Make the truth great again

Det har gått över två år sedan jag bloggade. Då på ett annat ställe. Jag har haft (och har) en väldig skrivkramp och det har varit näst intill omöjligt att skriva något alls. Jag tänker mig därför denna blogg som något av en nystart. 

Titeln på den förra bloggen var Vansinniga Vasa. Det var en anspelning på titlarna från det brittiska TV-programmet Horrible Histories och bokserien med samma namn av Terry Deary som den bygger på och som jag tycker väldigt mycket om. Titlarna där är t.ex. Terrible Tudors och Slimy Stuarts och jag tyckte därför att Vansinniga Vasar var en bra svensk variant. Jag gav denna nya blogg också ett svenskt "Horrible Historiesaktigt" namn, men istället för att översätta det direkt, föredrog jag något positivt. Till skillnad från vad många har påstått på senare år, har jag nämligen märkt att "Vasarna" inte var särskilt vansinniga. 

Det har länge funnits en tendens till att fördöma och förakta historiska personer och perioder (inte bara Vasatiden och dess människor). Det här har skapat tolkningar som ofta hamnat långt bortom vad källorna egentligen säger. Detta gjorde mig först förvirrad och med tiden frustrerad och arg. Det framstår för mig som en bättre ingång i alla typer av källmaterial från det förflutna att nalkas det med en vilja att förstå och förklara. Historia handlar trots allt inte om oss idag utan om de som skapade källmaterialet vi ska studera. 

Jag är verkligen inte emot källkritik, men jag tror att den kommer mer eller mindre automatiskt när man får faktakunskaper om ett ämne. Den akademiska historievetenskapliga metoden Källkritik, verkar däremot (enligt mig) mest handla om att kringgå fakta i en tro att man själv vet bättre än de historiska personer som upplevde händelserna (och ännu mer konsekvenserna av dem) vad som hände och varför. Detta tolkningsföreträde verkar man dessutom ofta helt basera på egna modernpolitiska åsikter, vilka inte hör hemma i någon modern vetenskap. Det är min förhoppning att jag på denna blogg framöver kommer att kunna förklara mer kring hur jag tänker här framöver utan min tidigare frustration och ilska. 

Vi är tvungna att lita på att de flesta historiska källor talar sanning åtminstone om det mesta (Det är oftast förvånansvärt lätt att lista ut sådant som omöjligt kan stämma.). Jag tror inte heller längre att sanningen är subjektiv. I sådana fall, måste vi acceptera förintelseförnekelse som liks trovärdigt som att Förintelsen ägde rum. I en värld fylld med "post-sanning" tror jag det kan vara bra att återgå till att basera sin forskning på vad de olika källmateralen faktiskt säger och låta det svepa med sig oss till ny kunskap och förståelse. Det är väl det som är syftet med forskning?

Min djupdykning i svensk/nordisk förmodern historia har tagit med mig på en väldig resa som har förändrat min syn på det mesta. Någonstans på vägen slutade det emellertid att vara roligt och jag har fått en uppengivet kring både min forskning och den roman jag försöker skriva om Märta Leijonhufvud och Svante Sture. Jag vill verkligen inte ge upp någotdera, men det behöver få vara roligt igen. Därför tänkte jag en nystart med en ny blogg för min forskning och mina grubblerier om det förflutna kanske kan hjälpa mig ur skrivkrampen.