes liv, oroar jag mig väldigt för henne.

Jag känner mig väldigt obekväm med att skriva om något så personligt offentligt, men samtidigt vill jag väldigt gärna berätta om hur mycket Maria betyder för mig. 

Märta, Svante och Gustav kommer förmodligen alltid att finnas kvar i mitt huvud. Jag har haft så fantastiskt roligt med dem i nio år. Jag vill inte ge upp, men jag vet seriöst inte just nu om omständigheterna kommer tvinga mig till det.

Karin Tegenborg-Falkdalen - Margareta regina - Vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551)

2016 var det 500 år sedan som drottning Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) föddes. För att fira henne, fick Karin Tegenborg-Falkdalen i uppdrag av släktföreningen Leijonhufvud att skriva biografin Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) (2016). Att döma av inledningen, tyckte Tegenborg-Falkdalen att det var ett roligt uppdrag: "Det har varit inspirerande att försöka skriva fram henne ur kungens skugga och att skildra händelserna och tiden ur Margareta Leijonhufvuds perspektiv (2016:7)". En bra målsättning, men frågan är om hon lyckas särskilt bra. Boken berättar egentligen stundtals mer Gustav Vasas historia, vilket Tegenborg-Falkdalen försvarar med att det finns fler uppgifter om honom idag. Men jag tänkte börja med det jag anser vara positivt. 

Karin Tegenborg-Falkdalen har nu (2026) tio år efter att Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) publicerades skrivit flera böcker om vasatidens kvinnor. Då de har ett lite annat fokus, innehåller de uppgifter som inte finns annorstädes, vilket är bra. Jag tycker även att det är positivt att hon, som disputerad idéhistoriker, finner det självklart att skriva till en publik utanför universitetsvärlden. Särskilt som hon inte talar ner till sina läsare. Det främsta problemet med Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) är emellertid att väldigt mycket av det som Karin Tegenborg-Falkdalen tar upp i boken inte alls känns relevant för den som vill veta något om just Margareta Leijonhufvud.

I boken Läsa liv: biografin - en levnadsteckning (2026) går Ingrid Elam igenom biografigenrens historia och frågar sig både vilka man skriver biografier om och varför genren är så populär. Hon tar upp fransmannen Marcel Schwob som i förordet till sina Vies Imaginaires (1896) menade att historievetenskapen bara bryr sig om det individuella ifall det direkt påverkar det allmänna händelseförloppet (Elam 2026:55f). Detta stämmer väldigt väl på Karin Tegenborg-Falkdalens val i Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551). En allmän svensk rikshistoria prioritera framför Margareta Leijonhufvuds personliga historia. Denna historia finns skildrad på många andra ställen och då Tegenborg-Falkdalen inte ifrågasätter tolkningar som framförts på senare år, har hon egentligen inte mycket att tillföra. Jag tänker en del på det Bea Uusma skriver i Expeditionen: Min kärlekshistoria: "När jag läser böckerna i följd upptäcker jag att författarna citerar uppgifter från varandra när de skriver om vad som kan ha hänt på Vitön. Antaganden som upprepas tillräckligt många gånger, förvandlas till slut till sanningar (2025:16)". I inlägget Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria (16 maj 2026) diskuterade jag om det verkligen kan sägas vara "sanning" som skapas om felaktiga påståenden upprepas. Därför hänvisar jag dit. Då jag har mycket att säga om tolkningar som Tegenborg-Falkdalen gör både själv och som hon upprepar från andra som jag kan avfärda som felaktiga eller som framstår som märkliga/ologiska, kommer jag att i senare inlägg återkomma med citat från boken som jag kommer att gå in på i detalj. Detta inlägg kommer fokusera på min upplevelse av Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) i sig och min upplevelse av den.

Som Karin Tegenborg-Falkdalen mycket riktigt påpekar har vi inte så många bevarade källor från eller om Margareta Leijonhufvud. Särskilt inte före hon blev drottning 1536. För att kunna berätta om unionstiden och Gustav Vasas tidiga regeringsår, väljer Tegenborg-Falkdalen att nästintill helt överge Margareta för att berätta andra högadliga kvinnors (och mäns) historia: "De högadliga kvinnornas liv och agerande ger en ganska god bild av vad som förväntades av Margareta som drottning (2016:7)."

Jag vet inte om jag håller med då det är ett bra exempel på att inte se individen för den allmänna historien. Frågan man bör ställa är ifall den svenska rikspolitiska historien unionstiden och Gustav Vasas tidiga regeringstid är särskilt relevant när man ska berätta om Margareta Leijonhufvud. Hon var ett barn och det är en väldigt speciell tid i Sveriges historia. Det finns ingenting som talar emot att Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) inte var en viktig person i Margaretas liv. Kunde Margareta dock i sin drottningroll verkligen förvänta sig att under brutala former mista sin make, bröder och andra manliga släktingar och vänner för att en dansk kung blodbadade i Sverige medan hon själv blev förd till Danmark med sina barn och kvinnliga släktingar och vänner? Hennes make hade trots allt stabiliserat landet 1536.

Jag finner inte heller hennes svägerska Margareta Eriksdotter (Vasa) [1] särskilt relevant för vad Margareta Leijonhufvud kunde förvänta sig som drottning eller i övrigt. Inte ens hennes läsning och kontakt med Linköpings biskop Hans Brask. Hon dör också i Reval (dagens Tallinn) på nyårsafton 1536.

Margareta Leijonhufvuds moster, som också hette Margareta Eriksdotter (Vasa) [2] tycker jag är något mer relevant tack vare det nära släktskapet. Hon går dock i landsflykt tillsammans med sin andre make Berend von Melen 1525, så som förebild för en drottning, framstår hon som lite tveksam. Karin Tegenborg-Falkdalen menar att det är från mostern som Margareta Leijonhufvud fått sitt namn. Detta undrar jag då Margareta är ett namn som finns på flera medlemmar i Vasa-ätten. Det äldsta belägget för namnet i släktträdet jag kunnat hitta är Margareta Johansdotter som var gift med Kristiern Nilsson (Vasa) och som ska ha dött 1413 (Gillingstam 1952:176f).

Ebba Eriksdotter (Vasa) och Anna Karlsdotter (Vinstorpaätten) finner jag är relevanta att ta upp i en biografi om Margareta Leijonhufvud. De är hennes mor respektive mormor och det finns ingenting som tyder på att Margareta inte stod dem nära. Det är också trevligt att Karin Tegenborg-Falkdalen verkar ha insett samma sak som Kaj Janzon skriver i Vapenlikhetsfällan. Vapen och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen (2015:4) nämligen att släktskapet från åtminstone 1000-talet och ännu på 1500-talet räknas bilateralt, d.v.s att moderns släkt är lika viktig som faderns. Fokus i genealogin är alltid den vars släktträd ska skapas. Indelning i så kallade agnatiska ätter hämtas från kontinenten under tidigmodern tid.

Även om medvetenheten om Margareta Leijonhufvuds moders släkt är trevlig undrar jag vad som hände med hennes faders, d.v.s. den släkt vars vapensköld hon förde. Den släkt som något senare fixk namnet Leijonhufvud och som gav Karin Tegenborg-Falkdalen i uppdrag att skriva biografin.

Medan vi får morföräldrarnas, och även styvmorfadern Erik Eriksson (Gyllenstierna) historia berättas i större utsträckning. Om farföräldrarna Abraham Christiernsson (Leijonhufvud) och Birgitta (Brita) Månsdotter (Natt och Dag) får vi däremot bara höra att de är" riksråd" respektive "dotter till ett riksråd". 

Abraham Christiernsson är belagd som riksråd 1493-1499, men verkar mer ha intresserat sig för godspolitik än rikspolitik. Han tillhör den riksrådsfalang som kritiserade riksföreståndaren Sten Sture d.ä. Detta är nog inte så konstigt sett till att han är gift med den kommande riksföreståndaren, och tillika en av Stens främsta kritiker, Svante Nilssons (Natt och Dag) syssling (se t.ex. Berglund 1975:33-58; Gillingstam 2009:13).

Birgitta Månsdotter (Natt och Dag) var mycket riktigt "dotter till ett riksråd", men det blir en märklig förenkling eftersom hennes far tillhör de mest kända svenskarna på 1400-talet: Måns Bengtsson (Natt och Dag) som mördade Engelbrekt. Det är med henne som godset Ekeberg i Närke hamnar hos familjen Leijonhufvud. En av hennes systrar hette för övrigt också Margareta, vilket också kan vara bakgrunden till Margareta Leijonhufvuds namn (Bengtsson 1975:33-54).

Det finns mycket att kommentera på i Karin Tegenborg-Falkdalens omfattande beskrivning om det som hände i Sverige under Margareta Leijonhufvuds uppväxt, men då jag inte finner det relevant för just förståelsen av Margareta, kommer jag att lämna det därhän och återkomma med detta i senare detaljinlägg. Det enda om perioden som jag tycker känns värt att ta med är att Margaretas far, Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) från början stod riksföreståndare Sten Sture d.y. nära  (De var bryllingar.), men senare blev oense med honom i samband med avsättningen av ärkebiskop Gustav Trolle. Han anslöt sig till Kristian II direkt efter Stens död och deltog 1520 i förhandlingarna både under den så kallade dagtingan i Uppsala och med Kristina Gyllenstierna om amnesti. Trots detta, blir han dödad under Stockholms blodbad (se t.ex. Berglund 1975:65-130).

Då det är en av ytterst få uppgifter vi har om Margareta under hennes uppväxt, är det även bra att Tegenborg-Falkdalen har med att hon, vid tiden för blodbadet, befinner sig i dominikanerkonventet i Västerås med sin mor och syskon. Det har omtalats som att det var enbart Erik Leijonhufvuds beslut att de skulle placeras där. Då fruar ofta verkar ha varit med och bestämt tillsammans med sina makar i högre utsträckning än vad tidigare ansetts, ser jag inget som motsäger att Ebba Vasa var delaktig i beslutet. I augusti 1520, ber Erik sin svärmor Anna Karlsdotter att få låna pengar till Ebbas och barnens uppehälle i Västerås. Detta tyder på att familjen Leijonhufvud inte var så rika som Karin Tegenborg-Falkdalen menar.

Det verkar inte som om Karin Tegenborg-Falkdalen kollade upp Sture-familjen i så mycket detaljer under arbetet med Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551). Egentligen behöver man nog inte göra det för att skriva en biografi om Margareta Leijonhufvud, men då Karin Tegenborg-Falkdalen själv valt att skriva mycket om dem, görs de relevanta i sammanhanget. 

Ett av de tydligaste exemplen där Tegenborg-Falkdalen uppvisar bristande kunskap om Svante Sture är hans relation till Margareta. Enligt vad Tegenborg-Falkdalen kallar en "romantisk tradition" som ännu förs vidare i många publikationer (t.ex. Rangström 2010:42) ska Svante och Margareta som unga ha trolovat sig i hemlighet. När Svante kom tillbaka till Sverige efter sin långa vistelse utomlands hade Margareta redan gift sig med Gustav Vasa. Svante ska då ha sökt upp Margareta (under mycket oväsen enligt Tegenborg-Falkdalens fiktiva skildring) för att bedyra sin kärlek. Gustav kom plötsligt in och Margareta räddade då situationen genom att säga att Svante var där för att fria till hennes syster Märta. "Så kan det mycket väl ha varit (2016:10)", konstaterar Karin Tegenborg-Falkdalen. Hon pekar på att Svante och Margaretas fäder stått varandra nära, något som jag också tagit upp ovan liksom att de kom att bli oense och att Erik Leijonhufvud direkt efter Sten Sture d.y:s död övergav Svantes mamma Kristina Gyllenstierna för Kristian II.

Mycket bygger också på att det skulle finnas en konflikt mellan Gustav Vasa och familjen Sture. Det är inte helt en modern konstruktion, men om man granskar källorna närmare, framstår det mer som att andra personer på olika sätt försökt att utnyttja Sture-namnet på olika sätt för egen vinning. Till syvende och sist kvarstår dock faktumet att Vasa- och Sture-familjerna är väldigt nära biologiskt släkt med varandra: Kristina Gyllenstierna är Gustav Vasas moster. Detta är de flesta medvetna om. Däremot tas det otroligt lite hänsyn till det i tolkningar om relationen familjerna emellan. Detta kan dock bero på att väldigt lite hänsyn tagits till ovan nämnda betydelse av bilateral släktskapsräkning. 

Karin Tegenborg-Falkdalen glömmer också ofta bort släktskapet. T.ex. när hon menar att Gustav Vasa tvingar Kristina Gyllenstierna att gifta sig med hans kusin Johan Turesson (Tre Rosor): "Genom äktenskapet med kungens kusin skulle Kristina Gyllenstierna komma in i kungafrändernas krets och först och främst vara Johan Turessons (Tre Rosor) husfru istället för Sten Stures änka (2016:30)." Ett märkligt uttalande baserat på en märklig tolkning av ett brev från Gustav Vasa till hans syster Margareta Vasa [1] 21 november 1525. Detta lämnar jag emellertid därhän så länge. 

Karin Tegenborg-Falkdalen verkar oförstående inför att Kristina Gyllenstierna före sitt äktenskap med Johan Tre Rosor är närmare släkt med Gustav Vasa än Johan: Hon är hans moster. Johan är hans kusin. Tegenborg-Falkdalen verkar heller inte känna till Johans far, Ture Jönsson (Tre Rosor) särskilt väl. Ture är en minst sagt problematisk person som försöker ställa till det för Gustav genom bl.a. Västgötaherrarnas uppror (se t.ex. Schück 2013).

Liksom Karin Tegenborg-Falkdalen reducerar drottningrollen till att främst handla om att föda barn, reducerar hon också Kristina till att bara kunna vara husfru till Johan Tre Rosor och att hon i äktenskapet med honom helt tappar sitt förflutna som Sten Sture d.y:s änka. Detta är en märklig kommentar då hon dels är mor till Svante Sture och dels att de samtida svenskarna har all anledning att minnas henne främst som som Stens änka. Såväl historiska som nutida personer, även kvinnor, kan ha fler roller samtidigt.

Då Svante Sture är son till Kristina Gyllenstierna, har han samma släktskapsförhållande till Gustav Vasa som sin styvfar Johan Tre Rosor, d.v.s. kusin. Både han och hans mor borde vara självskrivna som Gustavs närmaste redan före de gifter sig.

Margareta Leijonhufvud föddes i början av januari 1516 och Svante Sture i maj 1517. De var alltså nästan 5 respektive ca 3,5 år i samband med Stockholms blodbad i november 1520. Då hade Margareta befunnit sig i dominikanerkonventet i Västerås sedan sommaren och deras fäder hade varit oense sedan avsättningen av ärkebiskop Gustav Trolle sedan i november 1517. Svante blir dessutom förd till Danmark sommaren 1521 och det finns inga belägg för att han är i Sverige före 1536 när Margareta gifter sig. 

Även om det förekom att barn trolovades (t.ex. Kristina Gyllenstierna) är det inte särskilt vanligt i Sverige på 1500-talet. Man ska heller inte förminska barns förmåga att känna kärlek, men så små barn kan knappast ha "trolovat sig i hemlighet." Man bör även ställa frågan vem av de tre inblandade i händelsen i Margareta Leijonhufvuds kammare (hon, Svante Sture och Gustav Vasa) som skulle tjäna på att berätta historien vidare.

Karin Tegenborg-Falkdalen hänvisar berättelsen till Olof von Dalins Svea rikes historia ifrån des begynnelse til wåra tider, efter hans kongl. maj:ts nådiga behag på riksens höglofliga ständers åstundan författad af Olof Dalin. Stockholm. 1-4. 1747-62 [Del 3], Tredje delen, första bandet, som innehåller k. Gustafs och k. Eriks tider från 1760 och jag har inte kunnat hitta äldre belägg än så. Ett av den historievetenskapliga Källkritikens främsta krav på källors trovärdighet är att de ska ha tillkommit så nära händelsen i tid som möjligt. Det blir därför märkligt att berättelsen om Svante Sture och Margareta Leijonhufvuds hemliga trolovning har fortsatt att tradera och att Tegenborg-Falkdalen också menar att den är trovärdig. Den återkommer som en röd tråd från prolog till epilog.

Karin Tegenborg-Falkdalen ägnar stort utrymme åt Gustav Vasas bröllopsplaner med sin första fru Katarina av Sachsen-Lauenburg. Det är bra att hon avfärdar myten om att Gustav ska ha slagit ihjäl henne och pekar på både vittnesmålet från hennes svåger, kung Christian 3 av Danmark och på undersökningen av hennes kvarlevor vid öppningen av Vasagraven i Uppsala domkyrka på 1940-talet. 

Då Karin Tegenborg-Falkdalen inte refererar aktivt i boken ens vid citat, är det svårt att kolla uppgifterna i den. Jag har ännu inte kunnat belägga den (även hos andra) så spridda uppgiften att hertigdömet Sachsen-Lauenburg skulle vara upptagningsområde för landsknektar och att detta skulle vara en orsak till att Gustav vände sig dit efter en fru. 

Karin Tegenborg-Falkdalen menar att en "drottnings viktigaste plikt" var att föda tronarvingar. Det är ett vanligt uttalande, men om syftet är att lyfta fram drottningen (Uttalandet handlar om Katarina Sachsen-Lauenburg så oklart om Tegenborg-Falkdalen menar allmänt eller bara henne.) som kungens "politiska partner", blir det en märklig reducering att göra henne till främst en "barnproducent". Senare, citerar Tegenborg-Falkdalen Karl IX:s beskrivning om vad han sökte hos sin blivande fru. Karl beskriver att han behöver en kvinna som kan hjälpa och samarbeta med honom om att vårda och leda riket. Ingenstans nämns barnafödande som avgörande.

Giftasåldrar verkar intressera Karin Tegenborg-Falkdalen väldigt mycket. I Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) konstaterar hon att Margareta Leijonhufvud var 20 år gammal när hon gifte sig med den 40 år gamle Gustav Vasa. Hon lämnar det därhän efter det, men i Vasadrottningen: En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621, ägnar hon ett helt kapitel åt att dels konstatera att åldersskillnaden inte var viktiga på 1500-talet och dels att rada upp åldersskillnaden mellan vasakungarna och deras gemåler (2015:33-35). Tegenborg-Falkdalen tar även upp berättelsen om att Margareta ska ha gömt sig i en kista när Gustav kom till Ekeberg för att fria. Denna historia har jag inte kunnat belägga i samtida källor (än) och den kista på Ekeberg idag som kallas drottning Margaretas kista är av yngre datum. Ihop med att inget tyder på att Margareta var olycklig i sitt äktenskap, tror jag att man kan avfärda historien om kistan.

Biografin fokuserar mer på Margareta Leijonhufvud från dess att hon blev drottning 1536. Stundtals blir det rikshistoria, men den känns mer relevant då Margareta aktivt deltar i den. Hon har kontakt med såväl undersåtar som drottningkollegor i andra länder och hon agerar som en mellanhand mellan folket och kungen. Med andra ord, var hon Gustav Vasas politiska partner. Hon dog tyvärr 35 år gammal efter en kort tids sjukdom 1551, men hennes eftermäle tillhör de bästa av de som givits svenska drottningar. 

Referenser

• Berglund, Nils 1975. Ätten Leijonhufvud-Lewenhaupt under medeltiden (1356-1520), Akademisk licentiatavhandling år 1965, Leijonhufvudska och Lewenhauptska släktföreningarna, Halmstad
• von Dalin, Olof 1760. Svea rikes historia ifrån des begynnelse til wåra tider, efter hans kongl. maj:ts nådiga behag på riksens höglofliga ständers åstundan författad af Olof Dalin. Stockholm. 1-4. 1747-62 [Del 3], Tredje delen, första bandet, som innehåller k. Gustafs och k. Eriks tider, Stockholm
• Elam, Ingrid 2026. Läsa liv: Biografin - en levnadsteckning, Natur & kultur, Falun
• Gillingstam, Hans 1952. Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden. Släkthistoriska studier, Stockholms högskola, Stockholm
• Gillingstam, Hans 2009. Det svenska riksrådets världsliga medlemmar under medeltiden, Runica et Mediævalia Opuscula 12, Stockholms universitet, Stockholm 
• Janzon, Kaj 2015. Vapenlikhetsfällan. Vapen och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen, Svensk Genealogisk Tidskrift 2015:1, Svenska Genealogiska samfundet, Stockholm
• Rangström, Lena 2010. En brud för kung och fosterland. Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf, Livrustkammaren/Atlantis, Värnamo
• Schück, Herman 2013. Ture Jönsson (Tre rosor), den sista medeltida stormannen, Sällskapet Runica et Mediævalia Opuscula 17, Centrum för medeltida studier, Stockholms universitet, Stockholm
• Tegenborg-Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen: En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621, Historiska media, Falun
• Tegenborg-Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid Gustav Vasas sida, en biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Setterbergs förlag, Litauen
• Uusma, Bea 2025. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland