Arkeologi: Rolsta bytomt

Torsdag 16 juli 2026 deltog jag i visningen som arkeologen Göran Wertwein från Arkeologistik (Företagets hemsida finns här.) höll för Husby Ärlinghundra-Märsta hembygdsförening. De gör en liten exploateringsundersökning av Rolsta bytomt (RAÄ Husby Ärlinghundra 223/L2013:3142) vid Rolsta gård i norra utkanten av Märsta eftersom hus ska byggas och en väg ska omledas. En utredning och förundersökning av platsen gjordes redan 2003 av Sigtuna museum (En länk till rapporten finns här.). Sedan dess har byggplanerna ändrats, vilket lett till att det arkeologiska arbetet också har förändrats och försenats. 

Ortnamnet Rolsta innehåller mansnamnet Hrodhvaldr som är en äldre variant av Roald. Det betyder ungefär "ärad/berömd härskare". Efterledet -sta brukar dateras till järnåldern från omkring Kristi födelse till vikingatid. Bytomten ifråga är dock inte belagd i skrift förrän 1311 (Wikström 2003:7). 

Området kring Rolsta ligger mellan 10 och 25m över havet idag och om man tänker på landhöjningen, gick Mälaren ända upp till platsen för den arkeologiska undersökningen. Den omgivande fornlämningsmiljön utgörs främst av gravfält, men här finns även en grund till en väderkvarn och en "stensättningsliknande lämning" som Anders Wikström menar troligen är del av ett stensträngsystem (2003:7). Förutom att Märstas nuvarande bebyggelse når fram till Rolsta, präglas området av åkerbygd och underlaget är den vanligaste jordarten i Sverige: morän. Här finns flera gårdar belagda från medeltiden och framåt. 

Den arkeologiska undersökningen 2003 gjordes under ett större område än det som omfattades av slutundersökningen och man hittade såväl den historiska bytomten som lämningar från järnåldern (Wikström 2003). Detta var ungefär det samma som också framkommit vid den nuvarande så kallade slutundersökningen. 

Vid den nuvarande undersökningen har man hittat byggnader från 1700- och 1800-talet, men också ett hus med lergolv och ugnsanläggning som kan vara från medeltiden. Även en åkeryta från 1900-talet fanns inom undersökningsytan och där syntes också (vid visningstillhället) ännu oundersökta härdar, som kan häröra från järnåldern. Då många lämningar från olika tider samsades om ytan, var det svårt att avgöra vad som tillhörde vilken anläggning och tidsperiod. 1700-talshuset syntes dock tydligt genom en nedgrävd liten källare med välbevarad stentrappa. I botten av trappan, hade arkeologerna hittat keramikbitar och det är frestande att tänka att någon snubblat på trappan och tappat kärlet på golvet. 

Även lergolvet till det troliga medeltida huset och stenugnen var väldigt tydligt i moränen. I botten av stenugnen hade man hittat den äldsta varianten av så kallad svartgods-keramik som brukar kallas A-typ och som kan dateras till vikingatid och tidig medeltid.

Utöver keramik, hade man hittat bl.a. en bit av ett munspel och en bit av en kritpipa, olika sorters mindre föremål i metall och bitar av skiffer som använts som takläggning. Där fanns även delar av en glasflaska som flagade, vilket tyder på att den hade så kallad glaspest. En kemisk reaktion orsakad av smältugnar av sämre kvalitet som användes förr och som ledde till att glaset med tiden spricker och vittrar sönder.

Som ovan nämnts finns en grund från en väderkvarn registrerad i fornlämningsregistret i närheten av bytomten och här fanns flera fynd från malningsaktiviteter från olika tidsperioder. I stenugnen i det troligen medeltida huset, hade arkeologerna hittat en trasig del av en så kallad vridkvarn. Dessa började också användas under yngre järnålder och fortsatte att användas även under medeltiden. Bland de fynd som visades för oss besökare, fanns även en malstenslöpare, en från början rund sten som använts för att mala säd. En av de andra visningsbesökarna hade vuxit upp på Rolsta gård och berättade också att de när hon var barn hittat en stor kvarnsten som de tagit tillvara och använt som bordsskiva. 

Jag tror detta var den första undersökning som jag alls vistats på sedan 2016. Jag älskar  verkligen arkeologi, men av personliga orsaker har jag hållit mig borta från branschen i många år. Jag trodde därför att jag skulle kunna besöka en arkeologisk undersökning och förbli neutral. Men nu kliar det i grävfingrarna och jag längtar tillbaka, men efter så lång tid borta är det säkert för sent.

Referenser

• Wertwein, Göran, arkeologisk undersökning, Rolsta 16 juli 2026
• Wikström, Anders 2003. Rolsta gård Märsta 2003, Rapport Arkeologisk utredning, Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museum nr 11, Sigtuna museum, Sigtuna

Elefantupploppet i Skänninge

När jag lagar mat, brukar jag lyssna på Sveriges radios dokumentärer. En som jag nyligen lyssnade på är Elefantupploppet i Skänninge från 2025 som ni hittar här om ni själva vill lyssna.

I början av 1800-talet köpte menageriinnehavaren Jean Baptiste Gautier en elefant från Ceylon (dagens Sri Lanka). Efter att ha rest runt och visat upp den och andra djur i andra delar av Europa, kom menageriet till Sverige. Det var första gången en elefant kom hit och bl.a. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, såg den när den var i Stockholm under dess två första år i landet.

När intresset svalnade i huvudstaden, gav sig menageriet vidare till Skänninge dit den kom till den stora marknaden (Skänninge marken som fortfarande hålls och är Sveriges äldsta och största torg- och gatumarknad.) i augusti 1806. Där blev det emellertid problem redan när de skulle köra in i staden. Elefantvagnen var för bred för att komma igenom mellan ett par grindstolpar. Utan att fråga någon om lov, rev Gautier grinden. När menageriet tog sig vidare in i staden, var elefantvagnen också för bred för gatorna. Hjulen skrapade sönder kalkputsen på husen. 

Elefanten väckte stor uppståndelse även bland marknadsbesökarna i Skänninge. För att ingen skulle kunna få en skymt av elefanten utan att betala, tvingades det stackars djuret upp på andra våningen i rådhuset. Priset var också väldigt högt och det var heller inte klart när och hur många gånger man skulle få se elefanten efter att man hade betalat. 

Allt kombinerat skapade ilska hos marknadsbesökarna. Borgmästaren Michael Weidling försökte enligt en del senare vittnesmål att lugna den allt ilsknare folkmassan, medan andra vittnesmål menar att han och hans söner var de som först blev fysiskt aggressiva. (Det senare är vad de medverkande i dokumentären verkar tro är sant.) När han och övriga rådmän stängt in sig i rådhuset ska folkmassan ha krossat fönstren med stenar som bl.a. träffade Weidling. Han ska då ha beordrat upp stadens kanoner ur källaren för att skjuta järnskrot rakt in i folksamlingen. Detta för att göra maximal skada på det samlade folket. Tack och lov fick han inte sin vilja igenom. 

Folkmassan spikade igen dörren till rådhuset och började kasta stenar in genom fönstret. Efter ett tag kom komminister Hans Olof Sundelius fram genom folkmassan. Från rådhustrappan lyckades han lugna folket genom att hänvisa till kungen (Gustav IV Adolf, som inte nämns vid namn i dokumentären.) och den kungliga lagstiftningen. Han utropade också ett fyrfaldigt leve för kungen. 

Alla verkar därefter ha lugnat ner sig och alla fick den dagen komma in och se elefanten gratis så mycket de ville. På kvällen hotade vissa marknadsdeltagare med att bränna ner hela staden om de inte fick se elefanten dagen därpå också. Borgmästare Weidling svarade med att kalla in soldater till nästa dag. 

Efter marknaden påbörjades en utredning. Den kom att pågå i sju år och ta sig hela vägen upp till Högsta domstolen. Vittnesmålen gick isär och rådhusrätten var tydligt vad vi idag skulle kalla jävig eftersom rådmännen var i rådhuset tillsammans med Weidling under händelsen och tog hans parti. 1813 fastslogs domen: fem personer (bönder och drängar i närområdet) dömdes till böter och spöstraff.

Det här är en sammanfattning av uppgifterna i dokumentären och jag ska erkänna att jag inte har gjort några egna, djupare efterforskningar omkring händelsen i sig eller personerna som var involverade i den. Vad jag reagerar på är tolkningarna som framförs. Hänsyn verkar inte tagas alls till den specifika situationen. 

Gunnar Nirstedt, menar att svenskarna under det tidiga 1800-talet var rasister eftersom de inte ville att utlänningar kom till Sverige och tjänade pengar som sedan togs ut ur landet. Jag tänker lämna modern politik utanför, men idag finns ett starkt motstånd bland svenskar mot att svenska skattepengar, genom välfärdsbolag, hamnar hos allt ifrån norrmän till australiensare. Är detta motstånd också att betrakta som ett uttryck för rasism?

Enda historikern i programmet, Erik Petersson, överger helt detaljerna i det specifika fallet kring elefanten i Skänninge 1806 för generaliserande förklaringar kring olika former av social oro som väldigt mycket ter sig som klyschor. Marknadsbesökarna är, enligt honom, egentligen arga p.g.a. skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet. Det är tydligen att anse som både "naturligt" och "begripligt". Dessutom är hela Europa just då som en stor "tryckkokare" enligt Petersson, p.g.a. Napoleonkrigen. Han tillägger också att den allmänt stora alkoholkonsumtionen bland allmogen bidragit till situationen.

Är dessa tolkningar verkligen rimliga sett till de faktauppgifter om händelsen vi kan få fram från källmaterialet? Vad vet vi egentligen (utifrån dokumentären) om den specifika händelsen i Skänninge i augusti 1806? 

• En preusisk fransman, Gautier, kommer till stadens maknadsdagar med en massa djur varav elefanten särskilt drar till sig uppmärksamhet och nyfikenhet från marknadsbesökarna.
• Elefantvagnen är för bred för att ta sig igenom en grind på väg in i staden. Utan att fråga någon om lov, river Gautier grindstolparna. Stadens gator är också för smala för elefantvagnen och dess hjul förstör därför husens kalkfasader. Skadegörelsen leder till missnöje.
• Det är många som vill se elefanten och rådhuset är litet. Det skapas trängsel och missnöje p.g.a. det.
• Det uppstår missnöje med det höga biljettpriset. Man kan anta att Gautier inte har en aning om vad bönder och småstadsbor i Sverige tjänar. 
• Det uppstår missförstånd om vad man egentligen betalar så mycket pengar för. Hur många gånger får man se elefanten och gäller biljetten i fler än en dag?
• På grund av missförståndet, släpper inte Gautier in någon till elefanten andra marknadsdagen ens om de har köpt en biljett till den dagen. Detta leder till ännu mer missnöje.
• Borgmästare Weidling tar Gautiers parti. Detta leder till missnöje med honom och att missnöjet i allmänhet eskalerar.
• Av vittnesmålen att döma är Weidling troligen den som börjar slåss fysiskt. Det är också han som beordrar att man ska ta upp stadens kanoner ur rådhusets källare för att skjuta hagel och skrot in i folkmassan.
• Kyrkomannen, komminister Sundelius, kommer och lyckas lugna folkmassan genom att prata om kungen och kungens lagstiftning. Han utbringar också ett fyrfaldigt leve för kungen.

Kan man verkligen, utifrån dessa faktauppgifter, säga att elefantupploppet i Skänninge 1806 beror på missnöje mot skattetrycket, adelsprivilegierna och det kungliga enväldet? Hur menar egentligen Erik Petersson att detta uttrycks av de missnöjda marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806? Som sagt är dokumentären min enda referenspunkt till händelsen, och det är möjligt att Petersson sitter på fler uppgifter. Han lägger däremot inte fram några sådana eller redogör för några egentliga argument för sin tolkning. Därför utgår jag här ifrån att han inte har fler uppgifter än jag.

Baserat enbart på de faktauppgifter vi får om händelsen, är det svårt att se hur skattetryck och adelsprivilegier kommer in i tolkningarna. Den enda referens till adeln i dokumentären är Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, som ser elefanten i Stockholm året innan. Adeln hade 1806 haft privilegier (och samhällsplikter!) i över 500 år utan att det vållat särskilt många uppror och protester i Sverige. Men Erik Petersson menar tydligen ändå att det är "naturligt" för alla svenskar att vara emot. Är inte det "naturliga" för marknadsbesökarna i Skänninge 1806 att adeln har privilegier eller menar Petersson att vi ska anamma ett evolutionistiskt (och eurocentriskt) perspektiv på historien där allt i det förflutna strävar efter modern demokrati?

Det finns i och för sig en ekonomisk aspekt i upploppet i Skänninge 1806 då marknadsbesökarna uttrycker starkt missnöje med biljettpriser och, uppenbarligen även prisvärdheten. Däremot verkar missnöje med skatter lysa med sin frånvaro i kritiken som riktas mot Gautier och stadens styrelse i Skänninge i augusti 1806.

Det kungliga enväldet har jag svårast att förstå att marknadsbesökarna i Skänninge skulle vara upprörda över baserat på de uppgifter dokumentären ger oss. Kyrkomannen, komminister Sundelius, verkar ju av källorna att döma ha lyckats lugna folkmassan genom att åberopa kungen och kungens lagstiftning. Sundelius utbringar dessutom ett fyrfaldigt leve för kungen. Är det någon maktelit marknadsbesökarna är upprörda över, är det den lokala borgmästaren Weidling och rådet som tar Gautiers parti. Denna lokala maktelit nämner dock inte Erik Petersson alls.

Alkohol konsumerades nog flitigt bland marknadsbesökarna i Skänninge. Fylla var ett utbrett problem i Sverige just då. Det är emellertid inte bönder och drängar som faktiskt verkar eskalera situationen utan borgmästare Weidling. Även om vittnesmålen som sagt går isär, menar Gunnar Nirstedt att det är Weidling som är den som först verkar börja slåss. Marknadsbesökarna slänger stenar, krossar fönsterrutorna på rådhuset och träffar Weidling själv. Han tycker tydligen ett rimligt svar på det är att ta fram kanoner och ladda med hagel och skrot för att göra så mycket skada som möjligt på så många människor som möjligt i folkmassan. Det finns alltså skäl för marknadsbesökarna att vara upprörda över sin borgmästares agerande. 

Många händelser, t.ex. ifråga om sociala oroligheter, ter sig väldigt lika om man bara skrapar på ytan. Social oro kan också absolut sprida sig. Det kan även ha funnits missnöje med skatterna, adeln och kungen hos marknadsbesökarna i Skänninge i augusti 1806. Det vet vi emellertid inget om då detta missnöje inte framkommer i källmaterialet i samband med den aktuella händelsen (Åtminstone inte i de faktauppgifter som framläggs i dokumentären och Erik Petersson visar inga konkreta exempel från källmaterialet på detta i sina tolkningar.). Bara om man tar hänsyn till detaljfakta och kringgår fördomar, stereotyper och (många gånger) eget tyckande, når man det unika i varje given historisk händelse och sammanhang. Det är bara då som man kan förstå det förflutna ordentligt. Åtminstone trodde jag det var historievetenskapens uppgift.

Referenser

• Liljegren, Rikard Benny 2025. Elefantupploppet i Skänninge, P4 dokumentär, Sveriges radio https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2682627 (lyssnat 6 juli 2026)

Nioårsdag med Svante, Märta, Gustav och ett vedmodigt hjärta

Varje dag i nio år (sedan 4 juli 2017) har jag tänkt på tre personer: Märta Leijonhufvud, Svante Sture och Gustav Vasa. Många av deras familj och vänner får också ofta plats där, men de där tre är konstanta. Egentligen hade de nog kommit tassande in i mitt huvud redan under våren, men det var dagen då jag bestämde mig för att försöka skriva ett epos om Vasa-ättens tid på tronen. Det projektet har jag sedan länge givit upp eftersom jag faktiskt kommit att tycka om de historiska 1500-talspersonerna (en trevlig konsekvens av att försöka lära känna och förstå dem) Märta Leijonhufvud och Svante Sture kom att bli de som upptog mitt största intresse. Därför kom jag att fokusera på dem. Forskningsdelen av projektet har däremot vuxit långt bortom Vasar och Sturar och blivit lika mycket om historiografi som om 1500-talet som sådant. Frågan jag ställer mig framför allt är vad som har hänt med vetenskapligheten i framför allt den populära historieförmedlingen och varför igen verkar ha velat se dem som vanliga människor?

12 november 2017 startade jag min första blogg Vansinniga Vasa som ni hittar här. Jag hade vid det laget hittat en stor skillnad mellan vad de historiska källorna om tidsperioden sa och moderna historieförmedlares (såväl professionella historiker som andra) tolkningar om perioden och personerna. Jag hade försökt kontakta andra för att ställa frågor och kommentera snällt att vissa tolkningar var märkliga, men antingen fick jag avfärdande svar eller inga svar alls. Syftet med bloggen var därför att ha ett utrymme att diskutera dessa skillnader, men också mitt skrivande.

Så blev det inte riktigt, men 11 april 2018 fick jag en kommentar på den bloggen från den danska författaren Maria Helleberg som just då höll på att skriva en roman om Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) som heter Min Kristin (2020). Maria är inte alls känd i Sverige, men hennes böcker är väldigt populära i Danmark, vilket jag förstod först när hon tog med mig på danska bokmässan Bogforum första gången.

Då jag redan då hade blivit avfärdad och ignorerad ett tag, förhöll jag mig först skeptisk och avvaktande, men det visade sig att hon hade lagt märke till samma diskrepans mellan de historiska källorna och de moderna tolkningarna av dessa som jag. Jag värmde därför långsamt upp och diskussionerna vi har haft sedan dess, har betytt allt för mig!

Med undantag för perioder under pandemiåren, har hon och jag rest runt i, främst Danmark och Sverige, men även till t.ex. Lübeck sedan januari 2019. Vi firade 500 års-dagen av valet av Gustav Vasa till kung 6 juni 2023 med en resa till Kalø slottsruin på Jylland där Gustav Vasa satt fängslad och som han flydde från utklädd till oxdrivare. Vi åkte dit med en taxichaufför med somaliskt ursprung som frågade vad det var för ställe och som därför fick hela historien om Gustav. Han förstod den faktiskt innebörden av begrepp som "orättfärdig fängsling" och "flykt" på ett sätt som alldeles för många (allvarslösa) svenskar idag verkar ha svårt att förstå.

Maria och jag har också fnyst åt att Gripsholm har satt ljusspotar på sina porträtt av Sturarna (särskilt Svante Sture!), vilket gör dem omöjliga att fotografera ordentligt. De har även  placerat ett porträtt av Gustav Vasa (av alla historiska svenskar!) bakom en dörr, vilket blivit till ett av våra stående interna skämt. Pubkedjan Bishop's Arms i Västerås, Strängnäs och Linköping har blivit "Sunnanväders Arms" (Den ursprungligen , "Rogges Arms" respektive "Brasks Arms" och efter att min mobiltelefon vid ett restaurangbesök i Stockholm, tyckte att crème brûlée skulle heta "crême Brunkeberg", har vi även ätit bl.a. "crême Stångebro", "crême Belägringen av Köpenhamn" och "crême Freden i Roskilde".

Vi har även bl.a. upplevt ett genomdesignat hotellhelvete i Uppsala, sovit i en blöt säng på ett hotell i London och letat efter toaletter i mörka korridorer upplyst i neonlila i Köpenhamn men det har inte med ämnet att göra, så jag lämnar sådana minnen utanför.

Maria är lite kantig emellanåt och kan verka hård utåt, men hon är en av de mest generösa, stöttande och älskvärda människor jag vet. Hon var den första som verkligen trodde på min 1500-talsforskning och mitt försök till romanskriveri. Hon har alltid funnits där för att diskutera historia av alla möjliga slag ordentligt och utan henne, hade jag inte fått upptäcka så mycket av vare sig dansk eller svensk historia (Vi behöver verkligen bli mer nordiska/Nordeuropeiska i vår historiesyn! Hur ska vi förstå mångsidiga relationer oss emellan utan att förstå allas perspektiv?). Hon har också visat sig ivrig att försvara mig mot motstånd från såväl danska Kristian II-dyrkande gubbar som menar att Stockholms blodbad kan rättfärdigas med att svenskar är (!!!) ociviliserade (och som sa åt mig att jag var nationalistisk även när jag påpekade att inte bara dansk adel utan även jylländska bönder var emot Kristian!) och när svenska kulturarvsinstitutioner som vägrar erkänna att de har (fakta)fel och när de tvingas till det försvarar det med att "det är bara använt i den publika förmedlingen" när jag inte vågat/orkat. Hon har hela tiden sedan våren 2018 uppmuntrat och stöttat mig, gjort mig mindre rädd för andra människor och fått mig att tro på att jag har något att tillföra både skönlitterärt och forskningsmässigt trots att jag väldigt länge dragits med rejäl skrivkramp och en känsla av total hopplöshet inför bådadera. Hon är också orsaken till att jag kunnat fortsätta forska och skriva rent ekonomiskt. Sedan några månader är hon däremot väldigt sjuk och även om det inte är någon direkt fara för hennes liv, oroar jag mig väldigt för henne.

Jag känner mig väldigt obekväm med att skriva om något så personligt offentligt, men samtidigt vill jag väldigt gärna berätta om hur mycket Maria betyder för mig. 

Märta, Svante och Gustav kommer förmodligen alltid att finnas kvar i mitt huvud. Jag har haft så fantastiskt roligt med dem i nio år. Jag vill inte ge upp, men jag vet seriöst inte just nu om omständigheterna kommer tvinga mig till det.

Karin Tegenborg-Falkdalen - Margareta regina - Vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551)

2016 var det 500 år sedan som drottning Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) föddes. För att fira henne, fick Karin Tegenborg-Falkdalen i uppdrag av släktföreningen Leijonhufvud att skriva biografin Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) (2016). Att döma av inledningen, tyckte Tegenborg-Falkdalen att det var ett roligt uppdrag: "Det har varit inspirerande att försöka skriva fram henne ur kungens skugga och att skildra händelserna och tiden ur Margareta Leijonhufvuds perspektiv (2016:7)". En bra målsättning, men frågan är om hon lyckas särskilt bra. Boken berättar egentligen stundtals mer Gustav Vasas historia, vilket Tegenborg-Falkdalen försvarar med att det finns fler uppgifter om honom idag. Men jag tänkte börja med det jag anser vara positivt. 

Karin Tegenborg-Falkdalen har nu (2026) tio år efter att Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) publicerades skrivit flera böcker om vasatidens kvinnor. Då de har ett lite annat fokus, innehåller de uppgifter som inte finns annorstädes, vilket är bra. Jag tycker även att det är positivt att hon, som disputerad idéhistoriker, finner det självklart att skriva till en publik utanför universitetsvärlden. Särskilt som hon inte talar ner till sina läsare. Det främsta problemet med Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) är emellertid att väldigt mycket av det som Karin Tegenborg-Falkdalen tar upp i boken inte alls känns relevant för den som vill veta något om just Margareta Leijonhufvud.

I boken Läsa liv: biografin - en levnadsteckning (2026) går Ingrid Elam igenom biografigenrens historia och frågar sig både vilka man skriver biografier om och varför genren är så populär. Hon tar upp fransmannen Marcel Schwob som i förordet till sina Vies Imaginaires (1896) menade att historievetenskapen bara bryr sig om det individuella ifall det direkt påverkar det allmänna händelseförloppet (Elam 2026:55f). Detta stämmer väldigt väl på Karin Tegenborg-Falkdalens val i Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551). En allmän svensk rikshistoria prioritera framför Margareta Leijonhufvuds personliga historia. Denna historia finns skildrad på många andra ställen och då Tegenborg-Falkdalen inte ifrågasätter tolkningar som framförts på senare år, har hon egentligen inte mycket att tillföra. Jag tänker en del på det Bea Uusma skriver i Expeditionen: Min kärlekshistoria: "När jag läser böckerna i följd upptäcker jag att författarna citerar uppgifter från varandra när de skriver om vad som kan ha hänt på Vitön. Antaganden som upprepas tillräckligt många gånger, förvandlas till slut till sanningar (2025:16)". I inlägget Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria (16 maj 2026) diskuterade jag om det verkligen kan sägas vara "sanning" som skapas om felaktiga påståenden upprepas. Därför hänvisar jag dit. Då jag har mycket att säga om tolkningar som Tegenborg-Falkdalen gör både själv och som hon upprepar från andra som jag kan avfärda som felaktiga eller som framstår som märkliga/ologiska, kommer jag att i senare inlägg återkomma med citat från boken som jag kommer att gå in på i detalj. Detta inlägg kommer fokusera på min upplevelse av Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) i sig och min upplevelse av den.

Som Karin Tegenborg-Falkdalen mycket riktigt påpekar har vi inte så många bevarade källor från eller om Margareta Leijonhufvud. Särskilt inte före hon blev drottning 1536. För att kunna berätta om unionstiden och Gustav Vasas tidiga regeringsår, väljer Tegenborg-Falkdalen att nästintill helt överge Margareta för att berätta andra högadliga kvinnors (och mäns) historia: "De högadliga kvinnornas liv och agerande ger en ganska god bild av vad som förväntades av Margareta som drottning (2016:7)."

Jag vet inte om jag håller med då det är ett bra exempel på att inte se individen för den allmänna historien. Frågan man bör ställa är ifall den svenska rikspolitiska historien unionstiden och Gustav Vasas tidiga regeringstid är särskilt relevant när man ska berätta om Margareta Leijonhufvud. Hon var ett barn och det är en väldigt speciell tid i Sveriges historia. Det finns ingenting som talar emot att Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) inte var en viktig person i Margaretas liv. Kunde Margareta dock i sin drottningroll verkligen förvänta sig att under brutala former mista sin make, bröder och andra manliga släktingar och vänner för att en dansk kung blodbadade i Sverige medan hon själv blev förd till Danmark med sina barn och kvinnliga släktingar och vänner? Hennes make hade trots allt stabiliserat landet 1536.

Jag finner inte heller hennes svägerska Margareta Eriksdotter (Vasa) [1] särskilt relevant för vad Margareta Leijonhufvud kunde förvänta sig som drottning eller i övrigt. Inte ens hennes läsning och kontakt med Linköpings biskop Hans Brask. Hon dör också i Reval (dagens Tallinn) på nyårsafton 1536.

Margareta Leijonhufvuds moster, som också hette Margareta Eriksdotter (Vasa) [2] tycker jag är något mer relevant tack vare det nära släktskapet. Hon går dock i landsflykt tillsammans med sin andre make Berend von Melen 1525, så som förebild för en drottning, framstår hon som lite tveksam. Karin Tegenborg-Falkdalen menar att det är från mostern som Margareta Leijonhufvud fått sitt namn. Detta undrar jag då Margareta är ett namn som finns på flera medlemmar i Vasa-ätten. Det äldsta belägget för namnet i släktträdet jag kunnat hitta är Margareta Johansdotter som var gift med Kristiern Nilsson (Vasa) och som ska ha dött 1413 (Gillingstam 1952:176f).

Ebba Eriksdotter (Vasa) och Anna Karlsdotter (Vinstorpaätten) finner jag är relevanta att ta upp i en biografi om Margareta Leijonhufvud. De är hennes mor respektive mormor och det finns ingenting som tyder på att Margareta inte stod dem nära. Det är också trevligt att Karin Tegenborg-Falkdalen verkar ha insett samma sak som Kaj Janzon skriver i Vapenlikhetsfällan. Vapen och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen (2015:4) nämligen att släktskapet från åtminstone 1000-talet och ännu på 1500-talet räknas bilateralt, d.v.s att moderns släkt är lika viktig som faderns. Fokus i genealogin är alltid den vars släktträd ska skapas. Indelning i så kallade agnatiska ätter hämtas från kontinenten under tidigmodern tid.

Även om medvetenheten om Margareta Leijonhufvuds moders släkt är trevlig undrar jag vad som hände med hennes faders, d.v.s. den släkt vars vapensköld hon förde. Den släkt som något senare fixk namnet Leijonhufvud och som gav Karin Tegenborg-Falkdalen i uppdrag att skriva biografin.

Medan vi får morföräldrarnas, och även styvmorfadern Erik Eriksson (Gyllenstierna) historia berättas i större utsträckning. Om farföräldrarna Abraham Christiernsson (Leijonhufvud) och Birgitta (Brita) Månsdotter (Natt och Dag) får vi däremot bara höra att de är" riksråd" respektive "dotter till ett riksråd". 

Abraham Christiernsson är belagd som riksråd 1493-1499, men verkar mer ha intresserat sig för godspolitik än rikspolitik. Han tillhör den riksrådsfalang som kritiserade riksföreståndaren Sten Sture d.ä. Detta är nog inte så konstigt sett till att han är gift med den kommande riksföreståndaren, och tillika en av Stens främsta kritiker, Svante Nilssons (Natt och Dag) syssling (se t.ex. Berglund 1975:33-58; Gillingstam 2009:13).

Birgitta Månsdotter (Natt och Dag) var mycket riktigt "dotter till ett riksråd", men det blir en märklig förenkling eftersom hennes far tillhör de mest kända svenskarna på 1400-talet: Måns Bengtsson (Natt och Dag) som mördade Engelbrekt. Det är med henne som godset Ekeberg i Närke hamnar hos familjen Leijonhufvud. En av hennes systrar hette för övrigt också Margareta, vilket också kan vara bakgrunden till Margareta Leijonhufvuds namn (Bengtsson 1975:33-54).

Det finns mycket att kommentera på i Karin Tegenborg-Falkdalens omfattande beskrivning om det som hände i Sverige under Margareta Leijonhufvuds uppväxt, men då jag inte finner det relevant för just förståelsen av Margareta, kommer jag att lämna det därhän och återkomma med detta i senare detaljinlägg. Det enda om perioden som jag tycker känns värt att ta med är att Margaretas far, Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) från början stod riksföreståndare Sten Sture d.y. nära  (De var bryllingar.), men senare blev oense med honom i samband med avsättningen av ärkebiskop Gustav Trolle. Han anslöt sig till Kristian II direkt efter Stens död och deltog 1520 i förhandlingarna både under den så kallade dagtingan i Uppsala och med Kristina Gyllenstierna om amnesti. Trots detta, blir han dödad under Stockholms blodbad (se t.ex. Berglund 1975:65-130).

Då det är en av ytterst få uppgifter vi har om Margareta under hennes uppväxt, är det även bra att Tegenborg-Falkdalen har med att hon, vid tiden för blodbadet, befinner sig i dominikanerkonventet i Västerås med sin mor och syskon. Det har omtalats som att det var enbart Erik Leijonhufvuds beslut att de skulle placeras där. Då fruar ofta verkar ha varit med och bestämt tillsammans med sina makar i högre utsträckning än vad tidigare ansetts, ser jag inget som motsäger att Ebba Vasa var delaktig i beslutet. I augusti 1520, ber Erik sin svärmor Anna Karlsdotter att få låna pengar till Ebbas och barnens uppehälle i Västerås. Detta tyder på att familjen Leijonhufvud inte var så rika som Karin Tegenborg-Falkdalen menar.

Det verkar inte som om Karin Tegenborg-Falkdalen kollade upp Sture-familjen i så mycket detaljer under arbetet med Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551). Egentligen behöver man nog inte göra det för att skriva en biografi om Margareta Leijonhufvud, men då Karin Tegenborg-Falkdalen själv valt att skriva mycket om dem, görs de relevanta i sammanhanget. 

Ett av de tydligaste exemplen där Tegenborg-Falkdalen uppvisar bristande kunskap om Svante Sture är hans relation till Margareta. Enligt vad Tegenborg-Falkdalen kallar en "romantisk tradition" som ännu förs vidare i många publikationer (t.ex. Rangström 2010:42) ska Svante och Margareta som unga ha trolovat sig i hemlighet. När Svante kom tillbaka till Sverige efter sin långa vistelse utomlands hade Margareta redan gift sig med Gustav Vasa. Svante ska då ha sökt upp Margareta (under mycket oväsen enligt Tegenborg-Falkdalens fiktiva skildring) för att bedyra sin kärlek. Gustav kom plötsligt in och Margareta räddade då situationen genom att säga att Svante var där för att fria till hennes syster Märta. "Så kan det mycket väl ha varit (2016:10)", konstaterar Karin Tegenborg-Falkdalen. Hon pekar på att Svante och Margaretas fäder stått varandra nära, något som jag också tagit upp ovan liksom att de kom att bli oense och att Erik Leijonhufvud direkt efter Sten Sture d.y:s död övergav Svantes mamma Kristina Gyllenstierna för Kristian II.

Mycket bygger också på att det skulle finnas en konflikt mellan Gustav Vasa och familjen Sture. Det är inte helt en modern konstruktion, men om man granskar källorna närmare, framstår det mer som att andra personer på olika sätt försökt att utnyttja Sture-namnet på olika sätt för egen vinning. Till syvende och sist kvarstår dock faktumet att Vasa- och Sture-familjerna är väldigt nära biologiskt släkt med varandra: Kristina Gyllenstierna är Gustav Vasas moster. Detta är de flesta medvetna om. Däremot tas det otroligt lite hänsyn till det i tolkningar om relationen familjerna emellan. Detta kan dock bero på att väldigt lite hänsyn tagits till ovan nämnda betydelse av bilateral släktskapsräkning. 

Karin Tegenborg-Falkdalen glömmer också ofta bort släktskapet. T.ex. när hon menar att Gustav Vasa tvingar Kristina Gyllenstierna att gifta sig med hans kusin Johan Turesson (Tre Rosor): "Genom äktenskapet med kungens kusin skulle Kristina Gyllenstierna komma in i kungafrändernas krets och först och främst vara Johan Turessons (Tre Rosor) husfru istället för Sten Stures änka (2016:30)." Ett märkligt uttalande baserat på en märklig tolkning av ett brev från Gustav Vasa till hans syster Margareta Vasa [1] 21 november 1525. Detta lämnar jag emellertid därhän så länge. 

Karin Tegenborg-Falkdalen verkar oförstående inför att Kristina Gyllenstierna före sitt äktenskap med Johan Tre Rosor är närmare släkt med Gustav Vasa än Johan: Hon är hans moster. Johan är hans kusin. Tegenborg-Falkdalen verkar heller inte känna till Johans far, Ture Jönsson (Tre Rosor) särskilt väl. Ture är en minst sagt problematisk person som försöker ställa till det för Gustav genom bl.a. Västgötaherrarnas uppror (se t.ex. Schück 2013).

Liksom Karin Tegenborg-Falkdalen reducerar drottningrollen till att främst handla om att föda barn, reducerar hon också Kristina till att bara kunna vara husfru till Johan Tre Rosor och att hon i äktenskapet med honom helt tappar sitt förflutna som Sten Sture d.y:s änka. Detta är en märklig kommentar då hon dels är mor till Svante Sture och dels att de samtida svenskarna har all anledning att minnas henne främst som som Stens änka. Såväl historiska som nutida personer, även kvinnor, kan ha fler roller samtidigt.

Då Svante Sture är son till Kristina Gyllenstierna, har han samma släktskapsförhållande till Gustav Vasa som sin styvfar Johan Tre Rosor, d.v.s. kusin. Både han och hans mor borde vara självskrivna som Gustavs närmaste redan före de gifter sig.

Margareta Leijonhufvud föddes i början av januari 1516 och Svante Sture i maj 1517. De var alltså nästan 5 respektive ca 3,5 år i samband med Stockholms blodbad i november 1520. Då hade Margareta befunnit sig i dominikanerkonventet i Västerås sedan sommaren och deras fäder hade varit oense sedan avsättningen av ärkebiskop Gustav Trolle sedan i november 1517. Svante blir dessutom förd till Danmark sommaren 1521 och det finns inga belägg för att han är i Sverige före 1536 när Margareta gifter sig. 

Även om det förekom att barn trolovades (t.ex. Kristina Gyllenstierna) är det inte särskilt vanligt i Sverige på 1500-talet. Man ska heller inte förminska barns förmåga att känna kärlek, men så små barn kan knappast ha "trolovat sig i hemlighet." Man bör även ställa frågan vem av de tre inblandade i händelsen i Margareta Leijonhufvuds kammare (hon, Svante Sture och Gustav Vasa) som skulle tjäna på att berätta historien vidare.

Karin Tegenborg-Falkdalen hänvisar berättelsen till Olof von Dalins Svea rikes historia ifrån des begynnelse til wåra tider, efter hans kongl. maj:ts nådiga behag på riksens höglofliga ständers åstundan författad af Olof Dalin. Stockholm. 1-4. 1747-62 [Del 3], Tredje delen, första bandet, som innehåller k. Gustafs och k. Eriks tider från 1760 och jag har inte kunnat hitta äldre belägg än så. Ett av den historievetenskapliga Källkritikens främsta krav på källors trovärdighet är att de ska ha tillkommit så nära händelsen i tid som möjligt. Det blir därför märkligt att berättelsen om Svante Sture och Margareta Leijonhufvuds hemliga trolovning har fortsatt att tradera och att Tegenborg-Falkdalen också menar att den är trovärdig. Den återkommer som en röd tråd från prolog till epilog.

Karin Tegenborg-Falkdalen ägnar stort utrymme åt Gustav Vasas bröllopsplaner med sin första fru Katarina av Sachsen-Lauenburg. Det är bra att hon avfärdar myten om att Gustav ska ha slagit ihjäl henne och pekar på både vittnesmålet från hennes svåger, kung Christian 3 av Danmark och på undersökningen av hennes kvarlevor vid öppningen av Vasagraven i Uppsala domkyrka på 1940-talet. 

Då Karin Tegenborg-Falkdalen inte refererar aktivt i boken ens vid citat, är det svårt att kolla uppgifterna i den. Jag har ännu inte kunnat belägga den (även hos andra) så spridda uppgiften att hertigdömet Sachsen-Lauenburg skulle vara upptagningsområde för landsknektar och att detta skulle vara en orsak till att Gustav vände sig dit efter en fru. 

Karin Tegenborg-Falkdalen menar att en "drottnings viktigaste plikt" var att föda tronarvingar. Det är ett vanligt uttalande, men om syftet är att lyfta fram drottningen (Uttalandet handlar om Katarina Sachsen-Lauenburg så oklart om Tegenborg-Falkdalen menar allmänt eller bara henne.) som kungens "politiska partner", blir det en märklig reducering att göra henne till främst en "barnproducent". Senare, citerar Tegenborg-Falkdalen Karl IX:s beskrivning om vad han sökte hos sin blivande fru. Karl beskriver att han behöver en kvinna som kan hjälpa och samarbeta med honom om att vårda och leda riket. Ingenstans nämns barnafödande som avgörande.

Giftasåldrar verkar intressera Karin Tegenborg-Falkdalen väldigt mycket. I Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) konstaterar hon att Margareta Leijonhufvud var 20 år gammal när hon gifte sig med den 40 år gamle Gustav Vasa. Hon lämnar det därhän efter det, men i Vasadrottningen: En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621, ägnar hon ett helt kapitel åt att dels konstatera att åldersskillnaden inte var viktiga på 1500-talet och dels att rada upp åldersskillnaden mellan vasakungarna och deras gemåler (2015:33-35). Tegenborg-Falkdalen tar även upp berättelsen om att Margareta ska ha gömt sig i en kista när Gustav kom till Ekeberg för att fria. Denna historia har jag inte kunnat belägga i samtida källor (än) och den kista på Ekeberg idag som kallas drottning Margaretas kista är av yngre datum. Ihop med att inget tyder på att Margareta var olycklig i sitt äktenskap, tror jag att man kan avfärda historien om kistan.

Biografin fokuserar mer på Margareta Leijonhufvud från dess att hon blev drottning 1536. Stundtals blir det rikshistoria, men den känns mer relevant då Margareta aktivt deltar i den. Hon har kontakt med såväl undersåtar som drottningkollegor i andra länder och hon agerar som en mellanhand mellan folket och kungen. Med andra ord, var hon Gustav Vasas politiska partner. Hon dog tyvärr 35 år gammal efter en kort tids sjukdom 1551, men hennes eftermäle tillhör de bästa av de som givits svenska drottningar. 

Referenser

• Berglund, Nils 1975. Ätten Leijonhufvud-Lewenhaupt under medeltiden (1356-1520), Akademisk licentiatavhandling år 1965, Leijonhufvudska och Lewenhauptska släktföreningarna, Halmstad
• von Dalin, Olof 1760. Svea rikes historia ifrån des begynnelse til wåra tider, efter hans kongl. maj:ts nådiga behag på riksens höglofliga ständers åstundan författad af Olof Dalin. Stockholm. 1-4. 1747-62 [Del 3], Tredje delen, första bandet, som innehåller k. Gustafs och k. Eriks tider, Stockholm
• Elam, Ingrid 2026. Läsa liv: Biografin - en levnadsteckning, Natur & kultur, Falun
• Gillingstam, Hans 1952. Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden. Släkthistoriska studier, Stockholms högskola, Stockholm
• Gillingstam, Hans 2009. Det svenska riksrådets världsliga medlemmar under medeltiden, Runica et Mediævalia Opuscula 12, Stockholms universitet, Stockholm 
• Janzon, Kaj 2015. Vapenlikhetsfällan. Vapen och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen, Svensk Genealogisk Tidskrift 2015:1, Svenska Genealogiska samfundet, Stockholm
• Rangström, Lena 2010. En brud för kung och fosterland. Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf, Livrustkammaren/Atlantis, Värnamo
• Schück, Herman 2013. Ture Jönsson (Tre rosor), den sista medeltida stormannen, Sällskapet Runica et Mediævalia Opuscula 17, Centrum för medeltida studier, Stockholms universitet, Stockholm
• Tegenborg-Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen: En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621, Historiska media, Falun
• Tegenborg-Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid Gustav Vasas sida, en biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Setterbergs förlag, Litauen
• Uusma, Bea 2025. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland

Temavisning, Stockholm: Staden och slottet 27 maj 2026

I onsdags kväll (27 maj 2026) deltog jag i en kombinerad stads- och museivandring i Stockholm. Den är ett samarbete mellan Medeltidsmuseet och Museum Tre kronor och började med att vi mötte upp Medeltidsmuseets Marit Holgersson vid Storkyrkan. Hon tog oss med runt Storkyrkan och in på Stortorget samtidigt som hon berättade Stockholms historia från dess ännu ganska diffusa förhistoria under sen järnålder fram till Stockholms blodbad 1520 och Gustav Vasas regeringstid. Men hon berättade också om livet i staden. Om rådstugan som låg där Börshuset ligger idag och som revs på 1760-talet och om den så kallade kåken som låg i ena hörnet av Stortorget och som givit namn åt Kåkbrinken.

Där fick man sitta om man begått brott samtidigt som ens brottsoffer måste komma med mat åt en. Marit var noga med att påpeka att det medeltida rättssystemet byggde på en humanistisk tanke och att många brottsoffer kom att be i rätten för de som utsatt dem för brott.

Det där är en sida av det förmoderna rättsväsendet som ofta överses i dagens ofta blodtörstiga "historieunderhållning" (Det där med att förstå något ordentligt jämfört med ytliga historiska kunskaper som jag tagit upp i tidigare inlägg.). Karl IX:s så kallade mosaiska lagstiftning togs upp som jämförelse. Den demoniseras ofta, men fungerade egentligen på samma sätt. Det förmoderna rättssystemet i Sverige är baserat på den kristna tanken om ånger och försoning. Straffen är hårda för att de skulle avskräcka folk från att begå brott. Man resonerade så att när man väl ska bestraffanågon är det för sent: brottet är redan begått. Det är därför man får en bättre uppfattning om rättsväsendet i förmodern tid om man studera domarna och inte lagstiftningen i sig. Man måste också ta hänsyn till statistik och reflektera över vad den säger om t.ex. hur vanligt brottslighet var. Enligt Dick Harrison i boken Stockholms blodbad (2019) finns det 2000 anteckningar om 1400 faktiska och misstänkta brott i Stockholm i stadens tänkeböcker mellan 1474 och 1492. Man får intrycket att detta är jättemycket, men om man tänker sig att det handlar om en period på 28 år, handlar det om ca 78 brott per år och däribland förekommer alltså brott som bara är misstänkta inräknade. 

Marit lämnade av oss vid entrén till Museum Tre kronor där Gabriel Norburg tog över visningen. Han gick igenom slottet Tre kronors historia från det byggdes tills det brann ner. Liksom Marit, var han en bra guide som förklarade lättbegripligt och engagerat. Däremot reagerade jag på ett par saker han sa: Han menade att det finns fler tecken på brand på slottet än de skriftliga källorna berättar om belägringar av borgen. Detta skulle alltså bevisa att de skriftliga källorna undanhåller en del av dem. Belägringar och stridigheter är dock inte enda händelserna som leder till att bränder uppstår på slott. Den stora branden 1697 skedde ju trots allt inte i samband med en belägring eller ett anfall. Jag behöver kolla upp brandlager och -horisonter i resterna efter Tre kronor lite närmare för att se när och hur det ser ut. Jag finner dock ingen orsak till att bara utgå ifrån att det rör sig om stridigheter.

Under Gustav Vasas regeringstid var Danmark inte Sveriges huvudfiende. Danske kungen Christian III var Gustav Vasas svåger. Han var gift med Dorotea av Sachsen-Lauenburg, syster till Gustavs första fru Katarina av Sachsen-Lauenburg. Huvudfienden var Ryssland, som blir ett konkret hot mer mot slutet av Gustavs regeringstid.

Att Kristina Gyllenstierna skulle ha kapitulerat och att enda gången Tre kronor faller, vänder jag mig också emot. Det är något jag ser väldigt ofta i svensk historieförmedling och som är en väldig förminskning av henne som befälhavare. Hon ger verkligen inte upp borgen förrän hon fått löfte om total amnesti åt alla. Hemming Gadh skriver också att hon är en väldigt hård förhandlare som vägrar gå med på Kristian II:s krav (se t.ex. Flemberg 2017:85f). 

Jag börjar fundera på om man inte blandar ihop Kristina Gyllenstierna med unionsdrottning Kristina av Sachsen, som var gift med kung Hans. Hans lämnar henne att föra befäl över Tre kronor i oktober 1501. Borgen belägras av den svenske riksföreståndaren Sten Sture d.ä. och 29 januari 1502 berättas hur man ropade från borgmuren att man saknade förnödenheter. 6 maj kapitulerade Kristina av Sachsen. Under belägringen har hennes make funnit precis allt annat viktigare än att undsätta henne, vilket säger något om kung Hans syn både på sin fru och Sverige (se t.ex. Schück 2013:18f).

Vad lärde jag mig? Med en masterexamen i arkeologi och dessutom ett jättestort intresserad för medel- och Vasatid förstår jag att jag inte är den direkta målgruppen. Jag visste det mesta, men tyckte ändå det var riktigt trevligt. Det fanns också en del saker som var nya: 

• När man står i entrén till Museum Tre kronor, är yttermuren från 1700-talet medan den inre muren är medeltida. Egentligen borde det vara självklart sett till när jag vet att de olika delarna är byggda, men jag aldrig tidigare reflekterat över det. 
• De medeltida slottsmurarna är 5,5 m tjocka. Det är de tjockaste slottsmurarna i hela Östersjöområdet.
• Slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. hade ritat en plan för hur ett nytt slott skulle se ut före den stora branden 1697. Han fick tydligen en del pikar för det efteråt.
• Det var också roligt att få lite uppdateringar om de skelettgravar som påträffades mellan Storkyrkan och Stockholms slott för bara några år sedan. Detta har jag inte haft möjlighet att hålla mig uppdaterad om. Jag vill däremot helst läsa rapporten från den arkeologiska undersökningen före jag skriver något mer.

Temavisningen Staden och slottet kommer att hållas två gånger till i sommar (3 juni och 26 augusti 2026) och jag rekommenderar den varmt. Biljetter finns att köpa på Kungliga slottens hemsida.

Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna: Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Santérus förlag, Falun
• Harrison, Dick 2019. Stockholms blodbad, Historiska media, Lund
• Schück, Herman 2013. Ture Jönsson (Tre rosor), den sista medeltida stormannen, Sällskapet Runica et Mediævalia Opuscula 17, Centrum för medeltida studier, Stockholms universitet, Stockholm

Bea Uusma - Vitön.

"Jävla Vitön. Jag borde ha forskat om nåt på Birka istället. Hade kunnat resa dit över dan, på SL-kort."

~ Bea Uusma, Vitön., s 189

Vitön. (2025) är den fristående uppföljaren till Expeditionen: Min kärlekshistoria (2013) och blev liksom den belönad med Augustpriset för bästa fackbok . Det går absolut att läsa den utan att ha läst Expeditionen, Bea Uusma ger en noggrann och tydlig sammanfattning  av såväl Andréexpeditionen som av sina egna forskningsresultat som presenterades där. Det förekommer även ett fåtal upprepningar, bl.a. vad som hände med Anna Charliers hjärta efter hennes död. Vitön. framstår emellertid mer som en fördjupning av än en uppföljare till Expeditionen. Vi får följa med Uusma betydligt "längre in" (för att använda hennes beskrivning) i Andréexpeditionen denna gång.

Uusma har försökt att nå iland på Vitön i Arktis hela sex gånger. Bara en enda gång har hon lyckats besöka Andréexpeditionens läger. Försöken löper som en röd tråd genom Expeditionen och utgör en form av inramning även för Vitön. 

Boken inleds med det femte försöket då de måste vända när de precis kommit fram p.g.a. att hela ön är täckt av ett tjockt lager snö och de har fått syn på en isbjörn. Innan de vänder, hoppar dock Uusma ur zodiacen och sätter ner sina fötter på stranden några sekunder: "Jag fick med mig en sten, det var allt. Två års besparingar. Dyr Sten (Uusma 2025a:8)."

Liksom i Expeditionen, varvar Bea Uusma information om Andréexpeditionen med sina egna erfarenheter från sitt forskningsarbete. Tråkigt nog tycker jag mig förnimma lite mer uppgivenhet i flera av texterna om det senare än som fanns i Expeditionen. Det är däremot förståeligt med tanke på att mer tid att gått sedan hon började och att hon haft otur med att försöka nå Vitön. 

I trettio år har jag försökt lösa en gåta. Vad hände med Andrée-expeditionen på Vitön? Det är ett oändligt långsamt spel som kräver all min tankeverksamhet och alla mina pengar, den informationen stod inte på kartongen. Jag vet inte vart banan i spelet leder, jag går dit nästa ledtråd för mig. Och inte förrän jag vänder mig om kan jag se hur vägen hittills har gått, hur den ritats bakom mig med en skarp, isblå linje (Uusma 2025a:11).

Trots att Uusma stundtals framstår mer frustrerad och uppgiven över sin ekonomiska situation och över att all hennes tid går till att tänka på Andréexpeditionen i Vitön., vidhåller vid det jag skrev i inlägget Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria (16 mars 2026) att försvaret av "ytlig forskning" med att det saknas tid och pengar är ett svepskäl för att slippa skapa sig en djupare förståelse för sitt forskningsämne och att det kan ifrågasättas om man alls bör ge forskningspengar till forskning som inte görs ordentligt utan bara skrapar på ytan i några källor. Uusma är, fastän hon verkar mer trött på Andréexpeditionen nu, ändå ett fantastiskt forskarideal. Hennes passion, nyfikenhet och intresse gör att hon tar sig framåt även om det går långsamt och saknas pengar. Kunskapssökandet och de möjliga svaren på hennes frågor är viktigare. Hon låter även forskningen och de insikter den kommer med förändra henne. Att det dessutom verkar fullständigt självklart för henne att alla delar av hennes forskning ska förmedlas till allmänheten, gör henne också till ett föredöme då alldeles för många forskare inte verkar tycka det är självklart.

Särskilt inom humanioraämnen verkar det finnas en utbredd uppfattning att forskningsresultat, ifall de alls ska förmedlas publikt, måste förenklas och inte minst "göras mer spännande" för att allmänheten ska få intresse och förstå. Detta leder till att de som ägnar sig åt publik förmedling ofta är de som knappt ens skrapar på kunskapsytan i ämnena de förmedlar. Bea Uusma däremot förklarar sådant som inte kan anses vara allmänt vetande, t.ex. när hon använder medicinska termer och när det gäller metoderna hon använder. Hon förenklar dock inte på ett sådant sätt att hon dumförklarar sin publik. Istället bjuder hon in den i sin forskning och anser att det är självklart att allmänheten inte är dummare än att de kan förstå forskningen med metoder och termer lika bra som hon själv.

1930 togs 416 skelettdelar in från Vitön från de tre expeditionsmedlemmarna. Varje vuxen människas skelett består av 206 ben, vilket gör att 202 ben saknas. På sida 28 och 29 i Vitön. listar Uusma en massa ben. Nu när jag gick igenom boken igen för att skriva detta, insåg jag att jag misstolkat vad listan representerar. Jag har trott att det gällde ben som tagits in från Vitön, men det rör sig om ben som inte gjorde det. Tre av benen från Nils Strindbergs högra underben: sken- och vadben samt knäskål saknas. Även om jag tror som Uusma att ben måste ligga kvar på Vitön, undrar jag om just dessa finns kvar. 

I Expeditionen berättar Uusma om hur hon beställer fram Strindbergs långkalsonger som tills dess legat i en kartong i Grenna museums magasin. Det är tydligt för alla som ser dem att det högra benet har blivit bortrivet. Det troligaste är att en isbjörn har gjort det och Uusma verkar därför övertygad om att Strindberg blivit dödad i en isbjörnsattack. Därför är det nog inte konstigt att högra underbenets ben inte togs med från Vitön 1930. 

Bea Uusma berättar entusiastiskt om sitt fikamöte i Mörby centrum med Nils Strindbergs släkting: 

Nils Strindberg är hans farfars bror. Vi sitter där och fikar och pratar, men samtidigt sker något i en annan del av mitt huvud: jag räknar. Helsyskon delar i genomsnitt 50 procent DNA med varandra. I nästa generation har den delen minskat till hälften. Och i generationen efter har den halverats igen. Jag sitter och äter lussebulle med 12,5 procent Nils Strindberg (2025a:40).

För de flesta är nog Uusmas känslor i detta sammanhang svårbegripliga. I Expeditionen berättade hon också om hur hon känt sig tvungen att tygla sin entusiasm och hitta på ursäkter för att de inte ska förstå att hon reser över halva landet för att träffa dem eftersom de är släkt med personer som för nu flera generationer sedan, var kopplade till Andréexpeditionen. 

Jag förstår emellertid känslan precis. Jag har några gånger nu träffat en levande släkting till min historiska favorit Svante Sture. Det är en märklig och stundtals orolig och skamfylld känsla att en person man inte känner betyder något för en eftersom de råkar vara släkt med en person som levde för (flera) hundra år sedan som betyder ännu mer för en. 

Innan vårt första möte satt jag i publiken och rättfärdigade min närvaro för mig själv med att jag på riktigt tycker om den roman han just publicerat och som jag redan hunnit läsa. Trots detta, var min första tanke när han dök upp: "Oj vad han är lik Svante!" Senaste (eventuellt sista) gången vi sågs kramade han mig. Jag misstänker att jag fullständigt gjorde bort mig efter det den gången, men känslan av överväldigande, enorm hisnande storhet att ha blivit kramad av 0,0007629395% av Svante Sture glömmer jag aldrig. Det är också oerhört skönt att jag inte är så unik, utan att åtminstone en annan människa i världen vet och förstår.

Bea Uusma har blivit den första att lyckas läsa Andrées andra dagbok. Till skillnad från den första dagboken som hittades inslagen i ballongtyg och därför var välbevarad, har den andra legat i Andrées ficka och därför blivit utsatt för väder och vind. Sedan Uusma började forska, har metodutvecklingen i hur man kan få fram skadade texter utvecklats. En apparat för det ändamålet finns på Riksantikvarieämbetets laboratorium i Visby.

Bea Uusma går igenom både Andrées handstil och språkanvändning i den första dagboken för att både kunna förstå vad som står och kunna göra kvalificerade gissningar där det är omöjligt att uttyda något säkert. Andrée använde en något föråldrad stavning för 1897. Förutom hos Uusma, har jag bara sett en handstilsanalys från senare år i boken Ebba Stenbock: I maktspelets skugga (2022) av Anu Lahtinen. 

Andrées sista dagbok. Så liten på den rostfria bänken, men ändå fyller den hela rummet med sin kraft, som en liten fyrkantig portal till en annan tid. En utskuren ruta, rakt genom tid och rum (2025a:66).

Som arkeolog ler jag åt Uusmas beskrivning. Det är lätt att underskatta föremål kraft på oss människor. De har en förmåga att förankra oss i verkligheten, väcka känslor och ge oss insikter som texter inte kan. Jag hör ofta vuxna (även i musei- och kulturarvsbranschen) säga att barn och unga tycker det är tråkigt att bara titta på föremål i montrar på museerna och att det krävs att man "spökar ut" dem för att väcka intresse. Visst kan det vara lite småtråkigt emellanåt, särskilt om den tillhörande skylten är intetsägande. Jag har däremot många gånger upplevt barn som har blivit helt förtrollade av föremål i museimontrar. Jag minns t.ex. en liten pojke på ca 7-8 år i Skattkammaren i Uppsala domkyrka. Han rusade fram till en av montrarna och utbrast helt överförtjust: "Titta! Det är drottning Margaretas klänning." Något mer än föremålet, behövdes alltså inte. 

Vitön. är en väldigt arkeologisk bok. Någon ordentlig arkeologisk undersökning har aldrig gjorts av Andréexpeditionens läger och tyvärr går det inte så bra för Uusmas försök heller. Men arkeologi är ju så mycket mer än bara utgrävningar. De föremålsanalyser Uusma tar sig för i boken, är lika mycket att klassa som arkeologi. Genom analysen av Andrées sista dagbok, kan hon få veta vad de tre männen har för sig under tiden på Vitön. Vad som händer efter att Andrée slutar skriva och hur de dör är det bara föremålen som kan hjälpa till att ge svar på. 

Som sagt tyder mycket på att Nils Strindberg dött i en isbjörnsattack. I Vitön. analyserar Uusma hans dubbelpipiga gevär, det enda som kunde använda den typ av ammunition som bara användes för att skjuta isbjörn med, och kommer fram till att det har klickat. Det har varit fel på ammunitionen. Kulorna sitter fast i båda piporna. Det är oklart när geväret klickat och tre tomhylsor från "isbjörnsammunitionen" har hittats på Vitön, men den vanligaste orsaken till att isbjörnar dödat människor i modern tid är att gevär har klickat.

Knut Hjalmar Ferdinand Frænkel är den mest anonyme av Andréexpeditionens medlemmar. De andra lämnar efter sig långa, personliga texter, men från Frænkel finns bara meteorologiska observationer. Finns dagböcker och dylikt kvar på Vitön eller har han inte orkat skriva? Vi vet från Andrées första dagbok att han tidigt får olika typer av hälsoproblem under isvandringen.  Bea Uusma kommer i Vitön. närmar hans död genom studier av hans kavaj. I dess ena ärm hittar hon röda fläckar och en intorkad klump som vid analyser visar sig vara muskelvävnad. 

Läkemedlet atropin fanns i Andréexpeditionens medicinlåda och var uttaget på Vitön. 1897 användes det mot snöblindhet. Uusma berättar att hon hela tiden varit medveten om detta, men först efter att ha sett en snöblind patient komma in till sjukstugan på Svalbard och själv ha fått atropin droppat i ögat i samband med en ögonundersökning, förstår hon vad båda innebär. 

Att relatera till historiska personer och sammanhang är underskattat i såväl historisk forskning som förmedling idag. Istället verkar man mer ute efter det motsatta: att exotifiera, förakta och förvandla framför allt förmoderna historiska personer till "De Andra". I krönikan Historia med guldkant i Statens fastighetsverks tidskrift Kulturvärden (nr 2 2024) förklarar Cecilia Düringer att man får använda humor i historieförmedling, för varför skulle man inte "pika" Karl XII för att han inte kunde dansa? "[H]istoria måste berättas, inte redovisas för att en gnista av intresse ska väckas", förklarar hon. Frågan är ju om det verkligen är enda sättet att väcka intresse för historia att vidga avståndet mellan oss idag och de som levde då, om "pikningar" av kungar som dog 1718 för att de inte kan dansa skapar någon förståelse för dem som människor och kungar och om det ena verkligen måste utesluta det andra.

Bea Uusma redovisar i högsta grad såväl sin forskning som sina forskningsresultat utan att "trycka ner" någon med koppling till Andréexpeditionen. Detta trots att det skulle vara lätt att, från dagens förståelsehorisont, bara skratta åt att någon kunde tro att det skulle gå att flyga till Nordpolen i en vätgasballong. 

Genom att dels dyka ner så djupt i källmaterialen från Andréexpeditionen som möjligt för att verkligen förstå vad som hände och genom att bjuda in publiken till sin egen personliga resa (Uusma kommer på sig själv med att säga "vi" fastän det bara är hon själv, vilket visar att hon ser publiken som att de verkligen är med henne.), har hon gjort Andréexpeditionen mänsklig och relaterbar. Uppenbarligen väcker det intresse hos allmänheten. Uusmas historieförmedling är inte heller utan humor, vilket gör att man kan fundera på om det kanske inte finns andra sätt att inkludera det i sina historiska "berättelser" än att håna och "pika" historiska personer. Man kan trots allt skratta med andra och inte bara åt dem.

"Hej Nils Strindberg. Nu är det du och jag."

~ Bea Uusma, Vitön., s 47

I Nils Strindbergs almanacka står det i oktober 1897 "hem 7.15 fm". Detta förbryllar Uusma som letar i gamla tågtidtabeller från 1897. I flödesscheman illustrerar hon sedan frågor och möjliga (och omöjliga) svar. Flödesschema tror jag främst används inom medicinsk forskning, men att döma av att man kan få tydliga sammanfattningar illustrerade på lätthanterliga sätt, borde de kunna fungera vid humanistisk forskning också.

Jag har detaljstuderat Strindbergs almanacka många gånger förut, men då har jag bara läst texten från fotokopior. Jag har aldrig läst originalet. Dagböckerna från Andrée-expeditionen förvaras i ett slutet arkiv med 48 procents luftfuktighet på Vetenskapsakademien och tas nästan aldrig fram eftersom de riskerar att falla sönder mer och mer varje gång de hanteras. Men nu är det nödvändigt. Jag måste förstå hur Nils Strindberg tänker när han skriver hem kl 7.15 fm i sin almanacka. Jag måste få umgås med originaltexten, på mycket nära håll (2025a:47).

Jag avundas Bea Uusma som har en institution bakom sig (Karolinska institutet) även om hon är självgående. Det verkar öppna dörrar för henne och göra det lättare att få tillgång till material på ett annat sätt än vad jag som enskild (odisputerad) forskare verkar kunna få.

Tidigt i min 1500-talsforskning ville jag se de brev som drottning Margareta Leijonhufvud skrev till sin syster Märta. Dessa finns bevarade på Lunds universitetsbibliotek. När jag kontaktade dem, fick jag emellertid till svar att de inte plockade fram dem eftersom de fanns digitalt. Jag kan förstå om de är sköra efter ca 500 år och inte plockas fram av risk för att de ska gå sönder, men anledningen som gavs var bara att jag kunde läsa dem på deras hemsida. Det hade jag redan vid det tillfället gjort och vad biblioteket inte verkade förstå var ju att det för mig handlade om att få ut något mer från dokumenten än så. Jag vill t.ex. få studera pappret på nära håll, se hur de är vikta och förseglade. Få känna materialet och (försiktigt) hålla i dem eftersom Märta Leijonhufvud har hållit i dem. När jag bad om att få fram Kristina Gyllenstiernas andaktsbok på Kungliga biblioteket i Stockholm ungefär samtidigt, tyckte en bibliotekarie det fanns behov för att påpeka att jag inte fick sätta pappersflärpar på den som jag hade gjort i Jonas och Jan Carlqvists moderniserade utgåva av den från 1997 som jag hade med mig. Kanske ska jag tolka oviljan att ta fram breven i Lund som att de var oroliga för att jag skulle göra något sådant där? (Jag visste det redan då att man inte gör så!)

Jag vet inte om jag håller på med Andrée-expeditionen för att jag är ensam eller om jag är ensam för att jag håller på med Andrée-expeditionen. Jag försöker skapa mening med liv genom att hitta lösningen på en meningslös gåta. Egentligen skiter jag i vad de dog av. Men det är allt jag har. Tiotusentals dagR har jag befunnit mig inne i ett parallellt, solitärt universum. År efter år. Mitt liv. Så länge jag fortsätter hålla fast vid expeditionen kommer det inte att finnas plats för något annat (2025a:267)

Som jag skrev i början verkar det finnas en större uppgivenhet hos Bea Uusma när hon reflekterar över sin egen forskning i Vitön. än i Expeditionen. Jag förstår det då resorna till Vitön tär på hennes ekonomi och det måste vara oerhört frustrerande att komma så nära och ändå känna sig så långt borta. Vid sitt föredrag på Sollentuna bibliotek (15 april 2026) verkade det som att hon fått ny energi. Hon berättade då att hon planerade en till resa till Vitön och en tredje bok. Jag hoppas verkligen att bådadera kommer att gå vägen.

Det är märkligt med Andréexpeditionen för även jag som inte brukar vara så intresserad av 1800- och 1900-talshistoria, har kommit på mig själv med att fundera över och engagera mig i den på sistone. Flera andra personer än Uusma har pratat och skrivit om den på senare år. Jag tror däremot att jag nu lägger den lite åt sidan så länge. 

Referenser

• Düringer, Cecilia 2024. Historia med guldkant, Kulturvärden, nr 2 2024 https://cms.sfv.se/media/k00e122b/kulturvarden_2_2024_a.pdf (läst 23 maj 2026)
• Lahtinen, Anu 2022. Ebba Stenbock: i maktspelets skugga, översättning: Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland, Appel förlag, Estland
• Uusma, Bea 2025a. Vitön., Norstedts, Lettland
• Uusma, Bea 2025b. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
• Uusma, Bea 2026. Föredrag: Vitön, Sollentuna bibliotek 15 april 2026

• Bild på Nils Strindbergs långkalsonger idag placerade på Grenna museum - Andréexpeditionen polarcenter är hämtade från Digitalt museum 24 maj 2026: https://digitaltmuseum.se/021027384708/kalsonger

Bea Uusma - Expeditionen: Min kärlekshistoria

1897 lyfte en vätgasballong vid namn Örnen från Danskön på Spetsbergen (nuvarande Svalbard). I den fanns tre män: Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg. Deras mål med ballongfärden var att komma först till Nordpolen. Allt går fel i starten och den så kallade Andréexpeditionen försvinner spårlöst.

1930 är några fångstmän och forskare ute på en gemensam fångst- och forskningsexpedition i Arktis. De passerar Vitön som för en gångs skull inte är omgärdat av packis. De bestämmer sig därför för att gå iland för att fylla på färskvattenförrådet. På ön vandrar de rakt in i resterna efter Andréexpeditionens läger. Upptäckten väcker stor uppståndelse i både Sverige och Norge (som var i union 1897) samt internationellt och expeditionsmedlemmarnas kvarlever välkomnades som hjältar när de kom hem till Stockholm.

Hundra år senare har Bea Uusma tråkigt på en fest. Hon tar ut en bok om Andréexpeditionen ur en bokhylla och har sedan dess varit besatt av den. Expeditionen: Min kärlekshistoria (2013) är en lite annorlunda historiebok således att den är så väldigt personlig. Uusma är mer intresserad av vad expeditionen gör med henne än av expeditionsmedlemmarna som personer enligt vad hon själv sagt i intervjuer. I boken verkar hon emellertid mer intresserad av dem än vad hon ger sken av. T.ex. framstår hon väldigt engagerad i den tragiska kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och Anna Charlier. Den är det emellertid inte svårt att bli berörd av, så jag förstår det. Främsta intresset handlar dock om att försöka ta reda på orsaken till de tre expeditionsmedlemmarnas död.

Bea Uusma varvar information om Andréexpeditionen med berättelser om sin egen resa i deras fotspår (bokstavligt och bildligt) och inte minst hennes svårigheter att ta sig till Vitön. Inte för intet kallas den ”otillgänglighetens ö”. 

Uusma verkar reflektera över sitt eget beteende som något konstigt samtidigt som det i stunden också förefaller väldigt naturligt för henne att t.ex. smaka på lera från Nordpolen eller stanna en båt och gå av mitt på packisen för att stå på den breddgrad där ballongen tvingades nödlanda. 

För att försöka förstå vad som hände Andréexpeditionen och både hitta och avskriva eventuella dödsorsaker, har Uusma skapat en tabell utifrån faktauppgifter i medlemmarnas dagböcker och andra anteckningar t.ex. om väder, hälsotillstånd kosthållning, hur mycket de rör på sig m.m. Denna tabell upptar hela 26 sidor i den senaste, stora inbundna utgåvan av boken från 2025 och 38 sidor i pocketutgåvan från 2014. Trots att det bara rör sig om uppstaplad fakta, blir det aldrig tråkig läsning. Det blir trots allt på ett sätt en sammanfattning av det skriftliga källmaterial som Andréexpeditionen lämnade efter sig. Andrées dagbok utgör huvudkällan. Där finns information om vad expeditionen tar sig för från det att de lyfter från Danskön 11 juli 1897 tills de kliver iland på Vitön cirka tre månader senare. Den hittades inlindad i ballongtyg, vilket räddat den från väder och vind när man påträffade lägret 1930.

Bea Uusmas tabell är alltså en uppställning av faktauppgifter om expeditionsmedlemmarna och deras upplevelser på isen så som de själva har dokumenterat det. Detta för att få veta om expeditionsmedlemmarna var sjuka när de gick iland på Vitön. Uusma jämför sitt arbete med en brottsplatsundersökning på sida 212 i pocketutgåvan av Expeditionen: Min kärlekshistoria från 2014: ”Vissa frågor kommer aldrig att kunna besvaras vid en brottsplatsanalys. Vissa fakta kommer alltid att saknas. Det är viktigt att man inte ersätter faktaluckorna med spekulationer, eftersom det gör att hållbarheten och trovärdigheten i hela analysen brister.” 

Att sammanfatta och ställa upp kända fakta och bortse från alla ens egna och andras tolkningar har jag själv märkt är en väldigt bra metod om man verkligen vill förstå något. Det skapar också möjlighet till nya perspektiv och således också nya insikter och förståelse. Uusma sammanfattar det bäst själv på sida 19 i Expeditionen: Min kärlekshistoria: ”Efter att ha läst alla böcker och sett samma gamla fakta upprepas, tänker jag att jag måste börja om från början. Om jag lägger pusslet igen, från alla håll, så kommer formen på den saknade pusselbiten till slut att framträda även om den fattas.” Att ställa upp faktauppgifterna i en tabell och exkludera allt som sagts, blev alltså ett sätt för Uusma att ”ta sig längre in i expeditonen”.

Att då och då samla faktauppgifterna och ställa dem bortom alla antaganden och tolkningar, verkar dock vara något av en underskattad forskningsmetod. Jag har märkt att många ofta (o)medvetet väljer att tolka det historiska källmaterialet och dra slutsatser mer efter andra personers slutsatser och antaganden även om dessa inte förankrats i källmaterialet. På sida 16 i pocketutgåvan av Expeditionen: Min kärlekshistoria skriver Uusma att ”[a]ntaganden som upprepas tillräckligt många gånger, förvandlas till slut till sanningar.” 

Jag förstår givetvis hur hon menar, egentligen, men uttryckssättet får mig ändå att reflektera kring hur vi i det postmoderna samhället har förvrängt betydelsen av begreppet sanning till att betyda något som helt och hållet är subjektivt och handlar om ens eget personliga perspektiv. Jag har länge reagerat på detta då detta perspektiv på sanning i teorin gör att man t.ex. måste acceptera även förintelseförnekaranas perspektiv. Tack och lov är det inte något man gör i praktiken, men att det i teorin borde vara så utifrån den definitionen av sanning, tycker jag borde skapa ett behov av eftertanke kring definitionen som sådan.

1952 kom den danske läkaren Ernst Adam Tyde fram till att expeditionsmedlemmarna fått i sig trikiner när de ätit isbjörnskött, vilket han hävdade var vad alla tre dött av. Han baserade detta på fem prover från ett litet isbjörnsköttstycke från expeditionens läger på Vitön. I två av dessa hittade han spår av kapslar från trikinlarver. Denna teori har sedan dess upprepats i det oändliga i olika sammanhang. 

Trikinos kan leda till döden och expeditionsmedlemmarna kan ha varit infekterade av trikiner, men dödligheten i sjukdomen är bara 0,2%. Bea Uusma har därför helt avskrivit det som dödsorsak. Trots att Expeditionen: Min kärlekshistoria publicerades med dessa resultat redan 2013 och fick jättemycket uppmärksamhet och till och med Augustpriset för bästa fackbok då, fick Uusma ännu vid sitt besök på Sollentuna bibliotek 15 april 2026 kommentarer från en publikdeltagare som hade hört att de dog av trikiner.

Tolkningar, antaganden och påståenden som blivit ”sanningar” genom upprepningar även om källorna inte riktigt styrker dessa, går att jämföra med alldeles för mycket av påståendena om det svenska 1500-talet. Inte minst synen på Stockholms blodbad präglas av sådana. Händelsen har på senare år beskrivits av många i såväl Sverige som Danmark som något som nog inte egentligen hände på riktigt. Istället ska det mer vara en propagandakampanj som Gustav Vasa bedriver för att få makt. De som dödades (av moderna historiker kallade ”Sturepartiet”) ska heller inte egentligen ha dött "på riktigt" utan springa runt och vara avundsjuka på Gustav. På många sätt liknar alltså beskrivningen den argumentation som förintelseförnekare tenderar att lägga fram med att Förintelsen bara är en propagandakampanj från förintelseförnekarnas politiska motståndare och inte något som faktiskt hände i verkligheten.

Upprepningar gör emellertid inte automatiskt att något blir sant. Bea Uusmas forskning har visat att expeditionsmedlemmarna inte dog av trikinos även om det har påstått oändligt många gånger. Kristian II är också ytterst ansvarig för det, ännu över 500 år senare, värsta politiska massmordet i Nordens historia (Ärkebiskop Gustav Trolle kan diskuteras som delansvarig.) som i verkligheten faktiskt dödade i princip hela ”Sturepartiet” (En av få överlevare från den grupperingen är faktiskt Gustav Vasa!). Ett mer precist sätt att uttrycka vad Uusma menar är kanske därför att säga att falska påståenden som upprepas skymmer sikten för sanningen.

För snart nio år sedan insåg jag, liksom Uusma gjorde om Andréexpeditionen, att det finns ett enormt behov av att börja om från början när det gäller kunskap om och förståelse för det svenska 1500-talet och ”lägga pusslet från alla håll” för att komma till nya insikter. 

Bea Uusma varvar, som sagt, historien om Andréexpeditionen med berättelsen om sin egen forskning och resa i deras fotspår (som hon själv uttrycker det, upplever hon det hela tiden som att hon kommer försent). Hon drar också en del paralleller mellan expeditionsmedlemmarnas och sitt eget arbete: På sida 68 i pocketutgåvan från 2014, skriver hon: ”Alger från isblock och smältvattensjöar lindas in i gasbinda och paketeras. De samlar lera och pinnar. Lerkornens storlek mäts och diarieförs. De plockar ut ögonen från en skjuten måsunge och surrar in i paket så att någon annan så småningom, någon annan med kunskap, ska kunna undersöka vad det är som gör att den inte blir snöblind. De mäter och skissar. Omsorgsfullt skrivs mängder av siffror ner i långa raka rader i anteckningsböcker. De räknar och räknar om. De håller sig fast i detaljer, till synes meningslösa. Oerhört noggrann forskning. På riktigt, och ändå på låtsas.”

Att forskning känns som att vara både på riktigt och på låtsas om vartannat kan jag skriva under på. Stannar man upp och funderar över vad man egentligen gör och varför, verkar det ofta märkligt och meningslöst samtidigt som det, för en själv ändå framstår som extremt viktigt. Man kan undra om det expeditionsmedlemmarna samlade in var kopplat till vad de själva undrade eller om någon forskare hemma i Sverige bett dem att samla in saker som djurögon för studier av snöblindhet. Knut Frӕnkel ska, enligt Bea Uusmas ovan nämnda tabell med fakta från deras isvandring, ha visat tecken på att börja drabbas av det under vandringen på isen.

På nästa sida (69) i pocketutgåvan från 2014 beskriver Uusma hur hon själv, under en av sina egna polarexpeditioner till Arktis studerar färgen på isen utanför båten. Hon väljer den färg hon tycker matchar bäst med isens på en färgskala och skriver ut: ”Jag håller min skrivare i famnen när A3-arken rasslar ut på golvet och tapetserar väggarna, dag för dag, med alla mina färgprover. Jag ändrar och förbättrar. Jag håller mig fast i detaljer, till synes meningslösa. Oerhört noggrann forskning. På riktigt, och ändå på låtsas.”

Fokuset på isens färg i Arktis hundra år efter Andréexpeditionen är nog inte jätteviktigt för att besvara frågan om varför och hur expeditionsmedlemmarna dog. Däremot var det tydligen en väsentlig kunskap för Bea Uusma att få just där, just då. Jag tror inte att någon kan veta allt, men känner också att man inte heller kan veta för mycket. I isfärgsjämförelserna kommer säkert också konstnären Bea Uusma till uttryck.

Idag är Uusma inte bara konstnär. Hon utbildade sig till läkare för att förstå expeditionsmedlemmarnas möjliga dödsorsakerna ur ett medicinskt perspektiv. Hon ville komma in i cellkärnorna och DNA-spiralerna på dem som hon själv uttrycker det.

Fram till dess att Bea Uusma började undersöka Andréexpeditionen närmare, verkar alla ha utgått ifrån att alla tre expeditionsmedlemmar dog av samma orsak. Som Uusma berättade vid ovan nämnda besök på Sollentuna bibliotek, är det oftast också en orsak som ligger ens egen forskning och expertis om hjärtat så att expeditionen blir deras egen: en läkare lade, som sagt, fram den medicinska diagnosen trikinos som dödsorsak och en giftspecialist har presenterat både blyförgiftning och botulism. Uusma har genom sin forskning emellertid visat att det kan finnas fler orsaker till att de tre olika individerna dog. Att hon, som sagt, påstår att hon är intresserad av vad Andréexpeditionen gör med henne, tror jag leder till en acceptans för att hon själv förändras med de nya insikterna.

Nils Strindberg har blivit begravd under stenar i en klippskreva. Han kan inte ha dött sist och den/de som har begravt honom, måste ju rimligen ha varit så pass frisk(a) att han/de orkat placera honom där och lagt stenar ovanpå honom. Någon har också tagit av honom hans kavaj, rullat ihop den och satt ett skärp om den.

Kavajen restaurerades dessvärre vid konserveringen av expeditionens föremål 1978 och man ”lagade” den med nytt tyg där det äldre fattades. (Man kan ha åsikter om detta var bra eller dåligt, men det var så man gjorde 1978 och faktiskt länge innan dess.) I rapporten från när den plockades in från Vitön 1930 läser Bea Uusma att den var väldigt söndertrasad. Det var de flesta klädesplagg som hittades. Andrées och Frӕnkels kläder har dock varit utspridda i lägret, lättillgängliga för väder, vind och djur. Strindbergs kavaj har legat hoprullad vid hans släde. Under obduktionen 1930, hittade man det hängsmycke vi vet att Nils Strindberg bar om halsen, i hans underkläder. Baserat på vad som kan anses vara normalt mänskligt beteende, konstaterar Uusma att han måste ha dött stående.

Vid en senare genomgång av Grenna museums katalog, inser Uusma att Nils Strindbergs två par långkalsonger finns bevarade i museets magasin. När hon öppnar kartongen luktar det ”död” som hon uttrycker det och hon ser att det högra benet på båda paren långkalsonger är borta. De har blivit avrivna av vad som liknar klor. Tyget som finns kvar, har också mörka fläckar, som Uusma misstänker är blod. Detta får henne att misstänka att Strindberg blivit dödad av en isbjörn.

I dagboken beskriver Andrée hur isbjörnar flera gånger kommer till deras läger och Bea Uusma tycker att de verkar nonchalera dem. Jag skulle tro att den nonchalanta hållningen kan förklaras med att isbjörnar blir en vana för dem. Isbjörnarna de träffar på isen verkar de också kunna skrämma bort om de inte skjuter dem för att få mat. 

Under ovan nämnda föredrag på Sollentuna bibliotek, nämnde dock Uusma att isbjörnarna på Vitön är annorlunda. De har ofta inte haft någon tidigare kontakt med människor och är vana vid att vara ”högst upp i näringskedjan” utan någon naturlig fiende. Detta leder till att de inte förstår att människan kan göra dem illa.

Att Strindbergs långkalsonger legat orörda i en kartong i ett museimagasin är ytterligare ett bevis för en obekväm tanke som länge gnagt i mig om att forskare (särskilt inom humaniora) alldeles för ofta inte går ordentligt till botten med att förstå sina forskningsämnen eller ens leta upp alla tillgängliga källmaterial. 

En förklaring man ofta får när man ifrågasätter varför de inte tagit hänsyn till vissa källmaterial eller inte verkar ha sökt djupare förståelse i det källmaterial som varit tillgängligt för henom, är att det inte funnits tid eller pengar. Även om detta till viss del stämmer, känns det också som ett svepskäl, särskilt om man beaktar Uusmas forskningsinsats där kunskap och förståelse av allt att döma väger tyngre än pengar och tidsplaner, för att man antingen saknat nyfikenhet på sitt forskningsämne eller helt enkelt varit för lat för att göra ett ordentligt arbete. Frågan blir ju då varför vi alls ska ge pengar till forskning om den ändå bara skrapar på ytan och hur forskningen ska kunna ge oss ny kunskap och förståelse om den inte vill gå djupare. 

Faktum är ju att medan ”alla” i 60-70 år påstått att alla tre expeditionsmedlemmar dött av trikinos baserat på vad en läkare antog utifrån två prover med trikinlarvskapslar, har två par långkalsonger legat tyst i museimagasinet i Gränna och berättat något helt annat som, tack vare Bea Uusmas nyfikenhet och drivkraft att lära sig mer om och verkligen förstå Andréexpeditionen, verkar mer sant än vad som länge ansågs vara det.

Referenser

• Uusma, Bea 2014. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Falun (pocketutgåva)
• Uusma, Bea 2025. Expeditionen: Min kärlekshistoria, Norstedts, Lettland
• Uusma, Bea, Vitön, föredrag, Sollentuna bibliotek, 15 april 2026