Arbejdermuseet i Köpenhamn

På Rømergade i Köpenhamn ligger Arbejdernes Forenings- og Forsamlings bygning som uppfördes 1879 som den första byggnad för arbetarrörelsen i Europa. Där finns bl.a. arbetarnas festsal och sedan 1982 har byggnaden inhyst Arbejdermuseet.

Man märker att hantverkare är del av arbetarrörelsen, för byggnaden är vackert utamyckad invändigt med bl.a. underbara träreliefer över olika arbetaryrken i festsalen.

När man besöker arbetarmuseum är det ju självklart att man får en politisk historia förmedlad. Vad jag uppskattar med Arbejdermuseet i Köpenhamn är att man inte velat "politisera" historien för nutida politksk vinning. Historien presenteras genom föremål och dokument. Allt är rakt på sak vad arbetarrörelsen faktiskt uppnått skildrat med en stolthet och utan att skildra allt som en enda misär.

Museet innehåller inte jättemycket information om enskilda individer, men jag misstänker att det beror på att man velat framhäva kollektivismen i arbetarrörelsen. En av grundarna av rörelsen i Danmark har däremot fått namnge ett av rummen där hans porträtt hänger. Hans namn var Louis Pio och tillsammans med sin kusin Harald Brix och Paul Geleff bildade han Den internationale Arbejderforening for Danmark i oktober 1871. Föreningen blev med tiden till det danska politiska partiet Socialdemokratiet.

Pio grundade även arbetarrörelsens tidning Socialisten där Harald Brix var chefredaktör. Arbejdermuseet välkomnar besökarna in på redaktionen där man bl.a. kan bläddra i äldre tidningar och "ta emot tips" genom att lyssna i telefonen. 

Louis Pio fick med tiden betalt av den danska polisen för att utvandra till USA då de trodde att socialismen i Danmark skulle försvinna med honom. Så blev emellertid inte fallet och fastän dottern Sylvia Pio i sitt första äktenskap var gift med länsgreven Eggert Knuth, behöll hon sin socialistiska övertygelse. Hon kämpade för att återupprätta sin fars ära och efter att han dött i tyfus i Chicago, såg hon till att hans aska kom hem till Köpenhamn. 

En annan individ som figurerar i utställningarna är David Hamilton Jackson vars byst är en gåva till Danmark från Jungfruöarna som tidigare var en dansk koloni kallad Danska västindien. Hamilton Jackson startade den första fackföreningen för mörkhyade lantbruksarbetare och lyckades på helt fredliga vägar få bättre livsvillkor för dem. 1 november varje år firar man på Jungfruöarna Liberty Day tillägnad hans kamp för arbetarna och pressfrihet. Dagen kallas t.o.m. ibland David Hamilton Jackson Day.

Något som slog mig när jag gick runt i Arbejdermuseets utställningar är hur viktig bildning och idrott verkar ha varit för den tidiga arbetarrörelsen. Bland alla planscher och dokument finns mycket uppmuntran till läsning och kroppslig rörelsen och många inbjudningar till bokklubbar och idrottsföreningar. Man kan inte annat än undra vad som hände med med dessa ideal liksom livsglädjen och entusiasmen hos arbetarklassen.

Make the truth great again

Det har gått över två år sedan jag bloggade. Då på ett annat ställe. Jag har haft (och har) en väldig skrivkramp och det har varit näst intill omöjligt att skriva något alls. Jag tänker mig därför denna blogg som något av en nystart. 

Titeln på den förra bloggen var Vansinniga Vasa. Det var en anspelning på titlarna från det brittiska TV-programmet Horrible Histories och bokserien med samma namn av Terry Deary som den bygger på och som jag tycker väldigt mycket om. Titlarna där är t.ex. Terrible Tudors och Slimy Stuarts och jag tyckte därför att Vansinniga Vasar var en bra svensk variant. Jag gav denna nya blogg också ett svenskt "Horrible Historiesaktigt" namn, men istället för att översätta det direkt, föredrog jag något positivt. Till skillnad från vad många har påstått på senare år, har jag nämligen märkt att "Vasarna" inte var särskilt vansinniga. 

Det har länge funnits en tendens till att fördöma och förakta historiska personer och perioder (inte bara Vasatiden och dess människor). Det här har skapat tolkningar som ofta hamnat långt bortom vad källorna egentligen säger. Detta gjorde mig först förvirrad och med tiden frustrerad och arg. Det framstår för mig som en bättre ingång i alla typer av källmaterial från det förflutna att nalkas det med en vilja att förstå och förklara. Historia handlar trots allt inte om oss idag utan om de som skapade källmaterialet vi ska studera. 

Jag är verkligen inte emot källkritik, men jag tror att den kommer mer eller mindre automatiskt när man får faktakunskaper om ett ämne. Den akademiska historievetenskapliga metoden Källkritik, verkar däremot (enligt mig) mest handla om att kringgå fakta i en tro att man själv vet bättre än de historiska personer som upplevde händelserna (och ännu mer konsekvenserna av dem) vad som hände och varför. Detta tolkningsföreträde verkar man dessutom ofta helt basera på egna modernpolitiska åsikter, vilka inte hör hemma i någon modern vetenskap. Det är min förhoppning att jag på denna blogg framöver kommer att kunna förklara mer kring hur jag tänker här framöver utan min tidigare frustration och ilska. 

Vi är tvungna att lita på att de flesta historiska källor talar sanning åtminstone om det mesta (Det är oftast förvånansvärt lätt att lista ut sådant som omöjligt kan stämma.). Jag tror inte heller längre att sanningen är subjektiv. I sådana fall, måste vi acceptera förintelseförnekelse som liks trovärdigt som att Förintelsen ägde rum. I en värld fylld med "post-sanning" tror jag det kan vara bra att återgå till att basera sin forskning på vad de olika källmateralen faktiskt säger och låta det svepa med sig oss till ny kunskap och förståelse. Det är väl det som är syftet med forskning?

Min djupdykning i svensk/nordisk förmodern historia har tagit med mig på en väldig resa som har förändrat min syn på det mesta. Någonstans på vägen slutade det emellertid att vara roligt och jag har fått en uppengivet kring både min forskning och den roman jag försöker skriva om Märta Leijonhufvud och Svante Sture. Jag vill verkligen inte ge upp någotdera, men det behöver få vara roligt igen. Därför tänkte jag en nystart med en ny blogg för min forskning och mina grubblerier om det förflutna kanske kan hjälpa mig ur skrivkrampen.