måndag 2 november 2026

Maria Vretemark - Kristna vikingar i Varnhem

"Ett rikt gods som kallas Varnhem... " 
(Citat ur fru Sigrids donationsberättelse 
från Vretemark 2017:54)

7 maj 2017 öppnade utställningen Kristna vikingar i Varnhem på det som kommit att kallas Kata gård i Varnhem i Västergötland. Till denna skrev Maria Vretemark utställningskatalogen Kristna vikingar i Varmhem (2017). 

Varnhem ligger på västsluttningen av platåberget Billingen. Det är en fornlämningsrik bygd med spår av mänsklig aktivitet ända sedan äldre stenåldern. Ruiner från ett medeltida cistercienserkloster är synliga idag vid Varnhems klosterkyrka. Detta kloster är emellertid inte den första kyrkliga institutionen på platsen. Där fanns tidigare en privatkyrka i sten med sin föregångare i trä som tillhörde en välbärgad stormansgård. Den ligger som ruin i parken nära klostret. 

Som bevarings- och förmedlingsåtgärd beslutades att man skulle bygga ett tak över kyrkoruinen 2016. Detta för att skydda ruinen från regn och solljus och man valde samtidigt att göra den ovan nämnda utställningen, som berättar om vikingatiden i Västergötland. Utställningen är baserad på resultat av forskningsprojektet Varnhem innan munkarna kom som Västergötlands museum i Skara påbörjade 2005. Jag har inte kunnat hitta någon information om projektet är avslutat, men ännu när boken publicerades 2017 verkar det fortfarande ha varit igång.

Klosterruinen i Varnhem undersöktes arkeologiskt 1921 av Axel Forséen. Ortsbefolkningen berättade då att det funnits något på den så kallade Flaggstångskullen i parken bakom ruinen. Vid närmare undersökning av kullen påträffades rester av kalkstensmurar som tolkades som en tidig kyrka/borg. I september 2005 startade nya arkeologiska undersökningar som också hittade kalkstensmurarna. Undersökningarna pågick till 2008 och återupptogs sedan igen 2015.

I skriftliga källor från 1000-talet kallas Västergötland Westragothia och vikingatida lämningar, i form av förkristna gravfält, finns framför allt från 800-talet. En av dessa ligger vid infarten till Varnhem från Skara/Skövde-vägen. Det upphör att användas under 900-talet och Maria Vretemark menar att det beror på kristendomens ökande inflytande i området. En jämförelse med t.ex. Uppland är väldigt intressant. I min masteruppsats Dödens uppluckrade identiterer: gravar på gränsen mellan hedniskt och kristet (Wuopio 2015) (Den finns att läsa här, men jag kan inte garantera kvaliteten på den.) studerade jag hur äldre gravfält där fortsätter att användas, men med kristet gravskick in på 1100-talet. Ett exempel på den lokala/regionala variation som man måste vara beredd på när man handskas med (för)historien (och nutiden) i Sverige.

Maria Vretemark gör en utvikning till historien om danske kungen Knut den stores rike och dess påverkan på situationen i Västergötland. Bl.a. omtalar hon thegnarna som användes i England sedan 600-talet som begrepp för krigare i kungens tjänst. Dessa är omnämnda på runstenar i Skandinavien. Främst i Danmark och Skåne, men det finns ett trettiotal runstenar där dessa krigare nämns även i Västergötland. 

Maria Vretemark citerar  (på modern svenska) ett brev från 1027 där Knut den store menar att han är "kung över hela England, över danerna, norrmännen och en del av svenskarna (citat av Vretemark 2017:14)." Jag har inte kontrollerat detta närmare inför skrivandet av detta inlägg, men om det stämmer, skulle det kunna vara ett av de tidigaste beläggen för att personer i Götaland kallas svenskar (svear?).

Den äldre kyrkan i Varnhem är en av Sveriges äldsta stenkyrkor. Den är daterad till ca 1040-talet när stenbyggnadstekniken var ny i Norden. Maria Vretemark menar att den nådde det inre Västergötland så pass tidigt, bevisar att området under den tiden var väldigt expansivt. Flera kyrkor var troligen under konstruktion samtidigt, inte minst Mariakyrkan i Skara som är det äldsta biskopssätet i Sverige även om mer exakt datering av dess grundande än till tidigt 1000-tal inte verkar låta sig göras (se t.ex. Nilsson 2001:79-81). Man kan undra vilken relation man i Varnhem hade till biskopen som inte var mer än ca 15 km bort, men det är inget som Vretemark tar upp.

Stenkyrkan i Varnhem var 15x8 m och bestod av två rum: ett långhus i väster och ett smalare kor i öster. Koret var beläget ca 50 cm högre en långhusets golv och en trappa med ett fåtal steg ledde upp till det. Kyrkan var byggd av kalksten som Vretemark tror brutits på Billingen. Under hela långhuset fanns en krypta.

Koret med altaret var enbart till för prästen och det fanns säkert en avgränsning mot långhuset. Altarskivan hittades i koret i tre delar vid de arkeologiska undersökningarna 2006. Tre sidor var fint huggna medan den fjärde var grovhuggen för att passa in i en fönsternisch i korets östra vägg. Altaret är en symbol för det bord där Jesus delade bröd och vin med sina lärljungar vid den sista måltiden före korsfästelsen. Där förrättas mässan med nattvarden som centralt element och därför är altaret den heligaste platsen i kyrkan.

Maria Vretemark berättar också att ett av de mer ovanliga fynden i kyrkan är en sten i en vulkanisk bergart från östra Medelhavet som kallas grekisk porfyrit. Av en naturlig slump har bokstäverna IX bildats i ljusgrönt på stenen. Dessa utgör grekiska initialer för Iesus Xristos. Vretemark kallar stenen för ett resealtare. En mer korrekt benämning är dock sepulkralsten (se t.ex. Tesch 2007). Den lilla stenen utgör bara en liten del av resealtaret, ofta locket på en relikgömma. Själva altaret består även av en träskiva omkring stenen.

Kryptor är ovanliga i svenska kyrkor och till skillnad från i Varnhem, brukar de ligga under koret. De flesta finns också i större kyrkor som domkyrkorna i Skara och Lund. Däremot har man även påträffat dem i de mindre kyrkorna Sverkerskapellet i Alvastra och i Drottens kyrka i Lund. Maria Vretemark nämner inte museiträdgårdskyrkan i Sigtuna, men det kanske beror på att kyrkan inte är helt utgrävd och att dess förekomst därför ännu så länge är hypotetisk (se t.ex. Tesch 2001).

I kyrkväggen påträffade arkeologerna en del av en malsten i bergarten glimmerskiffer. Den har utgjort undre delen av en handkvarn. Malstenar är enligt Maria Vretemark vanliga fynd i kyrkor (Hon använder Lurö kyrka i Vänern som ett annat exempel.) och kan tolkas som del av kyrkans "heliga magi" med koppling till nattvardens bröd enligt Vretemark. Jag skulle dock personligen inte vilja dra så höga växlar kring religiös symbolik. Malstenar används ofta som byggnadsmaterial även i profana byggnader. En påträffades nyligen i en byggnad på Rolsta bytomt i Märsta i samband med en arkeologisk undersökning där i somras (Wertwein 2026). Jag skrev om detta i inlägget Arkeologi: Rolsta bytomt (24 juli 2026). 

Den tidiga kyrkan var könssegregerad och socialt hierarkiskt indelad. Män och kvinnor gick in/ut ur kyrkan genom separata ingångar: kvinnor på nordsidan och män på sydsidan. Kvinnornas ingång kom senare att sättas igen. Uppdelningen gick tillbaka på Jesus korsfästelse med jungfru Maria som stod på den högra (norra) sidan om korset och Johannes som stod på den vänstra (södra) sidan. Könssegregationen finns även belagd på tidiga kyrkogårdar där männen har begravts i söder och kvinnorna i norr. Detta gäller även för gravarna på kyrkogården i Varnhem. 

Den sociala hierarkin avspeglas också av att finare gravar med kalkstenskistor placerades närmast kyrkan. Dessa tillhörde troligen ägarfamiljen och de finaste kalkstenskistorna hade även fått en huvudnisch. Enklare gravar, placerades längre bort från kyrkogården.

Kyrkogården runt stenkyrkan bedöms av Maria Vretemark som stor. Den har varit i bruk mellan första halvan av 900-talet då en eller ett par generationer begravdes där före den första kyrkobyggnaden byggdes. Vretemark uppskattar antalet gravar på kyrkogården till 3000, men då bara ca 300 är undersökta, vill jag vara försiktig med en sådan uppskattning. De döda har lagts ner obrända med huvudet i väster och fötterna i öster, vilket är typiskt för det kristna gravskicket och visar att Västergötland började kristnas på 900-talet.

En gravtom yta inne i stenkyrkans kor, vittnar om att stenkyrkan föregåtts av en träkyrka. Genom datering av gravarna omkring den, säger Vretemark att den måste vara byggd före 1020, troligen i slutet av 900-talet. Den var bara 6x4m lång och hade inte ett separat kor. Detta räckte emellertid då kyrkan under denna period inte hade någon församling. Den var bara till för prästen. 

På 1800-talet flyttade man en vackert dekorerad runhäll från kyrkogården. Den har en inskrift av långkvistrunor. Den lyder: "Katil karþi stan þinsi aftr Katu kunu sina sustur þurils" (Kättil gjorde denna sten efter Kata sin hustru, Torgils syster.) Att broderns namn nämns, gör att jag inte kan låta bli att undra över om Kättil kommer "utifrån" till gården när han gifter sig med Kata och att Kata och Torgils är del av ägarfamiljen. Det är denna Kata som har givit namn åt Kata gård. Om vi får tro historien om hur Fru Sigrid, donerade godset till cisterciensermunkarna heter det Varnhem. Då detta idag är namnet på samhället, förstår jag att man valt att kalla utställningen om den äldre stenkyrkan och gården något annat. 

2006 påträffades en finare kvinnograv i kalkstenskista nära kyrkan där spår på locket tydde på att en gravhäll varit placerad ovanpå det. Därför tolkas graven som att det är Kata. Analysen av skelettet visar på en 160 cm lång kvinna som var ca 30-35 år när hon dog kring 1040. Benen uppvisar inga förslitningsskador och hon hade jämna fina tänder. Vad hon dog av, kunde inte beläggas utifrån skelettet. Kistan var tillverkad direkt för hennes begravning. Kalkbruket hade inte hunnit torka när hon placerades i kistan och därför kan vi se avtryck från tyget i hennes begravningsdräkt, men inga textilier har bevarats. 

Gården som kyrkan tillhörde hade en lång historia tillbaka i järnåldern. De äldsta dateringarna från boplatsen kommer från tiden kring Kristi födelse. Arkeologiska undersökningar har avslöjat en stor boplats med flera kringliggande gravfält från framför allt romersk järnålder omkring den. En del av gravarna innehöll exklusiva föremål som vittnar om kontakter med Romarriket samt de äldsta kända fynden av ben från tamkatt i Sverige.

I mitten av 1100-talet donerade fru Sigrid godset till cistercienserorden. Detta orsakade en släktfejd. Genom de bevarade källorna vet vi att Sigrid var släkt med Kristina av Stenkilska ätten som var gift med Erik Jedvardsson (Erik den helige), anfader till Erikska ätten. Under andra hälften av 1100-talet tar också begravningarna slut på kyrkogården. Kan kyrkogården därför bara ha varit till för hushållet som ägde gården?

Kyrkan verkar ha blivit använd för andra ändamål än religiösa efter att munkarna tog över. Arkeologerna hittade en eldstad inhuggen i kyrkans vägg och en schackpjäs som båda har daterats till 1300-talet. Maria Vretemark tolkar det som att byggnaden använts som någon form av gästhus för besökare till kloster. Från 1300-talet finns också spår av metallhantverk i koret. Däremot finns ingen spår av någon typ av verksamhet från 1400-talet. Trots detta menar Vretemark att kyrkan revs först på 1530-talet samtidigt som klostret.

Kristna vikingar i Varnhem är informativ och lättillgänglig. Jag har inte besökt Kata gård och kan därför inte säga något om utställningen som sådan, men den fungerar bra att läsa även långt borta från Varnhem. Däremot kan jag tycka att den är lite rörig då den hoppar mellan olika ämnen. Det får en emellertid inte att tappa tråden, vilket gör att helhetsintrycket trots allt är positivt.  


Referenser

  • Nilsson, Bertil 2001. Sveriges kyrkohistoria 1. Missionstid och tidig medeltid, Verbum, Trelleborg
  • Tesch, Sten 2001. Olof Palme, S:ta Gertrud och Sigtunas medeltida kyrkotopografi, i: Biskopen i museets trädgård. En arkeologisk gåta, red: Sten Tesch & Rune Edberg, Sigtuna museums skriftserie 9, Stockholm, s 9-44
  • Tesch, Sten 2007. Tidigmedeltida sepulkralstenar i Sigtuna - heliga stenar från Köln för såväl hallkult som mässa i stenkyrka, i: Situne Dei 2007, Sigtuna museum, Sigtuna, s 45-68
  • Vretemark, Maria 2017. Kristna vikingar i Varnhem, Västergötlands museum, Sverige
  • Wertwein, Göran 2026. Arkeologisk undersökning, Rolsta bytomt, 16 juli 2026, muntlig uppgift
  • Wuopio, Amanda 2015. Dödens uppluckrade identiteter: gravar på gränsen mellan hedniskt och kristet, självständigt arbete på avancerad nivå (masteruppsats), Uppsala universitet https://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A808801&dswid=5687 (Läst 29 oktober 2026)

onsdag 21 oktober 2026

Reflektioner i oktober 2026

Ofta har jag tänkt att jag ska börja skriva totala, oredigerade tankedumpar här med vad jag har för mig som sammanfattning om vad jag har för mig just nu och vad jag kommit fram till sedan sist. Här kommer därför en första.

Just nu läser jag flera böcker om hur Sverige har styrts. Jag har listat ut väldigt mycket själv genom källstudier, men det är skönt att någon sammanställt allt. Jag har just läst ut riksarkivets arkivguide Vasatidens samhälle 1520-1620 (2010) av Jan Brunius och läser Björn Askers Hur riket styrdes. Förvaltning, politik och arkiv (2007). Jag har också börjat planlägga för att kanske läsa på mer ordentligt om reformationen då det nästa år är 500 år sedan reformationsriksdagen i Västerås.

Denna vecka (vecka 43 2026) har jag också varit på två författarträffar med två favoriter Ruth Kvarnström-Jones och Fatima Bremmer, bådas författargärningar utmanar mitt ointresse för modern historia som jag skrev om i inlägget 11 september och arkeologin (22 september 2026). Dessa möten har jag tänkt att jag ska skriva om. På min förra blogg skrev jag ett inlägg om Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström Ett jävla solsken. En biografi över Ester Blenda Nordström (2017), vilket ni kan läsa här.

Utöver det, försöker jag att lära mig tyska genom att läsa äldre historieverk om Lübeck som hade stor betydelse för och täta kontakter med Sverige genom hela medeltiden och ännu på 1500-talet. Det jag har hittat på det området, vill jag däremot hålla lite för mig själv just nu.

I övrigt kräver andra delar av mitt liv mycket uppmärksamhet och tankeverksamhet för närvarande. Därför blir det inte mycket skrivet, vare sig på romanförsöket om Märta Leijonhufvud och Svante Sture eller på den biografi om Gustav Vasa som senaste året pockat på min skrivarnerv. 

tisdag 22 september 2026

11 september och arkeologin

Nyligen var det 25 år sedan 11 september-attackerna då USA utsattes för terrorattacker av islamistiska al-Qaida. Fyra flygplan kapades. Två flög in i varsitt av de två tvillingtornen vid World Trade Center i New York City, ett flög in i Pentagon i utkanten av huvudstaden Washington DC och ett kraschade på ett fält i delstaten Pennsylvania efter att passagerarna lyckades övermanna kaparna. De båda tvillingtornen rasade ihop och då de flesta av de 2977 dödsoffren (exklusive de 19 terroristerna) dog där, har de blivit den främsta symbolen för attackerna. Det var en sådan händelse som man visste var historisk redan när den hände, men jag har aldrig riktigt varit intresserad av att söka närmare information om den. Modern historia är inte min favorit. Jag brukar normalt "vända" vid början av 1800-talet. Som denna bloggs inlägg nog visat, har jag genom Bea Uusma blivit intresserad av Andréexpeditionen och jag har börjat intressera mig för 1920-talet tack vare TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Detta och att en släkting nyligen sa att jag inte ska säga att jag inte är intresserad av andra världskriget när jag samtidigt berättar massor om det, gör att man kanske kan säga att jag har en dörr öppen mot modern tid. Vad som händer med det får framtiden utvisa.

Inför 25-årsdagen av 11 september-attackerna dök det upp ett stort antal filmer från händelsen och intervjuer med överlevare och anhöriga på internet som jag inte kunde undvika. På Youtube fanns bl.a. en dokumentär från History Channel från 2002 som heter Relics from the Rubble. Den handlade om upprensningen av rasmassorna från platsen där tvillingtornen stod som kommit att kallas Ground Zero och hur man tog tillvara föremål och byggnadsmaterial för att bevara för framtiden. Då slog det mig hur otroligt arkeologisk händelsen är utöver att vara ett nationellt trauma för USA. Där fanns en större mängd byggnadsmaterial från tvillingtornen rejält deformerat av eld, värme, kraschen när flygplanen träffade byggnaden, trycket och raset. Man hittade även ett fragment av minnesmonumentet från al-Qaidas första terrorattack mot byggnaderna 1993, bilar och räddningstjänstfordon, men det som berörde alla mest var personliga ägodelar från såväl offer som överlevare. En del av dessa finns idag utställt på 9/11 Memorial Museum som har byggts på platsen sedan dess. 

Att använda arkeologiska metoder för att få kunskaper om det nära förflutna kallas samtidsarkeologi. En pionjär på området var amerikanska arkeologiprofessorn William Rathje vid University of Arizona som började studera vanliga sopor med hjälp av arkeologiska metoder i projektet The Tucson Garbage Project 1973. Syftet var att studera konsumtionsmönster hos lokalbefolkningen. Resultatet blev att han fann en stor skillnad mellan vad folk påstod att de konsumerade och vad soporna visade. Projektet visade således att materiella lämningar kan säga något om det förflutna som vittnesmål inte kan och genom undersökningarna av soptippar, fick man mer kunskap om nedbrytningsprocessen hos flera olika material, vilket ligger till grund för bättre, mer miljövänliga förpackningar (se t.ex. Burström 2007:25-28). Arkeologin i USA är i hög grad kopplad till antropologin, vilket jag kan tänka mig gjorde det lättare för Rathje att ta steget till att arkeologiskt studera samtiden än det skulle ha varit för en europeisk arkeolog skolad i en arkeologisk tradition mer knuten till historieskrivningen. När jag, inför arbetet med detta blogginlägg, kollade upp Rathjes projekt i Colin Renfrews och Paul Bahns bok Archaeology. Theories, Methods and Practices upptäckte jag att de nämner insamlingen av föremål från Ground Zero som del av det korta stycket de har om samtidsarkeologi och som jag vid tidigare genomläsningar aldrig riktigt reflekterat över (2012:17).

En kvinna som intervjuas i dokumentären säger: "Artifacts are the way we touch the past. It's why we keep photo albums. It's how we hold our memories" och så är det verkligen. Föremål och andra materiella lämningar har alltid förankrat oss människor i verkligheten och tvingat oss att minnas och reflektera över vad som hände. Det är därför jag som arkeolog inte kan låta bli att undra över vad som händer med den förankringen i ett samhälle som blir mer och mer digitalt och imateriellt. Vi tar fler foton än någonsin, men hur många av oss gör fotoalbum som kvinnan i dokumentären tog som exempel idag? Flera av personerna i dokumentären berättar också om hur tagna de var av de personliga föremål de hittade. Det blev påtagligt att det var fragment av människoliv.

Det var emellertid inte bara människors ägodelar som hittades i rasmassorna efter tvillingtornen vid World Trade Center. Man hittade även kvarlevor av de människor som mördades den där dagen 2001. För det är som mordoffer de har betraktats, vilket jag finner rimligt sett till omständigheterna. Efter ett år av intensivt sökande, trodde man att man hittat alla kvarlevor enligt amerikanska nyhetspersoner 60 minutes program om identifieringsarbetet från 2024. 2006 hittade man emellertid benfragment på taket av Deutsche banks byggnad på andra sidan gatan. Detta ledde till nya undersökningar i området och man fann bl.a. ytterligare ca 1700 benfragment från människor. Kvarlevorna har utsatts för mycket som förstör DNA som eld, flygbränsle, diesel, bakterier, solljus, extrem hetta, kemikalier, insekter m.m. Därför är identifieringsarbetet svårt och går långsamt, men ingen verkar vilja ge upp. Man testar prover på benen med allt mer förfinad teknik och ännu när 60 minutes-avsnittet visades 2024 kunde man identifiera nya personer. Ännu har man inte kunnat knyta 40% av dödsoffren till någon av de fysiska kvarlevorna. Det är över 1000 personer.

Det är emellertid inte bara föremål och människoben som fungerar som minnesmarkörer för 11 september-attackerna. Platsen kring Ground Zero vittnar på flera sätt om händelsen. På Newsweeks Youtube-konto finns videon The Ground Zero Scars Hidden in Plain Sight After 25 Years. Där går deras director of Politics and Culture Carlo Versano runt i området med Glenn Guzi från Port Authority of New York och New Jersey som äger och sköter om området. Guzi berättar hur man, vid återuppbyggnaden och restaureringen av området tänkt kring bevarande och minnesförmedling. De är fullt medvetna om behoven att förmedla vad som hände samtidigt som det är omöjligt att hindra utvecklingen framåt.

En av de mer uttjatade klyschorna inom arkeologin är att man liknar alla lämningar man gräver fram med Pompeji. Då det är väldigt svårt att hitta något som är välbevarat för att det har begravts i ett vulkanutbrott i Sverige, brukar jag mest sucka åt liknelsen. Att se filmer från när tvillingtornen rasade och både höra filmskaparen Benjamin Mathews berätta om sina upplevelser från den dagen när han var med sin pappa i New York och se hans bilder på Instagram gör dock att jag känner att liknelsen för en gångs skull är passande. Ett gigantiskt, gråsvart moln kom plötsligt farande mot människorna på gatorna. Det måste ju likna vad som hände när Vesuvius fick utbrott år 79 e.Kr.

Rutger Bregman berättar i sin bok Humankind. A Hopeful History (2021) att fransmannen Gustave Le Bon i boken Psychologie des foules från 1895 berättade om hur människor tacklar kriser. Han menade att vi direkt tappar känslan för civilisation och att samhället förfaller i kaos, panik och våld (Bregman 2021:XIII-XIV, XVI, fotnot 3). Bregman ger dock flera exempel från historien på att människor agerat rakt motsatt mot vad Le Bon hävdade. Jag tycker att även människors reaktioner och beteendet i samband med 11 september-attackerna verkar illustrera det. Alla amerikaner som var med pratar om hur fantastiskt det kändes att hela landet var enat och vilken underbar sammanhållning det var. Det finns även berättelser om hur människor, ofta med risk för sina egna liv, gick man ur huse för att hjälpa, stötta och ta hand om varandra. Trots all denna erfarenhet som motbevisar Le Bons påstående, har man i det moderna samhället ändå valt att ta hans idéer på större allvar än verkligheten. Jag kan inte låta bli att undra varför och tänka att det kanske vore bra om vi gick tillbaka till att studera världen och människor genom den empiriska verkligheten och mänskligt beteende och inte via vad särskilt utvalda personer har påstått om verkligheten och mänskligt beteende under de senaste cirka 200 åren.


Referenser

Fotografi på frihetsgudinnan och de brinnande tvillingtornen vid World Trade Center 11 september 2001 lånade jag på Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/11_september-attackerna#/media/Fil:National_Park_Service_9-11_Statue_of_Liberty_and_WTC_fire.jpg (20 september 2026)

fredag 18 september 2026

Tankar om det svenska frälset och Norbert Elias civilisationsteori

Jag lånade del 1 av Norbert Elias civilisationsteori, Sedernas historia (1989), i svensk översättning av Berit Skogsberg på biblioteket. Jag önskar att jag haft mer tid med den då jag fann boken väldigt intressant (Jag köar på del 2.) och jag kommer nog att låna den igen för en mer noggrann genomgång vid ett senare tillfälle.

Norbert Elias menar att man i statsbildningsprocessen i Europa/Västvärlden kan se tydliga tendenser på hur mänskliga beteenden allt mer kommer till att kontrolleras. Inte av statsmakten, utan av människorna själva, framför allt när man umgicks i grupp. Man lärde sig självbehärskning, inte minst vid matbordet och i sovrummet. 

Något jag särskilt fäste mig vid var Norbert Elias genomgång av etikettböcker som gavs ut från medeltiden och framåt. De har sitt ursprung i de etikettregler som kyrkans män började skriva ner från ca 1100-talet. Under 1200-talet skrev sedan aristokratin etikettböcker på folkspråken. Dessa var ofta skrivna på vers för att de skulle kunna förmedlas muntligt till icke-läskunniga. Ledordet för medeltidens etikettregler är höviskhet. Detta hamnar under renässansen i skymundan för begreppet civilité som på 1700-talet ersätts av civilisation.

Av renässansens etikettböcker, ägnar sig Norbert Elias mest åt Erasmus av Rotterdams De civilitate morum puerilium som utgavs första gången 1530. Den översattes 1620 till svenska av Jonas Hambraeus. Titeln översattes då till En gyldenne Book om unga personers Sedhers Höffveligheet.

Om man betraktar människors beteende och beteendekoder på 1500-talet kastas man ständigt mellan intrycken 'det där är fortfarande helt medeltida' och 'det där är ju precis som vi tycker idag.' Och just denna skenbara motsägelse motsvarar uppenbarligen verkligheten. Människorna på den här tiden har ett dubbelt ansikte. De står på en bro. Beteendet och beteendekoden har kommit i rörelse, men rörelsen är långsam (Elias 1989:175).

Renässansens etikettböcker blir alltså en brygga mellan medeltiden och modern tid. En förändring är att Erasmus och hans samtida under renässansen började studera mänskligt beteende inför skrivandet av etikettböckerna. Detta illustrerar det intresse för människor som kommer med renässanshumanismen. Trots detta finns, ännu mycket kvar av medeltiden på 1500-talet, särskilt i Norden/Sverige. Även om mycket nytt kommer med Gustav Vasa, är hans sätt att styra Sverige på många sätt medeltida. Detta uppmärksammar t.ex. Dag Retsö i kapitlet Med hand och mun, med bud och brev. Närvaro och auktoritet i Sverige 1300-1560 i antologin Politiska rum. Kontroll, konflikt och rörelse i det förmoderna Sverige 1300-1850 (2014:113).

Förändringarna kommer ur en uppluckring av de medeltida samhällsklasserna och etikettböckerna under 1500-talet skrivs därför till en ny hovgemenskap med ursprung i flera delar av samhället.

"Människor som tvingas leva tillsammans med varandra på ett nytt sätt blir känsligare för andras impulser. Inte plötsligt, men så småningom, blir beteendekoden strängare och man väntar sig mer hänsyn till varandra", skriver Norbert Elias (1989:172) och det är definitivt något som passar lika mycket in på dagens samhälle som på renässansen. Medeltiden hade inte lika strikt social kontroll som senare tider. Reglerna spreds via kyrkan i samhället och upptogs främst av det övre borgarskiktet. Där både härmade man beteendet och anpassade det efter sin egen sociala kontext. Från och med 1700-talet, börjar också adeln att förborgerligas när borgarnas seder sprids uppåt. 

Norbert Elias intresserar sig för Kontinentaleuropa (främst Frankrike och Tyskland) och det finns säkert olikheter med Sverige/Norden, men jag finner ändå hans civilisationsteori intressant. Det passar väldigt väl in med mina egna tankar om varför frälset uppstår i Sverige i slutet av 1200-talet. Jag har kommit att se Alsnö stadga som ett försök att tygla ett gäng extremt våldsamma stormäns gränslöshet genom att ge dem plikter och kräva samhällsansvar av dem. Perioden innan har varit präglad av maktkamper mellan dem och detta har skapat kaos (se t.ex. Lindkvist 2019:39-47). Att göra dem ansvariga för rikets försvar och ge dem privilegier som t.ex. skattefrihet som lön för mödan är att låta dem använda aggressiviteten till något samhällsnyttigt. Vad jag kommit att finna intressant med 1500-talets frälse/adel är att det kommer ett vetenskaps- och bildningsideal till dem i och med renässansen. Det tar ett tag innan det riktigt slår igenom och frälset/adeln kan därför sägas vara uppdelad i två grupper: en som fortfarande är krigsfokuserad och en som är mer vetenskaplig och som mer satsar på bildning. Det stämmer även tidsmässigt med att staten blir mer och mer byråkratisk och att frälset/adeln därför får delvis andra plikter. Det här är något jag gärna skulle vilja studera vidare, men det får vänta just nu.


Referenser

  • Elias, Norbert 1989 (1939). Civilisationsteori del 1. Sedernas historia, svensk översättning: Berit Skogsberg, Atlantis, Stockholm
  • Lindkvist, Thomas 2019. Del I. Klerkernas tid 800-1520, i: Det svenska samhället. Klerkernas och adelns tid. 800-1720, (Thomas Lindkvist & Maria Sjöberg), Studentlitteratur, Lund, s 27-228
  • Retsö, Dag 2014. Med hand och mun, med bud och brev. Närvaro och auktoritet i Sverige 1300-1560, i: Politiska rum. Kontroll, konflikt och rörelse i det förmoderna Sverige 1300-1850, red: Mats Hallenberg & Magnus Linnarsson, Nordic Academic Press, Falun, s101-113

måndag 31 augusti 2026

Varför historia? En ämnesintroduktion för nya studenter

Jag är arkeolog, men har de senaste nio åren ägnat mig åt historisk forskning. Därför har jag försökt att förstå historieämnet i Sverige. Ett bra sätt att förstå en vetenskap är genom att läsa teori-, metod- och läroböcker i ämnet. En sådan bok är Klas Åmarks Varför historia? En ämnesintroduktion för studenter (2020). Den är tänkt att förklara historieämnet för nybörjare och jag har hittat den på kurslitteraturlistor på flera universitet. Åmark går igenom historieämnets historia och ger argument för varför historiker kan tänkas välja att läsa historia. Dessvärre säger han nästan hela tiden emot sig själv. Detta skulle kunna förklaras med att boken reviderats till senare upplagor än den första som kom 2011. Det står ingenting om detta, men användningen av begreppet fake news som blev vanligt p.g.a. Donald Trump ca 2016 tyder ändå på att revisioner skett.

Under de senaste nio åren har jag märkt att många svenska historikers uppfattning om bl.a. vetenskaplighet, vetenskapsteorier, källvärdering, källkritik och även hur man bör/kan/ska nalkas det förflutna ofta skiljer sig markant från min egen. Jag själv definierar historia som det som har hänt i det förflutna. Då det hände i det förflutna, handlar ämnet oftast om andra människor än oss själva. Dessa människor är oftast väldigt lika oss i grunden, men de kan bete sig annorlunda från oss. Att studera det förflutna, är därför som att studera en annan kultur. Historiska personer ställer ofta ungefär samma existentiella frågor som vi, men har ofta andra lösningar på problem de möter i verkligheten. Historiska personer och tidsperioder bör därför förstås på sina egna premisser även om man som forskare inte delar deras åsikter och/eller försvarar allt de gjorde.

Liksom många andra forskare (inte bara historiker utan även t.ex. arkeologer), verkar Klas Åmark däremot tycka att historia i första hand handlar om vi som lever nu. Kanske är det detta som leder fram till att Åmark hävdar att vad han kallar "den kritiska uppgiften" är historikerna främsta eller till och med enda uppgift. Likt ett riksrevisionsverk, menar Åmark att historikern kritiskt måste granska "maktens handhavanden och utövanden" och "ställa obekväma frågor till den". Historiker måste enligt honom "vara beredda på att vägra förstå aktörerna på deras egna villkor" och efter hur historiska händelser och personer framställts i det "tendentiösa källmaterialet." Detta eftersom makt missbrukas idag, enligt Åmark (2020:17).

Inställningen som Klas Åmark ger uttryck för, förklarar det stundtals obegripliga förakt som forsar över läsaren från merparten av de publikationer som på senare år givits ut om såväl svenska regenter som svensk adel. Jag ska dock erkänna att jag har väldigt svårt stt förstå syftet med att "granska" historisk makt kritiskt. Historia är, som sagt, något som har hänt i det förflutna och politiska beslut som fattades i det förflutna är därför oftast överstökade sedan länge också. De har rivits upp, gjorts om och blivit obsoleta med tiden. Endast ett fåtal av dem har överlevt in i våra dagar. Om man använder politiska beslut som togs under Gustav Vasas regeringstid är det framför allt den ärftliga tronföljden och reformationen som överlevt de 500 åren som skiljer oss åt. Frågan är ju om dessa beslut verkligen behöver granskas av historiker? Är det inte en forskares uppgift snarare att undersöka varför dessa två beslut inte rivits upp, gjorts om eller blivit obsoleta till skillnad från så många andra som fattades under samma tidsperiod?

Kanske hänger fokuseringen på kritisk granskning av historisk makt ihop med att så många menar att huvudpersonerna för historieskrivningen är vi som lever idag? Ärftlig tronföljd är en modernpolitisk fråga och föraktet som senaste årtiondena har riktats mot Gustav Vasa från ett visst modernpolitiskt läger verkar delvis bero på detta. Man ignorerar med detta emellertid både att Kristian II krävde att få bli krönt till arvkonung av Sverige 1520 (se t.ex. Petersson 2017) och att Sverige efter Gustav Vasa hade vissa problem att hålla sig till att tronen skulle gå i arv från far till äldste son. Vare sig före eller efter arvsföreningen, verkar alltså svenskarna inte ha några problem med att "kritiskt granska" makthavare och avsätta dem vid eventuella maktmissbruk.

Jag har länge undrat varför svenska historiker bara verkar tro att makt, pengar och (på senare år) även status var historiska personers enda drivkrafter. Enligt Klas Åmark kom tanken först från bröderna Curt och Lauritz Weibull. De utvecklade också den historievetenskapliga metoden Källkritik som innebar att historiska, berättande källor, började ifrågasättas då de var tendentiösa. I takt med att brödernas idéer vann mark, väcktes även en skepsis bland historiker till att historieskrivningen skulle vara nyttig för makthavare i nutid (Åmark 2020:28f). Detta skulle kunna förklara Åmarks väldigt skeptiska hållning till den populärhistoriska satsningen Den svenska historien som Nordiska museet och Historiska museet i Stockholm anordnade på 1990-talet. Tydligen kom satsningen till efter att bl.a. norska historiker hade kritiserat svensk historieförmedling för att vara torr och tråkig. Det slutade med att journalisten Herman Lindqvist gavs en enorm plattform och jag kan förstå varför om Åmarks inställning till populärhistorisk förmedling var den allmänna bland svenska historiker när det begav sig (Åmark 2020:15-17).

Klas Åmark beskriver populär historieförmedling som väldigt besvärligt. Det skär sig alltid i mötet mellan historiker och allmänheten menar han. Världen utanför universiteten kallar han "ytlig". Historikerna blir därför lätt frustrerade över att allmänheten/media inte är intresserade av samma saker som de (2020:8,15-17). Det är ett märkligt uttalande som jag som arkeolog inte alls känner igen mig i. De personer, även från media, som t.ex. brukar besöka arkeologiska undersökningar, är nyfikna och visar stort intresse både för allt som framkommit vid själva undersökningen, men även om t.ex. allmän (för)historia, orsaken till att undersökningen görs etc. Detta såg jag prov på senast i samband med visningen av undersökningen av Rolsta bytomt som jag besökte i juli (2026) och som jag skrev om i inlägget Arkeologi: Rolsta bytomt (24 juli 2026). En arkeologisk undersökning är dessutom en form av grundforskning. Det förflutna avtäcks bokstavligen just där, just då. Åmark ifrågasätter emellertid att man kan/bör presentera grundforskning för allmänheten då han menar att den är svårtillgänglig (2020:16). Jag har inte märkt någon från allmänheten som inte klarat av att förstå vad som händer under de undersökningar och andra publika förmedlingssammanhang jag deltagit i. Tvärtom!

Med bröderna Weibull menar Klas Åmark att "[p]olitikens och historiens vägar kom att skiljas för en lång tid (2020:29)." Jag vet inte om jag håller med. Det finns flera drag i brödernas historieskrivning som framstår som väldigt politiskt medvetna. Då begreppet "politik" kommit att omfatta så mycket mer idag, än det gjorde på 1910-talet, vet jag emellertid inte om de själva ansåg det politiskt. 

Jag kan inte låta bli att undra över Klas Åmarks inställning till (modern) politik i vetenskapliga sammanhang. Han verkar åtminstone inte vara emot det i och med att han bl.a. verkar tycka att man inte ska förstå historisk makt på dess egna premisser. Även här går därför våra åsikter om forskning och vetenskaplighet isär. Personligen tycker jag nämligen att (modern) politik ska hållas utanför all form av vetenskap. Forskningens syfte är att få ny/mer kunskap och i förlängningen bättre förståelse av ett ämne. Denna kunskap bör också ifrågasätta lika mycket som bekräfta ens tidigare kunskaper, uppfattningar och åsikter. Annars känns forskningen onödig. Källmaterialen bör vara ledstjärnan för tolkningarna och vetenskapliga begränsningar för tolkningarna, talar även Åmark om.

Politik i vetenskap (främst inom humaniora) har debatterats flitigt på senare år, inte bara i Sverige. Min personliga åsikt är att det absolut finns fog för granskning, men de som skriker högst om att avpolitisera vetenskaperna/humanioran tenderar att egentligen mer vilja introducera sin egen politik i vetenskaperna än göra dem opolitiska. Till skillnad från Klas Åmark tycker jag också att historievetenskapen bör ha ett samhällsuppdrag att förmedla svensk historia till allmänheten. Åmark menar att det är omöjligt att avgränsa en "svensk" historia, men kan detta bero på att han har för snäva tankar om en sådan? Sverige är ett ofattbart stort och varierat land med en enorm regional/lokal kulturell mångfald, men det innebär ju att svenskheten är lika varierad den. Vem säger att historiker inte skulle kunna berätta om mångfalden i den historia som man anser vara svensk? Då universiteten är skattefinansierade bör det också vara en själklarhet att resultatet av forskningen som bedrivs där både redovisas och granskas av allmänheten. 

Den ton Klas Åmark använder när han beskriver allmänheten kan jag tycka är lite nedlåtande och samma elitism hittar man även i hans syn på historiska personer. Han menar att de inte alltid "vet sitt eget bästa" eller har "klara uppfattningar om vilka intressen de har eller hur de prioriterar mellan olika målsättningar" (Åmark 2020:20). Jag kan inte låta bli att undra vem han menar vet det bäst istället: Han själv eller dagens historiker i allmänhet? Det hela framstår som om Åmark, trots varningen till läsaren om att inte läsa historia baklänges, gärna gör det själv. Att han dessutom menar att man i historien kan hitta "ofattbar ondska" (2020:8) utan att precisera närmare vad han menar gör att jag undrar över vem som egentligen är "ytlig". Det som man vid första anblick uppfattar som "ofattbar ondska", förblir sällan ofattbart om man gräver djupare i det för att försöka förstå det. Med det sagt är inte förståelse det samma som försvar av något, men Åmark menar att historikerna måste "vara beredda på att vägra förstå aktörerna på deras egna villkor" (2020:17). Därför vet jag inte hur han tänker sig att historikerna ska kunna gå djupare in i ett ämne än allmänheten.

Andra orsaken till att jag valde att läsa Varför historia? är att Klas Åmark använder händelsen år 1600 som senare har kallats Linköpings blodbad för att illustrera hur olika perspektiv (t.ex. politik, ekonomi och religion) präglar historikernas tolkningar. Här är Åmark som allra tydligast och det resulterar i den bästa delen av boken. Det är en del små faktafel om tidsperioden och Vasaätten, men genomgången är konkret och tydlig. Därför överser jag med dessa.

Genomgången handlar om att man som historiker väljer ett perspektiv ur vilket man försöker förstå Linköpings blodbad. Jag kan däremot inte låta bli att fundera över om man verkligen förstår en sådan händelse bara genom att se till antingen t.ex. politik eller ekonomi. Det verkar ju inte direkt som att någon av de historiker som Klas Åmark tar upp har direkt fel i sina analyser. Varför ska inte historiker förstå händelser ur så många perspektiv som möjligt? Det är väl bara så man kan få en helhetssyn på händelsen? T.ex. Bea Uusma verkar ju forska brett och öppet om Andréexpeditionen utan begränsningar för att, som hon säger "tränga in på djupet i expeditionen" (Uusma 2025a; 2025b). Hon får ny kunskap genom att hela tiden öppet ställa frågor till källmaterialen och varje svar leder vidare till nya frågor och nya analyser som leder till ny kunskap etc. Det är en evighetsmaskin att forska, men långsamt lägger man fler bitar i pusslet. Gör man det ordentligt, kommer man även till nya insikter om sig själv. Det är ju det som är underbart!


Referenser

  • Petersson, Erik 2017. Furste av Norden. Kristian Tyrann, Natur och kultur, Tyskland
  • Uusma, Bea 2025a. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
  • Uusma, Bea 2025b. Vitön., Norstedts, Lettland

fredag 24 juli 2026

Arkeologi: Rolsta bytomt

Torsdag 16 juli 2026 deltog jag i visningen som arkeologen Göran Wertwein från Arkeologistik (Företagets hemsida finns här.) höll för Husby Ärlinghundra-Märsta hembygdsförening. De gör en liten exploateringsundersökning av Rolsta bytomt (RAÄ Husby Ärlinghundra 223/L2013:3142) vid Rolsta gård i norra utkanten av Märsta eftersom hus ska byggas och en väg ska omledas. En utredning och förundersökning av platsen gjordes redan 2003 av Sigtuna museum (En länk till rapporten finns här.). Sedan dess har byggplanerna ändrats, vilket lett till att det arkeologiska arbetet också har förändrats och försenats. 

Ortnamnet Rolsta innehåller mansnamnet Hrodhvaldr som är en äldre variant av Roald. Det betyder ungefär "ärad/berömd härskare". Efterledet -sta brukar dateras till järnåldern från omkring Kristi födelse till vikingatid. Bytomten ifråga är dock inte belagd i skrift förrän 1311 (Wikström 2003:7). 

Området kring Rolsta ligger mellan 10 och 25m över havet idag och om man tänker på landhöjningen, gick Mälaren ända upp till platsen för den arkeologiska undersökningen. Den omgivande fornlämningsmiljön utgörs främst av gravfält, men här finns även en grund till en väderkvarn och en "stensättningsliknande lämning" som Anders Wikström menar troligen är del av ett stensträngsystem (2003:7). Förutom att Märstas nuvarande bebyggelse når fram till Rolsta, präglas området av åkerbygd och underlaget är den vanligaste jordarten i Sverige: morän. Här finns flera gårdar belagda från medeltiden och framåt. 

Den arkeologiska undersökningen 2003 gjordes under ett större område än det som omfattades av slutundersökningen och man hittade såväl den historiska bytomten som lämningar från järnåldern (Wikström 2003). Detta var ungefär det samma som också framkommit vid den nuvarande så kallade slutundersökningen. 

1700-talskällaren

Vid den nuvarande undersökningen har man hittat byggnader från 1700- och 1800-talet, men också ett hus med lergolv och ugnsanläggning som kan vara från medeltiden. Även en åkeryta från 1900-talet fanns inom undersökningsytan och där syntes också (vid visningstillhället) ännu oundersökta härdar, som kan häröra från järnåldern. Då många lämningar från olika tider samsades om ytan, var det svårt att avgöra vad som tillhörde vilken anläggning och tidsperiod. 1700-talshuset syntes dock tydligt genom en nedgrävd liten källare med välbevarad stentrappa. I botten av trappan, hade arkeologerna hittat keramikbitar och det är frestande att tänka att någon snubblat på trappan och tappat kärlet på golvet. 

Det troligen medeltida huset med lergolv och ugnsanläggning
Även lergolvet till det troliga medeltida huset och stenugnen var väldigt tydligt i moränen. I botten av stenugnen hade man hittat den äldsta varianten av så kallad svartgods-keramik som brukar kallas A-typ och som kan dateras till vikingatid och tidig medeltid.

Utöver keramik, hade man hittat bl.a. en bit av ett munspel och en bit av en kritpipa, olika sorters mindre föremål i metall och bitar av skiffer som använts som takläggning. Där fanns även delar av en glasflaska som flagade, vilket tyder på att den hade så kallad glaspest. En kemisk reaktion orsakad av smältugnar av sämre kvalitet som användes förr och som ledde till att glaset med tiden spricker och vittrar sönder.

Göran Wertwein visar malstenslöparen
Som ovan nämnts finns en grund från en väderkvarn registrerad i fornlämningsregistret i närheten av bytomten och här fanns flera fynd från malningsaktiviteter från olika tidsperioder. I stenugnen i det troligen medeltida huset, hade arkeologerna hittat en trasig del av en så kallad vridkvarn. Dessa började också användas under yngre järnålder och fortsatte att användas även under medeltiden. Bland de fynd som visades för oss besökare, fanns även en malstenslöpare, en från början rund sten som använts för att mala säd. En av de andra visningsbesökarna hade vuxit upp på Rolsta gård och berättade också att de när hon var barn hittat en stor kvarnsten som de tagit tillvara och använt som bordsskiva. 

Jag tror detta var den första undersökning som jag alls vistats på sedan 2016. Jag älskar  verkligen arkeologi, men av personliga orsaker har jag hållit mig borta från branschen i många år. Jag trodde därför att jag skulle kunna besöka en arkeologisk undersökning och förbli neutral. Men nu kliar det i grävfingrarna och jag längtar tillbaka, men efter så lång tid borta är det säkert för sent.


Referenser

  • Wertwein, Göran, arkeologisk undersökning, Rolsta 16 juli 2026
  • Wikström, Anders 2003. Rolsta gård Märsta 2003, Rapport Arkeologisk utredning, Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museum nr 11, Sigtuna museum, Sigtuna

fredag 10 juli 2026

Elefantupploppet i Skänninge

När jag lagar mat, brukar jag lyssna på Sveriges radios dokumentärer. En som jag nyligen lyssnade på är Elefantupploppet i Skänninge från 2025 som ni hittar här om ni själva vill lyssna.

I början av 1800-talet köpte menageriinnehavaren Jean Baptiste Gautier en elefant från Ceylon (dagens Sri Lanka). Efter att ha rest runt och visat upp den och andra djur i andra delar av Europa, kom menageriet till Sverige. Det var första gången en elefant kom hit och bl.a. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, såg den när den var i Stockholm under dess två första år i landet.

När intresset svalnade i huvudstaden, gav sig menageriet vidare till Skänninge dit den kom till den stora marknaden (Skänninge marken som fortfarande hålls och är Sveriges äldsta och största torg- och gatumarknad.) i augusti 1806. Där blev det emellertid problem redan när de skulle köra in i staden. Elefantvagnen var för bred för att komma igenom mellan ett par grindstolpar. Utan att fråga någon om lov, rev Gautier grinden. När menageriet tog sig vidare in i staden, var elefantvagnen också för bred för gatorna. Hjulen skrapade sönder kalkputsen på husen. 

Elefanten väckte stor uppståndelse även bland marknadsbesökarna i Skänninge. För att ingen skulle kunna få en skymt av elefanten utan att betala, tvingades det stackars djuret upp på andra våningen i rådhuset. Priset var också väldigt högt och det var heller inte klart när och hur många gånger man skulle få se elefanten efter att man hade betalat. 

Allt kombinerat skapade ilska hos marknadsbesökarna. Borgmästaren Michael Weidling försökte enligt en del senare vittnesmål att lugna den allt ilsknare folkmassan, medan andra vittnesmål menar att han och hans söner var de som först blev fysiskt aggressiva. (Det senare är vad de medverkande i dokumentären verkar tro är sant.) När han och övriga rådmän stängt in sig i rådhuset ska folkmassan ha krossat fönstren med stenar som bl.a. träffade Weidling. Han ska då ha beordrat upp stadens kanoner ur källaren för att skjuta järnskrot rakt in i folksamlingen. Detta för att göra maximal skada på det samlade folket. Tack och lov fick han inte sin vilja igenom. 

Folkmassan spikade igen dörren till rådhuset och började kasta stenar in genom fönstret. Efter ett tag kom komminister Hans Olof Sundelius fram genom folkmassan. Från rådhustrappan lyckades han lugna folket genom att hänvisa till kungen (Gustav IV Adolf, som inte nämns vid namn i dokumentären.) och den kungliga lagstiftningen. Han utropade också ett fyrfaldigt leve för kungen. 

Alla verkar därefter ha lugnat ner sig och alla fick den dagen komma in och se elefanten gratis så mycket de ville. På kvällen hotade vissa marknadsdeltagare med att bränna ner hela staden om de inte fick se elefanten dagen därpå också. Borgmästare Weidling svarade med att kalla in soldater till nästa dag. 

Efter marknaden påbörjades en utredning. Den kom att pågå i sju år och ta sig hela vägen upp till Högsta domstolen. Vittnesmålen gick isär och rådhusrätten var tydligt vad vi idag skulle kalla jävig eftersom rådmännen var i rådhuset tillsammans med Weidling under händelsen och tog hans parti. 1813 fastslogs domen: fem personer (bönder och drängar i närområdet) dömdes till böter och spöstraff.

Det här är en sammanfattning av uppgifterna i dokumentären och jag ska erkänna att jag inte har gjort några egna, djupare efterforskningar omkring händelsen i sig eller personerna som var involverade i den. Vad jag reagerar på är tolkningarna som framförs. Hänsyn verkar inte tagas alls till den specifika situationen. 

Gunnar Nirstedt, menar att svenskarna under det tidiga 1800-talet var rasister eftersom de inte ville att utlänningar kom till Sverige och tjänade pengar som sedan togs ut ur landet. Jag tänker lämna modern politik utanför, men idag finns ett starkt motstånd bland svenskar mot att svenska skattepengar, genom välfärdsbolag, hamnar hos allt ifrån norrmän till australiensare. Är detta motstånd också att betrakta som ett uttryck för rasism?

Enda historikern i programmet, Erik Petersson, överger helt detaljerna i det specifika fallet kring elefanten i Skänninge 1806 för generaliserande förklaringar kring olika former av social oro som väldigt mycket ter sig som klyschor. Marknadsbesökarna är, enligt honom, egentligen arga p.g.a. skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet. Det är tydligen att anse som både "naturligt" och "begripligt". Dessutom är hela Europa just då som en stor "tryckkokare" enligt Petersson, p.g.a. Napoleonkrigen. Han tillägger också att den allmänt stora alkoholkonsumtionen bland allmogen bidragit till situationen.

Är dessa tolkningar verkligen rimliga sett till de faktauppgifter om händelsen vi kan få fram från källmaterialet? Vad vet vi egentligen (utifrån dokumentären) om den specifika händelsen i Skänninge i augusti 1806? 
  • En preusisk fransman, Gautier, kommer till stadens maknadsdagar med en massa djur varav elefanten särskilt drar till sig uppmärksamhet och nyfikenhet från marknadsbesökarna.
  • Elefantvagnen är för bred för att ta sig igenom en grind på väg in i staden. Utan att fråga någon om lov, river Gautier grindstolparna. Stadens gator är också för smala för elefantvagnen och dess hjul förstör därför husens kalkfasader. Skadegörelsen leder till missnöje.
  • Det är många som vill se elefanten och rådhuset är litet. Det skapas trängsel och missnöje p.g.a. det.
  • Det uppstår missnöje med det höga biljettpriset. Man kan anta att Gautier inte har en aning om vad bönder och småstadsbor i Sverige tjänar. 
  • Det uppstår missförstånd om vad man egentligen betalar så mycket pengar för. Hur många gånger får man se elefanten och gäller biljetten i fler än en dag?
  • På grund av missförståndet, släpper inte Gautier in någon till elefanten andra marknadsdagen ens om de har köpt en biljett till den dagen. Detta leder till ännu mer missnöje.
  • Borgmästare Weidling tar Gautiers parti. Detta leder till missnöje med honom och att missnöjet i allmänhet eskalerar.
  • Av vittnesmålen att döma är Weidling troligen den som börjar slåss fysiskt. Det är också han som beordrar att man ska ta upp stadens kanoner ur rådhusets källare för att skjuta hagel och skrot in i folkmassan.
  • Kyrkomannen, komminister Sundelius, kommer och lyckas lugna folkmassan genom att prata om kungen och kungens lagstiftning. Han utbringar också ett fyrfaldigt leve för kungen.
Kan man verkligen, utifrån dessa faktauppgifter, säga att elefantupploppet i Skänninge 1806 beror på missnöje mot skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet? Hur menar egentligen Erik Petersson att detta uttrycks av de missnöjda marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806? Som sagt är dokumentären min enda referenspunkt till händelsen, och det är möjligt att Petersson sitter på fler uppgifter. Han lägger däremot inte fram några sådana eller redogör för några egentliga argument för sin tolkning. Därför utgår jag här ifrån att han inte har fler uppgifter än jag.

Baserat enbart på de faktauppgifter vi får om händelsen, är det svårt att se hur skattetryck och adelsprivilegier kommer in i tolkningarna. Den enda referens till adeln i dokumentären är Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, som ser elefanten i Stockholm året innan. Adeln hade 1806 haft privilegier (och samhällsplikter!) i över 500 år utan att det vållat särskilt många uppror och protester i Sverige. Men Erik Petersson menar tydligen ändå att det är "naturligt" för alla svenskar att vara emot. Är inte det "naturliga" för marknadsbesökarna i Skänninge 1806 att adeln har privilegier eller menar Petersson att vi ska anamma ett evolutionistiskt (och eurocentriskt) perspektiv på historien där allt i det förflutna strävar efter modern demokrati?

Det finns i och för sig en ekonomisk aspekt i upploppet i Skänninge 1806 då marknadsbesökarna uttrycker starkt missnöje med biljettpriser och, uppenbarligen även prisvärdheten. Däremot verkar missnöje med skatter lysa med sin frånvaro i kritiken som riktas mot Gautier och stadens styrelse i Skänninge i augusti 1806.

Det kungliga enväldet har jag svårast att förstå att marknadsbesökarna i Skänninge skulle vara upprörda över baserat på de uppgifter dokumentären ger oss. Kyrkomannen, komminister Sundelius, verkar ju av källorna att döma ha lyckats lugna folkmassan genom att åberopa kungen och kungens lagstiftning. Sundelius utbringar dessutom ett fyrfaldigt leve för kungen. Är det någon maktelit marknadsbesökarna är upprörda över, är det den lokala borgmästaren Weidling och rådet som tar Gautiers parti. Denna lokala maktelit nämner dock inte Erik Petersson alls.

Alkohol konsumerades nog flitigt bland marknadsbesökarna i Skänninge. Fylla var ett utbrett problem i Sverige just då. Det är emellertid inte bönder och drängar som faktiskt verkar eskalera situationen utan borgmästare Weidling. Även om vittnesmålen som sagt går isär, menar Gunnar Nirstedt att det är Weidling som är den som först verkar börja slåss. Marknadsbesökarna slänger stenar, krossar fönsterrutorna på rådhuset och träffar Weidling själv. Han tycker tydligen ett rimligt svar på det är att ta fram kanoner och ladda med hagel och skrot för att göra så mycket skada som möjligt på så många människor som möjligt i folkmassan. Det finns alltså skäl för marknadsbesökarna att vara upprörda över sin borgmästares agerande. 

Många händelser, t.ex. ifråga om sociala oroligheter, ter sig väldigt lika om man bara skrapar på ytan. Social oro kan också absolut sprida sig. Det kan även ha funnits missnöje med skatterna, adeln och kungen hos marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806. Det vet vi emellertid inget om då detta missnöje inte framkommer i källmaterialet i samband med den aktuella händelsen (Åtminstone inte i de faktauppgifter som framläggs i dokumentären och Erik Petersson visar inga konkreta exempel från källmaterialet på detta i sina tolkningar.). Bara om man tar hänsyn till detaljfakta och kringgår fördomar, stereotyper och (många gånger) eget tyckande, når man det unika i varje given historisk händelse och sammanhang. Det är bara då som man kan förstå det förflutna ordentligt. Åtminstone trodde jag det var historievetenskapens uppgift.


Referenser